Läste att ”trädgårdsterapi” är bra för personer som blivit utbrända. Nere i Alnarp har man tydligen arbetat med sådan behandling i sju år och fått väldigt bra resultat.

Egentligen tycker jag inte att det är så konstigt när jag funderar på saken. Jag tänker ofta att jag förmodligen inte hade orkat med mitt jobb om jag inte hade bott så som vi gör. Jag har ju verkligen två olika världar att röra mig i. Jag har ett jobb som i sig är vansinnigt stressande och krävande, i en del av stan där det minst sagt rör på sig en del. Men jag bor i en mycket fridfull miljö, där det inte händer ett jota. Förutom när grannarna får för sig att köra rally med gräsklipparna förstås.

För sju-åtta år sedan träffade jag en psykolog på kommunhälsan några gånger. Då både jobbade jag och bodde på landet. Han tyckte att jag behövde komma till stan och få lite action i mitt liv. Jag tror att det var ett bra råd jag fick av honom, och har nog hittat en hyfsad balans. Jobbet behöver jag för att få hjärngympa och försöka vara en social människa. Hemma kan jag vara ganska asocial och nästintill letargisk. (Lite överdrivet kanske, men inte helt fel.)

Så när jag säger att det är meditativt att klippa i fruktträden och roligt att rensa i jordgubbslandet, så är det väl bara att inse att det är min terapi för att orka med. Men jag tycker ju inte att det är roligt hela tiden, så man kanske kunde ta betalt för att ta hit folk och få dem att rensa i mina rabatter?

I går var jag rejält arg på vår kära katt. Han är för det mesta ett trevligt husdjur och sällan till besvär, men igår slog han alla tidigare upplevelser jag haft av kattdjurens jaktinstinkter. På något sätt hade han lyckats jaga ifatt en ganska stor harunge. Det må ju vara hänt, även om jag tycker att det är en otrevlig del av katternas egenskaper. Han har ju gubevars sina matskålar i köket.

Nåväl, men det han dessutom fick för sig att göra var smått galet. Han släpade upp haren, som var nästan lika stor som han själv, på byggställningen vi har uppställd vid husgaveln. Han drog den vidare upp på det provisoriska altantaket av byggplast. Han lyckade därtill kila fast den under takskägget, på en takstol precis ovanför altandörren. Där låg han och smaskade så att vi hörde hur benen i den stackars haren krasades sönder. Och blodet droppade! Urk! Ni kan själva tänka er hur fräscht det blir efter ett tag i sommarvärmen med alla flugor som dras dit som av en magnet.

Det fanns heller inte en chans att jag skulle komma åt kadavret och få ner det från taket. Jag är lite för kort i rocken då och då, och ibland beklagar jag mig över det, (fast inte i det här fallet förstås). Därför beslöt jag mig för att genast låta katten och hans senaste påhitt helt övergå till att bara vara Js ansvar. Det tog honom en halvtimme att komma åt eländet och få det hyfsat rent på plasten igen.

Idag är katten förstås förlåten igen och han ligger just nu och gosar vid mina fötter ute i skuggan på altanen. Däremot har vi myntat ett nytt ordspråk i familjen. Det heter inte längre ”ingen fara på taket” utan förstås ”inga harar på taket”. Haha!

För övrigt är jag nog en ganska gnällig och lat människa just nu. Jag har värk i lederna som bara den. Så fort jag är stilla en liten stund, så är det ett rent h-e att få igång armar och ben igen. Måtte det vara övergående, för så här kan jag inte ha det för resten av mitt liv. Ibland har jag trott att det är min övervikt som spelar in, men när till och med fingrarna värker kan det väl ändå inte vara så?

Hihi… jag kommer säkert att bli en sådan där toklullande, fånigt mesig, lycklig människa. Jag går omkring och bara njuter av tillvaron. Idag är det första ”riktiga” dagen på min semester. (Midsommarhelgen räknas faktiskt inte.) Det är strålande sol och lagom varmt. Jag har ätit frukost ute i solen på altanen, druckit en kopp kaffe (rimliga mängder funkar nu) och löst dagens sudoku.

Det var när jag skulle rensa i jordgubbslandet, som jag insåg att jag är på väg att bli en fånig människa. Det gör mig glad att dra tistlar och maskrosor i ett nästan igenvuxet land. En del gubbar har börjat mogna och några var redan uppätna av fåglarna. Till och med det tar jag med jämnmod. Fåglarna vill också ha mat och vi kan ju alltid köpa våra små röda läckerheter i affären i värsta fall.

