J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.

De flesta dagar så här långt på semestern, har han väckt mig klockan åtta. Jag får tio minuter på mig att vakna, innan jag på stela ben stapplar ner för trappan. Väl nerkommen får jag dricka ett glas vatten, äta en banan och sen är det bara att snöra på sig skorna och gå en rask morgonpromenad. Längs vägen tittar jag längtansfullt efter de lyckliga, lättjefulla människor som går ut till brevlådan, där de hämtar morgontidningen iklädda endast nattlinnen eller pyjamasbyxor. De har verkligen semester, medan jag ”tvingas” trava runt i ett snabbt tempo. Hemma igen är det äntligen dags för frukost och sedan väntar förstås dagens alla andra sysslor. (Ni förstår så jobbigt det är för mig att ha semester.)

J har en något annorlunda syn på vad som är busigt. Dagen efter vår stora svampskörd, väckte han mig och sa att vi skulle göra något riktigt busigt idag. Han såg både lycklig, förväntansfull och full i f-n ut. Efter en stunds trugande från min sida, visar det sig att vi ska hoppa över promenaden, äta frukost snabbt och sen åka ut och leta efter mer kantareller!!! Som om det var mer svamp vi behövde!

Men i ärlighetens namn var jag inte så svårflörtad, så vi var ute i skogen efter en timmes frukost. Jisses vilket svampår det är. På ställen där vi i vanliga fall hittar kanske fem små torra kantareller, där hittar vi nu enorma mängder. Till slut kände vi att vi nästan kräktes om vi såg en enda gul hatt igen. Men man kan ju inte heller låta bli att plocka det man hittar.

Och så var det rensningen… Det är verkligen jättetråkigt. Dessutom måste ju J naturligtvis byta bromsar på bilen när jag ställer mig för att börja rensa. Annars kan inte jag köra den när jag och Kerstin åker till Medelpad om en vecka. Vad säger man om en sådan ursäkt?

Igår fixade P och jag till en av rabatterna på gården. Den har sett så eländig ut, att jag har parkerat bilen framför den för att slippa se katastrofen. Nu har vi rensat bort alla skräpiga aklejor, allt ogräs och kvar finns bara de vackra dagliljorna. Kantstenarna av trasiga tegelstenar bytte vi ut mot gamla mossiga stenar som legat på andra ställen i trädgården. Nu ser den ganska trevlig ut, men vi får väl se hur länge det varar?

De senaste dagarna har P och jag tagit itu med att ”generalstäda” hans rum. Alla gamla leksaker ska gås igenom och antingen kastas eller sparas för framtiden. Ojojoj, hur mycket prylar kan ett barn ha? En del av dem spar jag för att ta till jobbet. Ett begrepp som hela familjen är van vid, och mer eller mindre hatar. Jag förstår inte varför?

(En gång fick jag J till att ta hem ett frigolitblock som var ca 80 centimeter tjockt och två-tre meter i fyrkant. Det skulle jag ha till jobbet för att illustrera hur inlandsisen smälte. Tyvärr var jag tvungen att inse att jag den gången tagit mig vatten över huvudet, varvid J blev fruktansvärt sur över att behöva forsla bort det igen. Då kom jag på att vi kunde ha det i jordkällaren som golvisolering, och där ligger det fortfarande kvar.)

 Men vad skönt det kommer att bli för P att få mer plats i rummet, där bilar, Lego och dinosaurier nu bytts ut mot bas, förstärkare och hårdrocksaffischer. Fast både han och jag njuter av nostalgitrippen det är att hitta gamla prylar.

Ja, det händer som sagt inte så väldigt mycket här hemma. M och jag målar fasadpanel till huset, med Falu rödfärg. Vi har äntligen kommit över en ”peak” och kan känna att vi kommer någonstans. Nu har vi nämligen målat 158 plankor och i den omålade högen ligger ”bara” 157 kvar. Puuh!

