Hm… dags att gnälla lite igen. I går fick jag heller ingen strålbehandling, vilket innebär att två av mina tre lediga dagar i nästa vecka redan är förstörda. Visst vet jag att ingen enskild person kan hjälpa att det blir så här, men det blir ju inte roligare för det. I går hann jag dessutom köra upp till sjukhuset och anmäla mig, bara för att få veta att jag kunde gå därifrån direkt. De hade faktiskt ringt hem för att stoppa mig, men jag hade åkt hemifrån fem minuter tidigare.

I dag fick jag en tid halv tio, i en annan maskin. Det fick jag veta halv åtta, och då var jag redan på väg till stan för att köra P till hans nya skola. Det var inte lönt att köra varken hem eller till jobbet innan sjukhusbesöket, så jag for till Ackis direkt. Det innebar att det var hur enkelt som helst att få en parkeringsplats – alltid något! Sedan satt jag i kafeterian och åt frukost och läste en bok om hur man arbetar på en skola i Danmark. Man kan behöva lite rolig input, nu när man varit från elevarbetet ett tag. Lagom till halv tio gick jag ner till avdelningen där jag strålas. Väl där visade det sig att det ändå var minst en timmes försening pga. alla individuella inställningar som måste göras i den nya maskinen. Sammanlagt satt jag på sjukhuset i tre timmar och tio minuter, för cirka fem minuters behandling. Vilken tur att jag inte har ett fast schema att jobba efter, det hade ju aldrig fungerat.

Rent allmänt mår jag ganska pyton just nu. Magen har ”pajat” igen, så nu får jag nog inse att kaffedrickandet får vara för en lång period framåt. Jag mår illa, även om det bara är litegrann så känns det inget roligt alls. Och så denna ständiga trötthet… När jag pratade med en sköterska om tröttheten i går, så stod jag och grät bara jag tänkte på hur överväldigande den är. En kollega på jobbet som varit med om samma behandling (fast ännu tuffare), berättade att fortfarande efter fjorton år kan hon drabbas av denna trötthet. Enligt hennes läkare är det något fullkomligt normalt!

För övrigt så vet jag inte om en del av mina kära vänner på jobbet, driver med mig eller inte? De tycker att min korta stubb ser riktigt stylad ut och undrar vad jag har i håret. Själv anser jag att min utveckling har gått från att likna dvärgen Toker, till att mer påminna om en av rumpnissarna i Ronja Rövardotter. De har ju lite halvlånga, vita tufsar som hänger vid öronen – precis som jag.

 

Karin Ha

5 juni 2009 20:10

Nu har vi kommit tillbaka från stugan. Det blev dåligt väder, så vi stannade inte mer än 4 dagar.
Jag tycker synd om dig som mår så dåligt. Hur många strålningar har du kvar? Smakar maten lika dåligt som under cellgiftbehandlingen?
Som tröst ett citat ur KLOKBOKEN som stämmer så bra på dig "En del av hälsan är viljan att bli frisk." Du jobbar bra!
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickran...

  Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen o...

  I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar...

  Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!   Roligt var det när syrran med familj kom på be...

  J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.   De flesta dagar så här långt på semest...