I veckan har M och jag varit på elev- och föräldramöte i hennes klass. Den stora frågan var hur elevernas klassresa ska organiseras och hur pengar ska samlas in. Det blev ett besynnerligt möte. Tre pojkar dominerade och lät under hela mötet. Deras föräldrar lät dem hållas och bidrog till viss del själva. Resten av ungdomarna satt i stort sett tysta under hela mötet, och det var väldigt svårt att få fram något konstruktivt. Om detta var representativt för arbetet i klassen, så kan man ju förstå varför eleverna aldrig lyckas fatta några beslut runt den här resan. Och varför många tjejer förblir så tysta.

För att ytterligare spä på konstigheterna, så var naturligtvis inte alla föräldrar respresenterade. Då var det ungdomarna själva som skulle uttala sig i ekonomiska frågor, som hur pengarna ska betalas in. Tänk om Skolverket varit där, då hade de verkligen gått i spinn.

Vid förra mötet protesterade jag mot sättet att samla in pengar på, 400 kronor per termin. Tyvärr var det ingen annan som instämde i den protesten, så visst kommer vi att betala för Ms skull. Efter mötet mådde jag väldigt dåligt av tanken på hur en del elever måste känna sig, när de vet att föräldrarna inte kan/vill betala. Därför förvissade jag mig om att alla elever som vill kommer att få åka med ändå. Skolan går in och betalar för dem som inte kan betala.

Men om tjugo år, så kanske Skolverkets regler har slagit igenom i praktiken också?

I år har jag bara köpt en enda bok på bokrean. En kokbok, som jag hoppas ska inspirera mig till lite nya sätt att laga mat på. Förr var alla kokböcker bara en uppradning av recept, men nu är det ju en upplevelse att sitta och titta på vackra bilder och läsa om hur andra tänker runt mat. Det ska bli mysigt att ligga i soffan och frossa!

Det är nog väldigt bra att jag har börjat jobba. Visst är jag trött, men ”sjukdomen” har på något vis blivit sekundär. Innan upptog den hundra procent av min tid, men plötsligt är den förpassad till bakgrunden. Nog vet jag att den kommer att dominera om två veckor igen, men till dess betraktar jag mig som en skallig, men frisk människa.

Tänk att skalligheten är så fascinerande i elevernas tankar. Jag har valt att inte visa eleverna hur jag ser ut, utan hår. Dels är det för att jag inte tror att alla kommer att klara av det, det kan vara läskigt. Dels är det för att jag tror att jag skulle bli väldigt ledsen om någon skrattade åt mig, trots att de är barn. Som jag sa till en kollega igår, ”Jag har nog vant mig vid mitt utseende, men jag har inte förlikat mig med det.”

Jaa… Tänk att det kan vara så jobbigt att jobba. Efter två dagar på jobbet är jag helt slutkörd. Jag inser också att jag, om möjligt, inte ska jobba två dagar i sträck, utan ha en vilodag emellan. Det är makalöst att allmäntillståndet kan påverkas så mycket. Det har jag inte riktigt upplevt när jag bara gått hemma.

Men förutom tröttheten, har det varit roligt att träffa alla kollegor igen.

Att få använda hjärnan är inte heller helt fel. Däremot måste jag absolut hitta en annan plats att sitta på. I vårt arbetsrum händer det alldeles för mycket, som jag absolut inte kan stänga av. Det är ju inte meningen att jag grilla sönder hjärnan. Sen blir det lite synd om kollegorna om jag hela tiden sitter där med tallriksstora öron och lägger mig i allt.  Jag tror jag ska höra med arbetslaget 4-6 om jag kan få sitta inne hos dem ibland.

Disputationsmiddagen som jag var bjuden på, orkade jag helt enkelt inte gå på. Det var faktiskt synd, eftersom jag trots många år i Uppsala, ännu inte gått på någon sådan. Man får väl hoppas att chansen kommer igen.

I går kväll blev vår stackars katt återigen ordentligt riven av någon elak typ, som antagligen försöker inlemma vår gård i sitt revir. Hela familjen blev fruktansvärt upprörd och alla våra hämningar tycks försvinna. Om inte den där ”Elake Måns-typen” drar härifrån, är risken stor att vi skjuter honom . Det finns ju skyddsjakt, vilken väl är till för att man ska skydda sina tamdjur mot vilda rovdjur? Nej, men att vi råkar kasta sten mot honom för att skydda vår lilla kissemiss, är inte helt omöjligt.