J och P har tagit ner massor med 5-6 meter höga, gamla och förvuxna syrenhäckar och – buskar. Meningen är att de ska bli täta nertill och se lite finare ut. På baksidan av huset kommer förhoppningsvis ägaren till granngården att ta ner lite skog, så att vi eventuellt kan få lite kvällssol på tomten. Då behöver häckarna bli lite tätare så att vi slipper direkt insyn från både honom och vägen. Dessutom växer träden så nära huset att vi får jättemycket grön beläggning på tak och fasad. Och rätt var det är så får vi kanske ett stormfällt träd över oss.

Det är tur att barnen börjar bli stora nu. Vi har så mycket att göra på den här förbaskade tomten, att de har fått sommarjobb av oss. En timmes arbete om dagen skulle ge dem en rejäl förstärkning av kassan. ”Tyvärr” har de nu kommit på att de kan jobba mycket, mycket mer varje dag. Så jag funderar allvarligt på om våra löner kommer att räcka till deras avlöning. Men vi kan kanske dra nytta av ROT-avdraget? Skämt åsido, det är såå skönt att de vill hjälpa oss. Tänk vilka snälla barn vi har!

Jag har som sagt bestämt mig för att inte lägga ut bilder på den här sidan, men eftersom jag tillhör den skrytiga sortens människor gör jag nu ett undantag. J och jag tog med oss en lunchmacka och lite kaffe i en ryggsäck, klädde oss för en skogspromenad och drog iväg till ett hemligt ställe. Redan när vi öppnade bildörrarna förstod vi att det skulle bli ett rent h-e med alla myggor och bromsar som formligen överföll oss. Men tappra som vi är sprayade vi oss med myggmedel och begav oss ut för att leta efter skogens guld. Det var nog det värsta jag någonsin varit med om vad gäller blodsugande flygfän. Eftersom jag är allergisk mot både myggor och de betydligt äckligare bromsarna, var det verkligen ett gränsfall ifall jag skulle gå mer än tio meter ut i skogen. Tack och lov fungerade myggsprayet och allergitabletterna fanns med i ryggsäcken. Vi hittade nämligen kopiösa mängder med svamp. På två timmar har vi plockat säkert tjugo liter. Vilken lycka! Och nu ska de rensas. Vilken olycka!

Nu börjar jag på allvar fundera på hur jag ska orka arbeta heltid om bara två veckor? Kroppen är absolut inte i form. Jag har drabbats av både artros i precis alla leder, och ödem i ben, fötter och händer. Visserligen säger läkarna att det är vanliga biverkningar av cytostatikan och att de oftast går över, men samtidigt tycker de att det är märkligt att besvären tilltagit de senaste veckorna istället för att avklinga. Fast jag antar att jag kör på som vanligt på jobbet och sen inte gör något annat än sover när jag är hemma. Och knäppt nog, nästan längtar jag efter att få börja jobba.

I går var vi på premiären av den nya Harry Potter-filmen. När vi kom hem från Öland kom vi hastigt och lustigt på att det var premiär just den här veckan. M ville väldigt gärna gå den första visningsdagen, eftersom hon aldrig gjort det förr. Men det var med andra ord inga höjdarbiljetter vi kom över, med en sådan sen biljettbokning. Det var förstås smockfullt i salongen.

Jag är ett ”stort” fan av den käre HP och gillar både böckerna och filmerna, så för mig var det en självklarhet att jag också skulle se filmen. Så när Mina, en av mina kollegor, ringde igår och ville prata en stund då hade jag inte tid eftersom vi skulle köra snart. När jag talade om vad vi skulle göra brast hon ut i ett gapskratt som aldrig tycktes ta slut. ”Men Eva, du blir ju aldrig vuxen!”, lyckades hon få fram mellan skrattattackerna. Det var nästan (men bara nästan) så jag blev förnärmad, och jag är bergsäker på att hon kommer att reta mig länge för detta. Jag anser att det är fullkomligt normalt att se den filmen, men jag är kanske lite barnslig?

