När jag fortfarande låg kvar i sängen på söndagsmorgonen och slötittade på TVn, blev jag glatt överraskad av J. Helt utan anledning kom han upp med en frukostbricka till mig. Ett glas mjölk, en rostad macka och ett litet värmeljus som lyste upp i halvmörkret. Gulligt och mysigt! (Fast jag kan inte låta bli att undra vad han egentligen ville?)

Efter frukosten gick jag ut i trädgården för att klippa lite videkvistar till en tulpanbukett. Så fort jag gick ut genom dörren, kände jag att det var dags att sitta på trappan och lapa vårsol. Det var en underbar känsla att kunna gå ut med bara en kofta på sig och känna värmen. Idag är det inte lika fint, bara grått, grått, grått, men nu är våren på gång i alla fall.

Vid lunchtid kom Karin och vi åkte långt ut i tassemarkerna för att träffa vår före detta kollega, som också heter Karin. Där blev vi bjudna på en riktigt god söndagsmiddag, inklusive en smaskig dessert bestående av något som kallas vattenlingon(!), glass och grädde. Efter maten satt vi ute i trädgården och drack kaffe och pratade om allt möjligt.

När solen inte värmde lika gott längre gick vi in för att prova mössor. Karin, som vi besökte, designar egna mössor som hon stickar, virkar eller syr. Hon hade massor av olika modeller och färger, så det provandet tog verkligen tid. Till slut bestämde jag mig för en virkad, ljus sommarhatt som jag fick, och en grå vintermössa á la 30-tal. Jag kunde inte låta bli att beställa ytterligare en hatt, en vårmössa och en huvudbonad som Karin ska sy av en gammal tröja! Hm? Roligt var det i alla fall, och ett kärt besök hos en glad och rolig, men numera pensionerad fröken.

Klockan blev ganska mycket innan vi kom hem igen. Jag var lite bekymrad för att resten av familjen skulle vara sur på mig då. Jag hade nästan lovat att vara hemma två timmar tidigare och baka matbröd med M. Som tur var verkade ingen sur, och om de var det så funkade hemlagade köttbullar bra som muta. Brödet som M skulle baka, ingår i en hemuppgift men det var ingen brådska med det.

Sist på kvällen tittade J och jag på en Beck-film. Visst är de dussinvaror nu för tiden, men de är ändå ruggiga. Speciellt när de handlar om övergrepp på barn och ungdomar. Det kommer så nära när ens egna barn är i den åldern att det skulle kunna hända dem.