Den stackars kissemissen har nu legat och sovit i snart ett dygn. Han har druckit lite, men äter ingenting. Det är inte lätt att vara katt i mars.

Natten till idag var fruktansvärd. Jag vaknade vid halv tretiden på natten av en väldig adrenalintillströmning, som jag sen inte lyckades komma ifrån. Naturligtvis var det min mans fel, såsom många gånger förr.

Jag drömde om katten och det som hade hänt honom. Men som ett litet tillägg till verkligheten, så skulle J förstås bråka med honom trots skadorna. Han drog honom då i svansen, som lossnade. J tyckte att det inte gjorde så mycket, eftersom den tydligen ändå satt så löst! Fy tusan, vad arg jag blev. Och mitt i denna ilska vaknar jag och kan förstås inte somna om.  Jag vet inte vem det är mest synd om, mig, katten eller kanske J, som återigen hamnade i skottlinjen för min ilska.

Ibland är jag lite långsam i starten. Vissa saker som jag kan göra här hemma, har det tagit två månader att komma underfund med. Jag har ju en alldeles utmärkt liten laptop, som jag då förstås kan ta med mig överallt. Hittills har jag INTE provat toaletten, men det kanske kommer.

Jag är ingen stor TV-tittare. Det viktiga är nyheterna och några få fasta programpunkter i veckan. Sådana med väldigt höga vuxenpoäng på, typ antikrundan. Eftersom vi skjutsar barnen till olika evenemang i stan och byn, så missar vi ofta de få program vi verkligen vill se. Igår, först igår, kom jag på att jag kan ligga i soffan med laptoppen och katten på magen, och kolla på missade avsnitt. Det var mycket skönt och avkopplande. Jag har dessutom köpt en liten laptop-bricka/kudde, på IKEA, som jag varmt rekommenderar. (Jag får inte provision, den var bara riktigt bra.)

Jag har nu fått en personlig handläggare på försäkringskassan. Hon ringde igår och frågade om jag hade tid att prata en stund? Undrar vad som hade hänt om jag hade sagt ”Nej, jag är fullt upptagen med att spela patiens på datorn.”

Denna kvinna var mycket trevlig, och ville mest förvissa sig om att jag hade ordentlig koll på alla regler som gäller, framför allt om jag nu ska jobba en del. Jag får ABSOLUT inte jobba en sekund mer än 25 % av min arbetstid, för då får jag bara halv ersättning från försäkringskassan. Alla som jobbar, kanske särskilt i skolans värld, vet ju hur svårt det är att begränsa sitt arbete. Samtidigt kan det vara ett bra sätt att lära sig sätta just dessa gränser, när man vill för mycket.

Handläggaren godkände i alla fall min egenhändigt hopsnickrade rehabiliteringsplan, och bad mig ta kontakt om det skulle bli förändringar i den. Vi talade i 26 (!) minuter. Och ytterligare en stund på dagen försvann, vilket alltid är något.

En stor nyhet i vår lokaltidning i tisdags, handlade om en kvinna som varje tisdags- och söndagsmorgon stal ca tio tidningsexemplar från ett hårt slitande tidningsbud. (Jag vet att det är ett hårt jobb, eftersom jag själv har provat på.) Den stackars tanten fångades nu av polisen, efter en tids spaningsarbete. Anledningen till stölderna var att hon ville lösa korsorden i tidningen, skicka in flera lösningar och på det sättet öka sina vinstchanser.

Riktigt så långt har inte jag kommit i mitt desperata sysselsättningsbehov, men det är ju en idé. Varje morgon kan jag ligga på lur i skogen och se tidningsbudet fara förbi, varpå jag traskar genom byn och vittjar alla brevlådor. Man kan ju dessutom skaffa hund som alibi för denna tidiga morgonpromenad.

Jag är ändå så pass fanatisk att familjen har stränga order om att kolla om jag har hunnit lösa alla korsord och sudokun, innan de förpassar tidningen till vedkistan.

Det förekommer, som ni säkert vet vid det här laget, en del mycket konstiga, icke alltid rumsrena och kanske lite suspekta samtal i vårt hushåll. Vid middagen häromdagen, diskuterade vi hårfärg och hårlängd, och om ens ursprungliga hårfärg ska räknas som den riktiga.

