Jaa… Tänk att det kan vara så jobbigt att jobba. Efter två dagar på jobbet är jag helt slutkörd. Jag inser också att jag, om möjligt, inte ska jobba två dagar i sträck, utan ha en vilodag emellan. Det är makalöst att allmäntillståndet kan påverkas så mycket. Det har jag inte riktigt upplevt när jag bara gått hemma.

Men förutom tröttheten, har det varit roligt att träffa alla kollegor igen.

Att få använda hjärnan är inte heller helt fel. Däremot måste jag absolut hitta en annan plats att sitta på. I vårt arbetsrum händer det alldeles för mycket, som jag absolut inte kan stänga av. Det är ju inte meningen att jag grilla sönder hjärnan. Sen blir det lite synd om kollegorna om jag hela tiden sitter där med tallriksstora öron och lägger mig i allt.  Jag tror jag ska höra med arbetslaget 4-6 om jag kan få sitta inne hos dem ibland.

Disputationsmiddagen som jag var bjuden på, orkade jag helt enkelt inte gå på. Det var faktiskt synd, eftersom jag trots många år i Uppsala, ännu inte gått på någon sådan. Man får väl hoppas att chansen kommer igen.

I går kväll blev vår stackars katt återigen ordentligt riven av någon elak typ, som antagligen försöker inlemma vår gård i sitt revir. Hela familjen blev fruktansvärt upprörd och alla våra hämningar tycks försvinna. Om inte den där ”Elake Måns-typen” drar härifrån, är risken stor att vi skjuter honom . Det finns ju skyddsjakt, vilken väl är till för att man ska skydda sina tamdjur mot vilda rovdjur? Nej, men att vi råkar kasta sten mot honom för att skydda vår lilla kissemiss, är inte helt omöjligt.

Den stackars kissemissen har nu legat och sovit i snart ett dygn. Han har druckit lite, men äter ingenting. Det är inte lätt att vara katt i mars.

Natten till idag var fruktansvärd. Jag vaknade vid halv tretiden på natten av en väldig adrenalintillströmning, som jag sen inte lyckades komma ifrån. Naturligtvis var det min mans fel, såsom många gånger förr.

Jag drömde om katten och det som hade hänt honom. Men som ett litet tillägg till verkligheten, så skulle J förstås bråka med honom trots skadorna. Han drog honom då i svansen, som lossnade. J tyckte att det inte gjorde så mycket, eftersom den tydligen ändå satt så löst! Fy tusan, vad arg jag blev. Och mitt i denna ilska vaknar jag och kan förstås inte somna om.  Jag vet inte vem det är mest synd om, mig, katten eller kanske J, som återigen hamnade i skottlinjen för min ilska.