Vi har köpt en EU-moped till familjen. I november fyller M femton och vi vill ge henne möjligheten att träna på körningen, så att hon får sitt förarbevis i höst och sedan kan börja köra direkt till våren. Det är riktigt kul att se hur hon ligger och nöter varv efter varv här i trädgården. (Jag har ju klagat på en del grannars mopedknatter, men vi kör kanske i femton minuter per dag, och den låter inte lika mycket som en crossvariant.) Tjatmorsan har sagt att hon måste variera sina varv lite, så att inte gräsmattan blir alldeles uppkörd och lerig till slut. Det finns ju ytor tack och lov, så någon endurobana ska det väl inte behöva bli.

Jag har aldrig kört moped själv, men nu tränar jag också lite då och då. Jag inser att den inte är helt lättmanövrerad, så det dröjer nog ett tag till innan jag kör i trafik. När J och jag diskuterade bränsleförbrukning och hastighet, blev jag helt förskräckt. Denna tingest drar i bästa fall en tiondel av vad min bil drar i bensin. Det skulle inte ta mig mer än tio minuter längre tid att komma till jobbet om jag kör moped. Hm, vi får väl se om jag provar att ta mig till jobbet på moppen någon dag? Fast tio minuter på morgonen är ju en del om man är så morgontrött som jag är.

I går kom Ellen och hennes man hit på middag. Nu på sommaren träffas vi inte lika mycket som i våras. Det är precis som att man har för mycket för sig, trots ledigheten. När jag berättade för Ellen om mina ledbesvär, blev hon lite upprörd för att jag inte ringer till doktorn. Hon agerade ”morsa” och skrev ner telefonnummer och tider, så att jag säkert ska ta mig i kragen och ringa. Hennes läkare har sagt att lederna kan åldras i förtid av cytostatika, vilket inte lät så kul. Därför gjorde jag som hon sa, och ringde till sjukhuset nu på morgonen. Men telefonkön var full, så jag får återkomma i morgon. Typiskt när jag väl tar mig i kragen! Jag får väl fortsätta att stappla omkring ett tag till.

Åh, förresten så har jag börjat styla håret med lite mousse. Det är riktigt fräckt att ha den gråa stubben stående rakt upp. Barnen tycker att jag ser fräsig ut. Dessutom har ögonbrynen börjat framträda, så äntligen kan jag börja plocka dem igen. Usch, så korkad man är. Så fort de små stråna började visa sig så åkte pincetten fram och jag tog bort dem igen. Jag har provat att sätta mascara på de korta ögonfransar som nu börjar synas. Fast de är så korta ännu att det såg lite knasigt ut. Men snart ...

J är och besiktigar bilen nu, så innehållet och humöret på resten av semestern lär bero på resultatet av den besiktningen. Jag håller alla tummar.

Har någon försökt att konkurrera med en GPS? Jag har och jag kan lova att det inte är någon bra idé. Man blir fruktansvärt frustrerad när man sitter med en karta i handen och VET att den där ”gapiga” elektroniska damen inte gör det bästa vägvalet. Och försöker man då tala om för sin lagvigde att han ska lyssna på mig och inte på bruttan i maskinen, och han ändå kör efter henne, då förstår ni säkert att ett äktenskap kan hänga på en skör tråd.

Dessutom har jag kommit på mig själv med att sitta och argumentera med en syntetisk röst, och då börjar man ju tvivla på sina egna själsförmågor. (Fast barnen har skrattat!)

Ja, förutom en del knäppa vägval, så har vi haft en fin vecka på Öland. Fast jag måste tillstå att stugan kunde ha legat aningen bättre. Vi hamnade mitt ute på något som heter Västra Alvaret. Där fanns verkligen ingenting! Jo, en massa frigående kor och tjurkalvar som gärna ställde sig på vägarna och såg arga ut. Stugan låg dessutom på hyresvärdens tomt, så vi hade ingenstans att ta vägen om vi bara ville gå utanför dörren en stund. Inte ens kubb kunde vi spela.

