Konstiga saker gör man ibland. Nu sitter jag hemma hos grannen och är husvakt. De hade lyckats dubbelboka sig, samtidigt som de skulle få besök av Anticimex. Eftersom jag egentligen inte hade så mycket att göra den här förmiddagen, så kunde jag lika gärna sitta av några timmar här. Det knasiga är att Anticimex redan varit här, så om jag bara haft en nyckel, så kunde jag ha traskat hem. Men ”hämnden” är ljuv, jag kan nog hitta på något jag behöver hjälp med så småningom. (Om grannarna läser det här, så hoppas jag att ni vet att det verkligen är helt okej.)

Jag har i alla fall laddat upp med en talbok, tidningen med dagens korsord, datorn och en termos med kaffe. Det är bökigt att brygga kaffe hos någon annan, så det var ganska smidigt att ha sin dagliga dos med sig. Det är riktigt fridfullt att sitta här alldeles ensam, jag behöver ju inte göra annat än att just sitta. Däremot är det fullt av konstiga ljud överallt. Tänk vad man vänjer sig vid ljuden i sitt eget hus. Eftersom vårt hus är gammalt så knakar det överallt hela tiden, och ibland kan det smälla till som bara den av någon sättning. Vi vet att gamla hus rör sig en del, men lite ledsen kan man ändå bli när alldeles nya tapeter spricker av rörelserna.

Jag var verkligen duktig igår. (Det där med att eget beröm luktar illa, väljer jag att inte tro på.) Bilen blev städad. Fast inte så att den blev i toppskick, lite ska verkstadskillarna ha att göra när J lämnar in den. Däremot var det på tiden att rensa bort alla gamla parkeringslappar, tömma ur de värsta stenarna och gruset som vi jämt drar med in från gårdsplanen och plocka undan kartonger som jag haft stående därbak i flera månader. Tack och lov så verkar inte mitt gamla kaffespill synas i sätet, och lukten är borta sedan länge.

I ärlighetens namn är det inte bara J som har svårt att komma till skott med saker i vår familj.

Tre av våra äppelträd är nu färdigbeskurna, det återstår ”bara” fyra. Men de är också de största och kräver mycket mer tid. Dessutom är det fortfarande fullt med snö runt om dem och därför väldigt svårt att dra och flytta stegar så att man kommer åt ordentligt. J har reparerat en väldigt hög trappstege med hjul, som jag kan dra runt träden. Den är nog fem meter hög, så med den kan jag faktiskt nå allra högst upp i de stora träden, även om det krävs verktyg med två – tre meter långa skaft.

För några år sedan byggde vi en jättestor altan på baksidan av vårt hus.  Det gjorde att vi har fått glädje av en del av tomten som vi inte ens ville se förut. Den är byggd så att man kan sitta i solen om man gillar det, men det finns skugga under hela dagen om man är lagd åt det hållet. Tyvärr är den bara nästan klar, den också. Nu har jag ett önskemål och det är att vi under påskhelgen ska göra den helt färdig så att den är perfekt till sommaren. Då ska jag köpa nya amplar och blomlådor och förhoppningsvis få hela altanen att prunka av blommor.

Vid lunchtid ska jag åka till stan och äta tillsammans med Ellen. Senare på eftermiddagen är det dags för en läkarundersökning, som jag är lite spänd inför. Vi får väl se vad de däringa doktorerna har att säga?

PS

Hm… det visade sig att det är jag som är RIKTIGT korkad. Jag hade kunnat gå ut via grannens altandörr, som går i lås av sig självt när man stänger dörren. Kunde väl inte jag veta?

Har varit på sjukhuset igen. Att det blir så tätt nu, beror ju på att jag tackade ja till att delta i en forskningsstudie om cytostatikans biverkningar. Då var det så himla enkelt att säga ja, men jag tänkte absolut inte på allt körande det skulle innebära. Nu är det nog bara en provtagning kvar och sen ska jag fortsätta att fylla i mina rapporter efter varje behandling förstås. Det räcker så väl att behöva åka in och lämna de två standardproverna efter varje omgång.

Jag känner mig riktigt pigg idag, fast jag har sovit väldigt illa på nätterna den senaste tiden. Jag har röjt i köket, torkat av en snabbis i badrummet, hängt två maskiner tvätt och letat efter riktigt gamla dokument på datorn som vi behövde på jobbet. Klockan är bara halv tolv, så vem vet vad det kan bli av den här dagen?