M färgar som bekant sitt hår väldigt mörkt, men hon är egentligen lite rödblond i sig själv. Trots detta vill hon inte räknas som blondin, för då är man ”fjortis” och det är det värsta hon vet. Hon är ju EMO, vilket är mycket, mycket bättre.

P har långt, lockigt hår och ska naturligtvis bli hårdrockare och även han färga håret mörkt. Suck, säger föräldraskapet, för en gångs skull gemensamt. Men men, hår är lyckligtvis föränderligt och kan alltid justeras. Något ska väl de små liven själva få bestämma?

Efter en stund kom vi alltså in på längden på håret. M säger glatt att hennes hår på benen i alla fall är längre än mammas huvudhår! Familjen instämmer i allmänt jubel, men ber att få kolla om det verkligen stämmer. Huruvida det var sant, får ni själva gissa er till.

P vill ju naturligtvis inte vara sämre han, och påstår att hans näshår är längre än mammas hår. Och nu brister familjen ut i ett skrattanfall utan dess like. Till hans stora besvikelse ville ingen kolla sanningshalten i detta påstående.

För övrigt händer inte speciellt mycket här hemma. Jag tittar på rådjuren, ekorrarna och de fasligt skygga fasanerna. De är löjligt rädda för allt som rör sig. Snacka om att ha alla sinnen på spänn.

Natten till tisdagen kom det en decimeter mjuk, fin kramsnö, som lade sig som ett tyst täcke över hela vår gård. På något sätt blir det ännu lugnare runt omkring mig med all denna snö, som egentligen är vacker, men som jag vill få bort nu. Jag vill ha vår!

Jag har rensat min mailbox på en massa konstiga mail från ”konstiga”, men goda vänner. Tyvärr tog det inte så lång tid, eftersom det inte var så länge sedan sist. Jag rör mig mellan kaffebryggaren, vedspisen och datorn i ett sömngångaraktigt tempo. Snart finns det nog spår i parketten som visar mina rörelser. Ahh, denna sysslolöshet… Men i morgon börjar jag jobba.

Igår kunde jag inte motstå frestelsen. Jag behövde verkligen pigga upp mig själv och började titta på olika charterresor. Undrar om det går att få till en resa mellan cytostatikakurerna och strålbehandlingen? Det skulle vara så välbehövligt att göra något som bara är skööönt! Många fina bilder och tankar fanns det att frossa i. Kanske en resa till Turkiet? Det spelar i stort sett ingen roll vart resan går, bara det är varmt och något annat.

Efter att ha talat både med min syster och med en kär kollega, som nyligen varit i USA, så steg ändå humöret en aning i går. Det är nog så att jag börjar bli allvarligt uttråkad här hemma. Kanske det blir bra att jobba ändå?

Gårdagens lunch var ingen höjdare. Gammal veg-pizza sen i fredags. Men vad gör man inte för att hålla ner matkostnaderna. Efter en timme hade jag fått i mig en fjärdedel. Då ringer telefonen och återigen är det Mina, kollegan som kom hem från USA i går kväll.

”Får jag komma in, jag står här på gården?” Snacka om att en dag kan lyfta, bara av ett sådant spontanbesök. Hon kom med en disputationsinbjudan inkl. avhandling, pistagenötter från Iran och handgjord choklad från USA. Gulliga, gulliga du! Och dessa pistagenötter som är så himmelskt goda! Jag måste sätta hänglås på påsen, så att ingen annan i familjen rör dem. De är BARA mina!

Nu ni, nu blir goda råd dyra. Vad i hela fridens namn ska jag sätta på mig på den middagen? Kommer jag verkligen att orka? Jag ska ju jobba min första dag på torsdag. Kan man gå utan peruk? Kan jag gå med sjal i kanelbulleknytning, det kanske blir för ”bonnigt”? Har jag skor som passar? HJÄLP!

Fast nu blev det i alla fall liv i käringen.

Ibland känns det som att mina vänner vet när de behövs som bäst. Flera gånger under de senaste månaderna har jag varit rejält deppig, och då dyker det plötsligt upp något oväntat och roligt, som får mig att bli glad igen. TACK!