Det å andra sidan hade vi nog inte gjort ändå. Vår andra semesterdag regnade nästan bort. Vi hade bestämt oss för att bara ta det lugnt, sitta i stugan och umgås och kanske spela något sällskapsspel tillsammans. Efter ett parti kortspel var P och J sådana ovänner, att J högtidligt lovade att aldrig mer spela något spel med oss. Vilket han heller inte har gjort så här långt. Stämningen under de första dagarna var alltså ganska irriterad, så jag fasade nog en del för hur semestern skulle avlöpa.

Men resten av veckan blev fin. Vi hade förstås inte världens bästa badväder, men ungarna fick i alla fall bada i havet en dag. De övriga dagarna fyllde vi med massor av utflykter och promenader. Efteråt inser jag att det är fantastiskt att jag har orkat med så mycket utan att säcka ihop alldeles efteråt.

Det har också varit otroligt roligt att barnen verkligen har velat följa med på alla utflykter och varit riktigt intresserade av det vi har sett. P sa till och med att han tycker att det är viktigt att man lär sig något på sommarlovet också. (Alla lärares dröm!) Då hade J och jag precis haft en avancerad tekniklektion för barnen om hur gamla väderkvarnar fungerar. Stackars barn! När M sedan hamnade med mig på ett ställe där man kunde se hur lin har använts i äldre tider, och jag började svamla om kvinno- kontra mansteknik, då såg jag hur paniken började avspeglas i ögonen på henne. Det var kanske dags att släppa yrkestugget?

Den sista dagen på ön blev också den bästa. Det hade utlovats ostadigt väder, så barnen plockade inte med sina badkläder, trots våra propåer. (Tänk att de inte förstår att det är bättre att ha dem med en gång för mycket.) Vi åkte till Ölands enda raukar, vid Byerum. Ingen av oss hade några stora förväntningar på den utflykten, det var bara något vi bestämde oss för att kolla in när vi ändå körde förbi. Men det var nog något av det vackraste jag upplevt på länge, nästan som de perfekta reklambilder man kan se från Medelhavet ibland. Solen värmde hyfsat, det blåste rejält så vågorna verkligen slog in mot klipporna och det var nästan tomt på folk. Barnen hoppade och klättrade som stengetter, medan J och jag var lite försiktigare. Ändå fick jag mig ett rejält träningspass, för jag var ju också ”tvungen” att klättra. Att sen få sitta ner, njuta av det vackra och filosofera på allt och inget kändes vederkvickande som bara den och som den mest värdefulla stunden under veckan.

Vid slutet av sträckan med raukarna låg en toppenfin strand, och just då rådde det ett perfekt badväder med riktigt häftiga vågor. Men inga badkläder…

När vi kommit halvvägs på resan hem, ”kraschade” turbon på Js bil. Som tur är kom vi hem och det kommer nog inte att kosta mer än femtio kronor att rätta till felet. Det som grämde chauffören mest, var att hastigheten sjönk avsevärt. (Vilket den faktiskt inte gjorde enligt mitt tycke.)

Hemma väntade en sällskapssjuk katt som matvägrat under hela veckan. Det hade inte ens hjälpt att våra kära grannar försökte med mitt, annars osvikliga knep – att klia honom under magen när han kollar in matskålen. Däremot åt han glatt när jag frestade med lövbiff till middag. (J gillar inte att jag skär bort halva biffarna åt katten – själv hävdar jag att jag bara putsar köttet lite.)