Fast de flygburna vännerna ska inte få härja obehindrat. Nu har jag raskt lejt barnen till lite sommarjobb. De ska få hjälpa mig att göra en snabbrensning och sedan drar vi över nätet. Någon måtta på generositeten får det ju vara.

Förra veckan var heltokigt jobbig på ett sätt, men vansinnigt rolig på ett annat. Jag var med på tre hela studiedagar med jobbet. Tröttsamt och i häftigaste laget för mig med tanke på allmäntillståndet, men jag klarade det. Det värsta var att jag gick på precis som vanligt, och mer eller mindre körde över kollegorna i min iver att uttrycka just mina tankar. Där har jag tydligen inte blivit det minsta ödmjuk. Något som jag verkligen måste träna på.

Två av dagarna tillbringade vi ute i Roslagen, med bara femtio meter från stugan ner till havet. På tisdagens morgon gick jag upp före alla andra, tog mitt metspö och mina medhavda, hemgrävda daggmaskar och satte mig på en klippa i morgonsolen. Där satt jag och filosoferade i en dryg timme och lät ”fiskbebisarna” tugga i sig mina feta och tydligen välsmakande maskar. Jag fick inget napp, men en skön start på dagen.

Jag är glad för en sak till. Jag har börjat känna igen mig själv, såsom jag var innan cytostatikan började röra till hjärncellerna på mig. Jag har en vilja att göra saker och hyfsat med ork. Men tar jag i för mycket straffar det sig, har jag märkt. Igår hade jag världens värk i fötterna och kunde knappt gå. Trött var jag också, som efter en vecka utan sömn. Antagligen blev det för mycket motion och jobb i lördags, och förstås under veckan innan. Idag är det lite bättre, men de rara fossingarna är fortfarande rejält svullna. Jag får varva promenaderna med några cykelturer i stället.

Jaha, så här länge kunde jag behärska mig med skrivandet. Men jag måste berätta om besöket i skolan igår. Jag åkte till affären och köpte glass för att fira sommaren med eleverna. Innan jag gick in i klassrummet satte jag på mig peruken, som ingen på jobbet hade sett mig i förut. Oj, så många frågor det blev. En del barn frågade på fullt allvar om mitt hår hade växt så mycket redan, trots att de såg mig i förra veckan. Andra kom inte alls ihåg att det var så jag såg ut innan håret trillade av. Det gjorde inte kollegorna heller för den delen.

Efteråt hämtade jag J, så att han kunde få vara med på min sista strålning. Det är ju svårt för honom att fatta vad som händer när jag bara berättar. På sjukhuset har de äntligen förstått att drop-in-systemet inte var hållbart varken för personal eller för patienter. Så mina sista två behandlingar var på bokade tider. Typiskt att jag knappt fick någon glädje av det.

När vi kom dit var det ”lugna gatan”, så J fick världens guidning av de två sköterskorna. Han fick komma med in och se när de lade mig tillrätta på britsen och kollade att jag låg rätt med hjälp av laserstrålarna. Sedan fick han se hela proceduren från monitorer utifrån. Inte visste jag att de hade övervakningskameror, där de kan kolla att jag ligger ordentligt stilla. Jag som faktiskt vickat på tårna flera gånger. Jag fick också veta att de kan höra allt jag säger när jag ligger där och filosoferar för mig själv. Tur att jag inte har fått för mig att sjunga. Däremot har jag legat och räknat hur långa stråldoserna varit. Ni vet när man räknar tusenett, tusentvå… osv. Jag hoppas innerligt att de inte hört det.

Det finns ju vansinnigt många läkare och sköterskor som man skulle vilja tacka så här efteråt. Tyvärr blir i alla fall jag alldeles konfys i hjärnan av alla namn och glömmer dem lika fort som jag hör dem. (Ja, inte alla, men nästan.) De två sköterskor som jobbade igår kväll fick representera alla som tagit hand om mig, så jag tackade med en liten chokladask. (Merci!)

Och i morgon ska vi fira här hemma. Nu finns det ju mycket att vara glad över. Jag ska betrakta mig som frisk och barnen har sommarlov. Snart kommer M hem med sitt andra betyg i livet. Hon har stora förväntningar och jag vet att det har gått bra för henne. Som hon har slitit här under åttan! P slutar ”mellanstadiet” och ska äntligen få bli stor han också. Till hösten väntar skolan i stan, även för honom.

Men innan vi slappnar av, ska jag till jobbet på konferens. Sen har jag, ”fröken dum-i-huvudet”, lovat att hålla ett tacktal till min vikarie. Hur korkad får man vara, jag är ju den som träffat henne minst!