Jag kanske går ut en sväng och klipper lite i äppelträden. Vädret är lite sisådär, det blåser en hel del och den riktiga vårvärmen vill inte infinna sig. Min bil skulle verkligen behöva städas ur också. J har lovat att lämna in den på ”rekond”, så att den får sig en rejäl uppfräschning, både in- och utvändigt. Så då måste jag självklart städa den innan. Jag skulle aldrig klara av att ha en städerska som kom och röjde i mitt hus. Då skulle jag bli alldeles hispig och städa själv först, annars fick man väl man ju skämmas ögonen ur sig, speciellt så illa som vi kan ställa till det emellanåt.

I förra veckan talade jag med en kollega i personalrummet. Han kom in, suckade stort och torkade svetten ur pannan. Det här var på eftermiddagen, så jag förstod att han haft en massa lektioner som sugit musten ur honom. Vi konstaterade att läraryrket är ganska likt skådespelaryrket, där man måste spela på hela sitt register och hålla igång föreställningen i fem-sex timmar varje dag. Den här kollegan har en hel del erfarenhet från artistbranschen, och sa att de spelningar han gör i olika sammanhang inte går att jämföra med anspänningen det är att hålla lektioner varje dag.

Eleverna kräver roliga lektioner som engagerar dem, uppgifter som leder dem vidare på olika sätt och någon som ser och bekräftar dem hela tiden. Man vänder sig själv ut och in ibland för att klara av alla de krav som finns. Jag tror att läraryrket fortfarande är ett kall för många, och förstår egentligen den tiden när läraren levde på skolans övervåning utan familj. Snacka om att de kunde engagera sig! Nu är det svårt att hinna med både sitt jobb och den egna familjen, utan att man känner att de hamnar i konflikt med varandra. Men så är det säkert inom många yrken…

Jag blir mörkrädd när jag tänker på att mina barn håller på att bli stora, till och med snart vuxna. M fyllde fjorton i november och det känns fortfarande som att hon är barn. Men många av hennes vänner har redan fyllt femton, och när jag inser att M är av samma årgång som de, så förstår jag så smått att hon är på väg mot vuxenlivet. Min lilla plutta!

Eftersom vi bor långt ut på vischan så är barnen oftast hemma när de är lediga från skolan. Det har absolut sina fördelar att bo så, vi har koll på var de är och med vilka de umgås. (Vi vill gärna tro det i alla fall.) Samtidigt har jag farhågor om att de ska bli alldeles försoffade, och kanske dessutom tafatta ute i stora världen. Här inser jag hur svårt det är att vara förälder. Man måste ju våga släppa dem lagom mycket.

Så när M ringde hem i fredags eftermiddag och frågade om hon fick åka in till stan med en kompis på fredagskvällen, visste jag inte om jag skulle få stora panikhickan eller bli glad för att hon ville aktivera sig.

När tjejerna berättade vad de tänkte göra, så blev beslutet enklare. De skulle absolut inte hänga på något suspekt ställe, de skulle minsann tillbringa kvällen på teater. Så kultiverat… och tryggt. Damerna fick ta bussen från byn, gå på föreställningen och sedan ta bussen till byn igen, där J hämtade för den sista transportsträckan hem. Halv tio var de hemma och M var verkligen på ett STRÅLANDE humör. Mest berodde det nog på föreställningen de sett, men kanske också för att hon hade fått förtroendet att åka iväg?

Jag är fullt medveten om att jag är en riktig hönsmamma, som vill ha full koll på allt vad barnen gör. Och nej, mina barn ska helst inte ha något privatliv som inte jag känner till. Och ja, jag vet någonstans i mitt förnuft att de små raringarna redan har massor av saker i sina liv som inte jag vet något om. Men jag tror jag väljer att sticka huvudet i sanden och blunda för den verkligheten. (Höna och struts samtidigt?)

Efter många om och men bestämde J och jag oss för att åka till trädgårdsmässan i Älvsjö, tillsammans med Ellen och hennes man. Det lugna tempot på söndagsförmiddagen blev förbytt till lite vanlig vardagspanikmorgon. Men vi kom iväg i hyfsad tid och fick en trevlig dag tillsammans.

Jag kan inte riktigt förklara vad jag hade för förväntningar på mässan, men verkligheten stämde inte riktigt med mina tankar. Jag hade nog trott att det skulle vara mer växter och olika arrangemang av dem, än vad det var. Nu fanns det godis, kläder och smycken som inte hade ett dugg med trädgårdar att göra. Men också jättemycket tingeltangel att sätta ut i rabatter och hänga i träd. Inte riktigt min grej. Självklart fanns det fina saker också, och en del tips och idéer att tänka på till sommaren.

När vi kom tillbaka till Uppsala, mådde jag illa av trötthet. Jag var så slut att jag inte ens orkade flytta fram till J i framsätet när vi hade släppt av Ellen och Steffe. Tur att jag kan vara hemma i morgon.