Nu väntar också altanen på ännu en storrengöring. Riktigt vad som föregått härute vet vi inte, men vi kan konstatera att hela altanen är fullkomligt nerskiten av skator. Antagligen har de bråkat med katten. Nu håller J på att hänga upp gamla CD- skivor för att skrämma bort dem. Det blir ju jättesnyggt! SUCK!

Vad konstigt tomt det är i huset idag. Båda barnen är ute på galej med respektive kompisar. Jag tror att de vet när det är dags att hålla sig undan. Nu är det nämligen dags för den stora semestertvätten, packningen och alla listor som mamma ”älskar” att upprätta inför varje resa familjen ska göra. På lördag åker vi till Öland, för en vecka som antagligen blir regnig. Det är typiskt att vi ska ha sådan otur. (= en mental helgardering för att inte drabbas av jättebesvikelsen Hubert.) Det är många år sedan vi fick en riktigt fin badsemester oavsett var i Sverige vi befunnit oss. Förra året är ett STORT undantag, men då åkte vi ju till Grekland, så den veckan räknas inte in i statistiken. Men det ska ändå bli skönt att komma bort ett tag och slippa alla måsten. Hoppas bara att stugan är okej! Det kan ju vara ett vågspel när man hyr privat och det är svårt att få en riktig uppfattning av bilderna på datorn.

På en av studiedagarna på jobbet, pratade vi om hur vi vill fostra våra elever och barn - till charterresenärer eller tågluffare? (En liknelse som man kanske kan överföra till de flesta aspekter i livet.) Personligen tycker jag att barnen och ungdomarna ska bli tågluffare, men det kanske inte passar alla? Själv är jag inte fostrad så, och är riktigt feg när det gäller att ta mig fram på okända vägar. Man kan hoppas att de egna barnen blir lite mer framåt.

När M skulle åka iväg med sina kompisar till Gröna Lund idag, så lät vi henne därför ordna allt på egen hand. Hon skulle agera reseledare och kollade upp allt från tidtabeller, busslinjer och priser. Eftersom hon aldrig rest till Stockholm på egen hand, och inte heller varit där så ofta för övrigt, var det ett stort steg för henne. Därför blev vi lite lätt snopna när pappan till en av tjejerna bestämde sig för att följa med, så att de säkert kom fram. Där försvann lite av syftet med resan, tyckte i alla fall jag. Huvudsaken är kanske ändå att de får en rolig dag. M ”får” dagen som en uppskattning av hennes fina skolarbet under våren. Gissa om lillebror blev avundsjuk? Men han får förstås chansen till något liknande om han jobbar bra under de närmaste åren.

Och i linje med detta resonemang om tågluffare så blev jag tvungen att svälja hickan, när M berättade att hon minsann ska åka till Japan som utbytesstudent under gymnasietiden. Hennes plan är att åka samma år hon fyller arton, så det måste väl betraktas som helt okej. Men Japan ligger så vansinnigt långt borta! Ångest!

En liten lätt lägesrapport säger att hårväxten framskrider sakta men säkert. Färgen tycks variera från kritvitt till mörkgrått. Det är helt i linje med min rörelseförmåga, som befinner sig på ett skröpligt 93-års stadium. Hörde någonstans ifrån att det kan bli en konsekvens av cellgifternas chockartade påverkan på äggstockarna och hormonerna i kroppen. Men jag har ingen aning om det verkligen stämmer? Att jag ska däcka ungefär en dag i veckan tycks nästan vara en regel numera. Om det är värmen, för hårt arbete (haha) eller magbesvären kan jag inte avgöra, kanske en kombination är mest trolig?

Mitt tålamod är förresten på upphällningen vad gäller just hår, ögonbryn och fransar. Jag vill ha tillbaka det NU! Tänk vad kul att färga och forma håret till den punkfrissa jag har lovat eleverna i skolan att ha någon dag. Och tänk att få känna sig ”normal” när man ska åka till affären och köpa mjölk. Hm… då ska jag kanske inte ha just punkfrissa? Tänkte inte på det.