Nu har det nästan gått en vecka sedan jag skrev sist. Jag tror att mitt behov av att skriva av mig börjar avta i takt med att behandlingarna går mot sitt slut.

I kväll får jag min sista strålbehandling, vilket känns oerhört skönt. Det var betydligt tuffare än vad jag trodde att det skulle vara. Jag blir trött och det ömmar och svider ganska rejält. När jag får en ”dip” och blir så där fruktansvärt trött så tappar jag humöret också. Dessutom finns det en stor rädsla för att bli sjuk igen, även om läkarna säger att det är större chans att jag är botad än tvärtom. Nu får jag vänta i tre månader, sen blir jag kallad till en ny läkarundersökning. Därefter ska jag kollas i tio år, huvudsakligen med mammografi fattade jag det som.

Sommaren ska jag ägna åt att försöka vila och komma i form igen. Håret ska växa ut hoppas jag – det ser verkligen trist ut med den gråa färgen, så det måste justeras så snart som möjligt. Naglarna kommer jag kanske att tappa, de ser i alla fall verkligen läskiga ut nu, men de växer ju ut igen. Magkatarren är ett större problem, eftersom jag inte kan dricka kaffe, äta vad jag vill eller – ve och fasa – dricka vin. Nej, det är väl inte det som är problemet, utan att det faktiskt gör ont och jag känner hur all kraft rinner av mig när magen börjar krångla. Värken i muskler och leder börjar ge med sig, så det tänker jag nästan inte på längre. Skönt!

Annars har väldigt många sagt åt mig att jag har verkat glad och pigg under de här åtta månaderna som gått. Fast det handlar ju en del om vad man visar upp utåt. De mörkaste stunderna visar jag inte för någon, inte ens här hemma. Men samtidigt så har jag nog en ganska positiv livsinställning numera. (Undrar om alla i min omgivning tycker det?) Det känns som att jag på något märkligt sätt har tjänat på att tvingas till att reflektera över vilket liv jag vill leva. Skulle jag gräva ner mig totalt på grund av både det ena och andra här i livet, så finge jag nog gräva väldigt djupt. Då är det trots allt bättre att försöka kämpa emot och tänka på allt positivt som jag har runt omkring.

Till och med P sa häromdagen att jag hade klarat av den här tiden bra, ”Och det måste jag säga mamma, att ditt humör har varit förvånansvärt bra under den här tiden”. Det känns ju kul att höra, för jag har verkligen försökt att skärpa mig för barnens skull. De ska ju inte bli alltför lidande av att jag mår dåligt. De har verkligen haft ett och ett halvt tuffa år bakom sig. Jag hoppas och tror att de har klarat det på ett bra sätt, men det får väl tiden utvisa.

Snart ska jag åka till jobbet och ”hälsa på”. Jag har fått så otroligt gulliga brev av mina elever, närapå kärleksbrev från en del, att jag var tvungen att skriva individuella brev tillbaka. Nu ska de få sina brev och en sommarglass av mig. I morgon vill jag inte vara med, för då är det tillräckligt med ståhej i skolan ändå.

På måndag börjar jag jobba heltid igen. Det är ju bara tre studiedagar, sen har vi lärare vår välförtjänta semester. Jag har kanske inte arbetat så mycket för att förtjäna den i år, men jag behöver den verkligen. Jag tror jag orkar tre dagars stillasittande arbete, sen ska jag VILA.

Jag kommer inte att blogga som förut, kanske jag skriver då och då. Vi får väl se om det börjar klia i fingrarna så småningom?

I går var vi på 17-års kalas hos ungarnas kusin, Victoria. En liten piratpartist som sååå gärna vill att vi ska rösta på hennes parti i morgon. Det tål ju verkligen att tänkas på, vilket parti man ska rösta på alltså. Jag vet redan att det inte blir ett enfrågeparti i alla fall. Och jag ska nog personkryssa för första gången. Men i ärlighetens namn har jag fortfarande inte bestämt mig till hundra procent.

Apropå kalaset så blev vi bjudna på ett vansinnigt gott alternativ till tårta i går. Det var sockerkaksbotten blandat i en skål, tillsammans med vinmarinerade bär och någon sorts gräddmousse. Himmelskt gott var det, så nu måste jag försöka ligga bra till hos både Ellen och Vickis så att jag får ta del av receptet. Tusan också, jag kommer inte riktigt ihåg vad skapelsen hette, annars kunde jag nog söka på nätet. I sann piratanda förstås.