 Jag älskar verkligen helgmorgnar. Idag vaknade jag vid sjutiden, somnade om och vaknade igen vid nio. Sedan låg jag och tittade på ett naturprogram om japanska läppfiskar och deras parningsritualer. Ganska imponerande faktiskt, det var både smekningar och rysningar av vällust hos dessa fula varelser. (Hos läppfiskarna alltså, INTE J och mig.)

Efter ett tag insåg jag att det var läge att masa sig ur sängen och inta frukost och tidning i sakta mak.

Ibland är jag riktigt dålig på att ta vara mina vänner. Därför blev jag extra glad när en kompis från lärarutbildningen i Skåne, ringde vid lunchtid. Vi var ganska tajta ett tag i början på nittiotalet och höll en tät kontakt fast jag flyttade långt norrut. Vi har barn som är lika gamla och har lätt för att prata med varandra, så jag fattar inte varför jag slarvar som jag gör. Men NU ska jag skärpa mig. Den här tiden har fått mig att förstå hur värdefullt det är med vänner. Så jag ringer snart, Kicki!

Nu har familjen varit duktig och hjälpts åt med storstädningen. Den senaste tiden har jag varken orkat eller haft lust att hålla rent och snyggt i huset. Med gemensamma ansträngningar tog det bara två timmar. Jag fick förstås toaletten på min lott, igen. Den här gången bestämde jag mig för att sanera (verkligen sanera!) duschkabinen. Den börjar bli rejält gammal och sliten, så vi har nästan bestämt oss för att köpa en ny. Och ska man ändå köpa en ny är det ju onödigt att städa den gamla. Men som med allt annat i det här hushållet, så har vi inte kommit till skott. Nu är i alla fall kabinen skinande ren och fin, så varför ska vi köpa en ny? Dessa Moment 22 hela tiden!

Som belöning firade vi våffeldagen i dag i stället för i onsdags.

Jag har haft svårt för att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om det här med Earth Hour, som ska gå av stapeln i kväll. Lite larvigt att släcka i bara en timme tyckte jag först. Sen insåg jag att om våra barn ska lära sig att varje enskild människas handlingar ÄR viktiga, så måste vi vuxna visa var vi står. Därför kommer hela familjen att sitta i fotogenlampans sken, spela sällskapspel och äta lördagsgodis. Det blir ju jättemysigt!

På morgonen har jag varit och lämnat blodprov. Då passade jag på att beklaga mig över värken i framför allt ena foten, värken i magen, svampen i munnen och kollapsade smaklökar. Tyvärr glömde jag att gnälla över värkande naglar. Jo, naglarna är ömma för beröring och småvärker hela tiden, dessutom spricker de på längden så fort jag stöter emot något.

Att jag har värk i kroppen rent allmänt beror på cytostatikan, många säger att det är som att bli överkörd av en bulldozer. (Hur någon nu levande person kan bedöma det?) Det bör gå över efter ungefär en vecka sa sköterskan, så jag hoppas att det släpper nu.

Ont i magen har jag på grund av kortisonet och de irriterade slemhinnorna. Eftersom jag redan har receptfri medicin hemma mot det, så är det bara att knapra i sig de kapslarna.

Svampen i munnen kan jag skrapa av och använda till en smaskig sås. (Hoppas J läser det här, så slipper jag kanske laga mat i helgen?) Nej, jag ska få medicin mot det som tur är. Jag får spykänslor av det äckliga på tungan.

De kollapsade smaklökarna är bara ett mindre förtret egentligen, men ganska intressanta. Jag har lyckats konstatera att det bara är smaklökarna som känner av sura smaker som totalstrejkar. Att äta frukt är jätteäckligt. Yoghurt, tomater och diverse andra godsaker är också bara att slänga bort. Vattnet från vår egen brunn som brukar vara så gott, smakar illa. Det enda som jag verkligen gillar att dricka är mjölk. Salta och söta saker går mestadels bra att äta. Fast jag har ingen strålande aptit direkt, vilket väl får ses som en god biverkning i mitt fall.

Förutom de rent fysiska biverkningarna har jag upptäckt att jag håller på att bli folkskygg. Lite asocial enstöring har jag väl alltid varit, men nu har jag bara lust att gömma mig i vissa lägen. Det är jobbigt att visa sig i byn. Jag undviker ställen där jag kan stöta på bekanta som inte har träffat mig sen jag blev sjuk. På jobbet går jag helst inte i korridorerna när det finns risk att där är alltför många människor. Samtidigt är det helt okej att träffa kollegorna, men de känner ju till läget. Stackars J har fått gå själv på en begravning idag, för att jag inte orkade möta de människor som skulle vara där.

