När klockan var tjugo i sju på onsdagsmorgonen, ringde mobiltelefonen. Herregud, vad har hänt nu då? var min första tanke. Jag hade vaknat vid halv fem-tiden och somnat om först efter någon timme, så jag gillade inte att bli väckt.

Det var J som ringde och det första han sa var: ”Vi har haft lodjur på tomten i natt.” Den upplysningen visste var den tog. Det tog inte många sekunder förrän jag var klarvaken, och inte ett dugg sur för att jag blev väckt.

När J skulle hämta tidningen åt mig innan han körde till jobbet, hade han sett några ovanligt stora spår längs vår infart. Han kunde inte låta bli att följa dem in i trädgården, innan han var tvungen att åka hemifrån.

Väl på jobbet pratade han med en jägare, som bekräftade Js misstankar. Visst är det ett lodjur! Kan ni tänka er så underbart och superhäftigt?!

Två minuter senare var jag påklädd, till barnens stora förvåning, och ute på gården. Mycket riktigt såg jag spåren, trots att det har snöat lite sen J såg dem. Med kameran i högsta hugg, följde jag också spåren in i trädgården. Det var så häftigt att jag fick rysningar i hela kroppen av upprymdhet. Spåren var stora och runda, och man kan se att den bara strosat förbi på väg någon annanstans. Jag fotade några spår, bara för att kunna bevisa att vi inte fantiserar.

Lon hade kommit in på vår uppfart via ett litet skogsparti, följt vår infart och passerat förbi yttertrappan på två meters avstånd. Sen hade den traskat vidare mot ladan, kollat in vedförrådet för att efter det ta sig ut från tomten och in i grannens hästhage. Jag undrar om man kan följa den baklänges och se var den kom ifrån?

Eftersom J kunde se tydliga spår, utan snö på morgonen så måste den ha varit hos oss vid fyra, halv fem på morgonen. Kvart i fem släpade jag mig ner för trapporna för att släppa ut vårt lilla, tama kattdjur. Tanken på att lodjuret varit så nära både i tid och rum, fascinerar mig. Tänk att en gång får se ett lodjur i vilt tillstånd.

När barnen åkt till skolan åt jag min frukost i lugn och ro. När jag reste mig upp för att hämta en sak i skafferiet, fick jag se en sparvhök, som precis slagit en liten gulsparv. Nu kände jag att morgonens vilddjursliv höll på att bli för mycket för mig. Man tål inte hur mycket adrenalinkickar som helst. Som tur var hann jag fotografera den också, innan den flög iväg med bytet i klorna.

Bäst jag satt och höll på med lite skrivarbete på förtroendetid, fick jag syn på en grå klump i ett träd, ca tio meter från arbetsrummet. Mycket riktigt tycks vi ha fått en ny stamgäst vid vårt fågelbord. Men det är inga frön, den fågeln vill ha. Sparvhöken har hittat ett bra matställe, och denna gång lyckades jag till och med filma den, när den satt och spanade.

Så än en gång har jag fått klargjort för mig varför jag vill bo härute i ingenting. Och domherrar, ekorrar och rådjur kan nästan, men bara nästan, slänga sig i väggen.