Mmm… Så var vardagen tillbaka igen. Jag mår bättre, men känner mig deppig. Det här är inte roligt och jag vill bara backa tillbaka livet ett halvår. Fast det kanske är bättre att köra det ett halvår framåt istället? Då är väl det här eländet ur världen?

I morse vaknade jag av att M hade fått ett ”panikanfall”. Hon hade glömt att göra en läxa i hemkunskapen, som bestod i att baka en kaka, fota den och ha ett skriftligt intyg från en förälder. Lite sent att fixa det, kvart i sju en måndagsmorgon, och att fejka ett intyg var det inte tal om. Nåja, hon får baka i eftermiddag i stället. Men att vakna till hennes små utbrott är inte den bästa starten på morgonen.

P är en väldigt snäll lillebror som varje morgon, utan knot, dukar fram frukost åt sin syster. Ibland undrar jag om hon uppskattar det så som hon borde. Det känns i alla fall som ganska unikt. Jag kan inte minnas att min bror gjorde så? Men det kanske fanns en del anledningar till att han inte ville det. Jag var väl inte världens snällaste storasyster. Dessutom hade vi nog slutat äta frukost när vi var i den åldern, hur bra det nu kunde vara?

Jag läste i morgontidningen att alla arbetsgivarbetyg är kodade, och att man ska akta sig för att anställa någon som ”bara” rekommenderas! Snacka om att vi arbetstagare är utlämnade åt chefernas godtycke. Min förra chef har fortfarande, efter ett år, inte gett mig det intyg jag har begärt. Jag har påmint henne säkert fyra-fem gånger nu, men fortfarande inte fått något. Dels kommer hon att glömma hur himla duktig jag är/var. (Haha!) Dels är jag ju totalt utlämnad åt hennes goda vilja. Jag kan ju knappast gå till facket, eftersom det kommer att påverka omdömet. Det kallar jag dålig stil. Nåja, jag får väl maila henne igen.

Nu ska jag koka saft och försöka vara en god mor. Snäll i både tanke och handling…(Hoppas det räcker tills barnen är hemma igen.)

Antar att det är ett tecken på återhämtning, när jag inte kan sova längre. Lite trist bara att jag är vaken när resten av huset sover. Jag hoppas att jag är trött om en stund igen.

En av anledningarna till att jag inte kan sova, är att katten har varit ute hela natten, och det är kallt ute. På vintern SKA han sova inne, det är en överenskommelse mellan honom och mig. Tyvärr så var ju inte matte vaken, när det var dags att släcka huset för natten, och antagligen glömdes katten bort. Stackaren! Jag vet inte hur många nätter i hans liv, som jag har varit ute och lockat och pockat bara för att jag blir så orolig. Kanske lite överdrivet, eftersom han hittills klarat sig bra.

Igår fick jag en tillsägelse av M, att ta itu med pappa ordentligt. Vi har alltid försökt vara noga med att man ska äta en vettig lunch på helgerna. De sista åren har vi låtit barnen fixa något själva, men fortfarande hyfsat i tid och någorlunda näringsriktigt.

Eftersom det var pizzamiddag i fredags (dagen efter min behandling bjuder J på sin vanliga middag), så blev det lunchmat över till barnen. J däremot tog en påse dillchips och satte sig vid datorn.

Nr 1: chips är inte okej som lunch, i alla fall inte när barnen är hemma.

Nr 2: vi har förbjudit barnen att äta vid datorn, ett förbud som bör gälla deras far också.

Alltså skulle jag enligt M säga ifrån, och när jag sa att jag redan hade gjort det, fick jag order om att det faktiskt skulle vara på skarpen.

Ja, ni förstår kanske själva vem jag har mest problem med här hemma.

M ska göra en provmiddag på hemkunskapen i skolan (förlåt, det heter hem- och konsumentkunskap). Därför fick hon laga sin meny hemma igår. Potatisgratäng och grillspett med kyckling, bratwurst, aprikoser och tomater. Det blev smaskigt värre! Hon är fjorton år och kan nu laga mer mat än vad hennes far kan.

Däremot tyckte P att hon var lite ovarsam vid potatisskalningen och med sedvanlig syskonkärlek sa han ”stackars potatisar” när M släppte dem i diskhon. Hämnden är ljuv sa den lilla dottern. Hans tid kommer också… Så sant, så sant.

Nu ska jag se om jag hittar katten. Sen återgår jag nog till sängläge ännu en stund.