Undrar om det bara beror på håret, eller är det något allvarligare fel? Och vilken tur att jag har jobbet att gå till.

Japp, det var dagens litania. Dock kan jag väl tillägga att humöret är hyfsat, det kan alltså bli en ganska trevlig helg för familjen.

Nä, förresten! En sak till: Man har gjort en hälsoundersökning av de som arbetar i riksdagen, både förtroendevalda och tjänstemän. Två tredjedelar av dessa var överviktiga.

Jag kan inte låta bli att koppla ihop detta med det jag skrev för några dagar sedan om fetma och cancer. Då hette det att folk var lågutbildade och okunniga.

Kommentaren till riksdagsundersökningen var att de ”stackarna” (min tolkning) har en mycket stressig arbetsmiljö. För inte kan det väl vara så att de är lika okunniga som ”vanligt” folk? Eller kan ”vanligt” folk ha en stressig arbetsmiljö som påverkar deras hälsotillstånd, utan att de för den skull är okunniga? Jag ifrågasätter i alla fall vinklingen i båda undersökningarna. Jag tror att folk vet hur de bör leva, men av olika anledningar orkar man inte alltid följa alla råd.

Idag har jag slängt in handduken. Nu orkade jag inte vara så himla duktig längre. Jag har sovit dåligt i natt och vaknat antingen med en vansinnig värk i fötterna eller med mardrömmar. Klockan tio hade jag avtalat tid med vår biträdande rektor, för att fundera över utvärderingsfrågor till elever och föräldrar. Som tur är har jag mycket fria tider, jag kan komma när det passar mig. Men jag vill ju absolut inte fuska med tiden på något sätt, så det kändes lite konstigt att ringa och säga att jag jobbar i morgon i stället. Jag har inte så många timmar att arbeta och att då inte kunna göra dem när man har tänkt, det tär på den lilla plikttrogna själen som bor i mig.

Jag skulle egentligen åkt till Östersund i helgen och träffat en kompis som flyttat dit. Stora delar av hennes kompisgäng ska åka dit i dag. De ska åka skidor, skridskor, dansa, flamsa, äta god mat och dricka vin. Jag trodde väldigt länge att jag skulle kunna åka med, men nu inser jag att jag inte skulle orka. Att åka bort, för att sedan inte kunna delta i det roliga känns ganska meningslöst. Men jag lovar, Lena, att jag kommer en annan gång.

I går åkte J till Vallentuna för att gratulera en av sina stora killar, som fyllde 28. Jag gillar honom jättemycket och träffar honom gärna, men inte hemma hos honom. Därför stannade jag hemma med våra gemensamma telningar.

Först hade jag sagt att P nog fick bereda sig på att jag var för trött för att köra honom till ”gården”, där han skulle repa med killarna i bandet. Jag hade ju varit borta nästan hela dagen och tyckte att jag behövde vila. Efter en stund fick jag lite dåligt samvete för det, så jag lovade att skjutsa ändå.

När vi kom fram till fritidsgården, kom två av hans kompisar springande emot honom, tvärs över parkeringen, och kramade honom! Så glada blev de över att han trots allt kunde komma och en av dem gav ”tummen upp” till mig för att jag körde. Det gjorde mig tårögd att se 12–13-åriga killar som vågar visa att de gillar varandra på ett sådant sätt. Dessutom kände jag att jag fick lön för mödan att skjutsa.

När jag hämtade hem sonen någon timme senare, så berättade jag hur glad och överraskad jag blev. Då säger han ungefär så här: ”Men mamma, du vet ju att det är som två gäng i min klass. Det är de coola killarna och så är det vi. Men vi är som vi är, vi har inget falskt ID, vi vågar vara oss själva”. Då blev jag alldeles varm i hjärtat och stolt som en tupp.

Nu tänker jag gå och lägga mig en stund, jag som ”aldrig” sover på dagarna.

Man ska inte vara så himla gnällig. Eftersom jag tyckte så synd om mig själv i går, så kunde jag inte ens hitta en anledning till att försöka skärpa till mig. Då är det precis som om några andra människor i mitt liv sitter och tänker att ”nu är det dags att lyfta Eva lite”. (Och eftersom jag inte är troende, så lägger jag detta helt och hållet på mina medmänniskor.)

Jag fick flera glada och roliga mail igår. Ett Power Pointspel som säger att jag inte är tjock – bara mycket lärd! Bra att veta, eventuella tumörer består säkert av tätt sammanpressad kunskap. Ha, och det har ju faktiskt inte alla.

