I veckan har M och jag varit på elev- och föräldramöte i hennes klass. Den stora frågan var hur elevernas klassresa ska organiseras och hur pengar ska samlas in. Det blev ett besynnerligt möte. Tre pojkar dominerade och lät under hela mötet. Deras föräldrar lät dem hållas och bidrog till viss del själva. Resten av ungdomarna satt i stort sett tysta under hela mötet, och det var väldigt svårt att få fram något konstruktivt. Om detta var representativt för arbetet i klassen, så kan man ju förstå varför eleverna aldrig lyckas fatta några beslut runt den här resan. Och varför många tjejer förblir så tysta.

För att ytterligare spä på konstigheterna, så var naturligtvis inte alla föräldrar respresenterade. Då var det ungdomarna själva som skulle uttala sig i ekonomiska frågor, som hur pengarna ska betalas in. Tänk om Skolverket varit där, då hade de verkligen gått i spinn.

Vid förra mötet protesterade jag mot sättet att samla in pengar på, 400 kronor per termin. Tyvärr var det ingen annan som instämde i den protesten, så visst kommer vi att betala för Ms skull. Efter mötet mådde jag väldigt dåligt av tanken på hur en del elever måste känna sig, när de vet att föräldrarna inte kan/vill betala. Därför förvissade jag mig om att alla elever som vill kommer att få åka med ändå. Skolan går in och betalar för dem som inte kan betala.

Men om tjugo år, så kanske Skolverkets regler har slagit igenom i praktiken också?

I år har jag bara köpt en enda bok på bokrean. En kokbok, som jag hoppas ska inspirera mig till lite nya sätt att laga mat på. Förr var alla kokböcker bara en uppradning av recept, men nu är det ju en upplevelse att sitta och titta på vackra bilder och läsa om hur andra tänker runt mat. Det ska bli mysigt att ligga i soffan och frossa!

Det är nog väldigt bra att jag har börjat jobba. Visst är jag trött, men ”sjukdomen” har på något vis blivit sekundär. Innan upptog den hundra procent av min tid, men plötsligt är den förpassad till bakgrunden. Nog vet jag att den kommer att dominera om två veckor igen, men till dess betraktar jag mig som en skallig, men frisk människa.

Tänk att skalligheten är så fascinerande i elevernas tankar. Jag har valt att inte visa eleverna hur jag ser ut, utan hår. Dels är det för att jag inte tror att alla kommer att klara av det, det kan vara läskigt. Dels är det för att jag tror att jag skulle bli väldigt ledsen om någon skrattade åt mig, trots att de är barn. Som jag sa till en kollega igår, ”Jag har nog vant mig vid mitt utseende, men jag har inte förlikat mig med det.”