Jag fick ett jättegulligt mail från två gamla elever, som nu går i sjuan. Jag hade dem i min klass från årskurs ett till och med fem. Tänk att de fortfarande känner att de vill ha kontakt med mig efter alla år som jag har plågat dem. De hade hört rykten om att jag är dålig och ville kolla läget.

Syrran ringde en sväng och tyckte att det var dags att se till att få en kuratorstid på sjukhuset. Jo, det tyckte väl jag också, men min kurator har inte arbetat på fyra veckor, så det har inte blivit av att träffa någon ny. "Då kan du väl ringa och ordna det", sa syster. "Ja, ja, jag får väl göra det", svarade jag. Och sköt upp det samtalet också.

Till min förvåning ringde kuratorn på eftermiddagen, hur vältajmat blev inte det? Hon var tillbaka i tjänst nu och hade en ledig tid i dag, onsdag. ”Men jag ska ju jobba”, sa jag, och ändrade mig lika snabbt. ”Jag kommer, jag vet att jag kan åka ifrån jobbet en stund mitt på dagen”. Det är nog viktigt att jag får prata av mig med någon som orkar lyssna på gnället. Sedan kan jag åka tillbaka till jobbet och förhoppningsvis må lite bättre.

Nu löste väl inte samtalet med kuratorn allt, men det är skönt att ha någon som BARA ska lyssna på mig och mina funderingar. Till andra i ens omgivning måste man ju visa lite hänsyn, och inte dra ner dem alltför långt i ens eget träsk.

Till råga på allt hade jag lönesamtal med min chef idag, och blev för första gången bekräftad på ett professionellt sätt. Förr har jag kategoriserats in i gruppen mellanpresterande och kanske lite därutöver i bästa fall. Vad som varit bra eller behövt utvecklats har jag aldrig fått veta. Nu fick jag veta exakt vad chefen har bedömt och hur jag kan arbeta vidare för att få en fortsatt bra löneutveckling. Dessutom tycker hon att jag ska tro på mig själv!

Förresten tror jag att mina kollegor och mitt jobb är den bästa terapin man kan ha. Trots att jag är jättetrött idag, så är jag glad.

Känner mig väldigt låg just nu. Hur i hela friden ska jag orka jobba både på onsdag och torsdag, när jag är så här trött? Jag sov i fyra timmar på dagen igår. Sedan gick jag och lade mig halv sju på kvällen och sov i stort sett hela natten. Ändå var jag förtvivlat trött när ungarna väckte mig i morse.

När jag slog på TVn blev jag riktigt deprimerad. ”Cancer är en klassfråga som har med låg utbildning och låg kunskap att göra. Fetma är en stor orsak till bland annat bröstcancer, och varje människa har ett eget ansvar för sin hälsa.” Så satt de kunniga och sa i morgonprogrammet.

Javisst! Jag fattar väl också att jag har ett eget ansvar, men jag mår inte ett dugg bättre av att få skrivet på näsan vilken dålig människa jag är.  För jag anser mig inte vara så lågutbildad och okunnig, vilket då innebär att jag bara är en simpel och dålig människa som inte fattar i alla fall?

Ja, jag vet att jag är tjock och att jag kanske inte har följt alla sunda kostregler som finns. Men vem vet om det är min vikt som har gett mig den här förbaskade sjukdomen? Det kanske är den passiva rökningen som jag levde med som barn? Det kanske är en defekt gen? Eller för mycket besprutade äpplen? När jag frågar läkarna säger de ju att de inte vet. Jag skäms faktiskt över min sjukdom, och jag antar att jag själv har gjort något fel som har försatt mig i den här situationen. Jag undrar bara vad det är jag skulle ha gjort annorlunda?

Som om det inte räckte med det, så sägs det på radion att man numera SKA sola mycket för att minska riskerna för blodpropp. Man kan strunta i de gamla råden för att undvika hudcancer. Kan någon snäll människa tala om för mig vem man ska lyssna på?

Nu ska jag försöka sluta att vara arg och ledsen.

Idag har jag varit in till stan på Ms utvecklingssamtal. Hon har en jättetrevlig mentor, som är stolt över MIN dotter. (Jaja, hon är väl Js dotter också.) Jag måste säga att jag beundrar ungen som orkar hålla tag i skoljobbet så som hon gör. Hon kämpar på väldigt plikttroget, samtidigt som jag inser att hon börjar bli så mogen att hon kan avgöra vad som är viktigast att prioritera. Hon är helt enkelt en klok unge!  Dessutom säger lärarna att hon ska bli författare. Då skulle morsan hennes må…