I dag har J och jag varit ute vid scoutstugan i Jumkilstrakten, för att fira kårens femtioårsjubileum. Den där stugan ligger ute i skogen i en omgivning som är fantastiskt fridfull. Det spelar ingen roll när jag kommer dit, jag ”drabbas” alltid av en stor och kraftgivande sinnesro. När våra ungar var små så var J stugfogde och jag scoutledare, så vi var där ute ganska mycket. Men sedan barnen slutade med scouteriet, så åker vi bara dit för att plocka svamp och fika vid grillplatsen förstås. Jag orkade gå en liten sväng i skogen också, men det märks att jag behöver träning för att få i gång musklerna och flåset igen. Nationaldagen firade vi förstås med att på scoutvis hälsa flaggan, när den hissades för att markera jubileets start. Fast jag måste erkänna att annars hade vi nog aldrig firat den här dagen på något speciellt sätt.

Nu i kväll firar vi med att kolla på fotbollsmatchen mot Danmark. Fast i halvlek verkar det ju inte bli så mycket firande av resultatet.

Jo, förresten, Henke Larsson och Zlatan spelar ju på topp – undrar vilket landskap de kommer ifrån? Hihi!

Hm… dags att gnälla lite igen. I går fick jag heller ingen strålbehandling, vilket innebär att två av mina tre lediga dagar i nästa vecka redan är förstörda. Visst vet jag att ingen enskild person kan hjälpa att det blir så här, men det blir ju inte roligare för det. I går hann jag dessutom köra upp till sjukhuset och anmäla mig, bara för att få veta att jag kunde gå därifrån direkt. De hade faktiskt ringt hem för att stoppa mig, men jag hade åkt hemifrån fem minuter tidigare.

I dag fick jag en tid halv tio, i en annan maskin. Det fick jag veta halv åtta, och då var jag redan på väg till stan för att köra P till hans nya skola. Det var inte lönt att köra varken hem eller till jobbet innan sjukhusbesöket, så jag for till Ackis direkt. Det innebar att det var hur enkelt som helst att få en parkeringsplats – alltid något! Sedan satt jag i kafeterian och åt frukost och läste en bok om hur man arbetar på en skola i Danmark. Man kan behöva lite rolig input, nu när man varit från elevarbetet ett tag. Lagom till halv tio gick jag ner till avdelningen där jag strålas. Väl där visade det sig att det ändå var minst en timmes försening pga. alla individuella inställningar som måste göras i den nya maskinen. Sammanlagt satt jag på sjukhuset i tre timmar och tio minuter, för cirka fem minuters behandling. Vilken tur att jag inte har ett fast schema att jobba efter, det hade ju aldrig fungerat.

Rent allmänt mår jag ganska pyton just nu. Magen har ”pajat” igen, så nu får jag nog inse att kaffedrickandet får vara för en lång period framåt. Jag mår illa, även om det bara är litegrann så känns det inget roligt alls. Och så denna ständiga trötthet… När jag pratade med en sköterska om tröttheten i går, så stod jag och grät bara jag tänkte på hur överväldigande den är. En kollega på jobbet som varit med om samma behandling (fast ännu tuffare), berättade att fortfarande efter fjorton år kan hon drabbas av denna trötthet. Enligt hennes läkare är det något fullkomligt normalt!

För övrigt så vet jag inte om en del av mina kära vänner på jobbet, driver med mig eller inte? De tycker att min korta stubb ser riktigt stylad ut och undrar vad jag har i håret. Själv anser jag att min utveckling har gått från att likna dvärgen Toker, till att mer påminna om en av rumpnissarna i Ronja Rövardotter. De har ju lite halvlånga, vita tufsar som hänger vid öronen – precis som jag.

Åh, vilken lättnad! De ringde precis från sjukhuset och sa att maskinen är trasig, så jag blir ledig i dag. Så skööönt! Jag är nämligen lika slut idag, som igår, och sov ända till elva på förmiddagen, trots att jag lade mig vid tio i går kväll. Nu hoppas jag bara att jag är piggare i morgon, för då MÅSTE jag verkligen till jobbet. Dels har jag ett möte inbokat, dels blir det ju bara värre för mig själv att skjuta timmarna framför mig. Undrar om det är en normal trötthet, eller om det beror på något annat?  Mindre bra är att min sista behandlingsdag skjuts en dag framåt nu. Hm!

När vi var i Rättvik i helgen, hann vi med många saker trots att vi bara var borta ett dygn. Det var bland annat medeltidsmarknad i Leksand. I gassande sol stod massor med ”medeltidsnördar” i sina varma (?) kläder och sålde egenhändigt tillverkade prylar. Men oavsett vad man tycker om ett sådant brinnande intresse, så var det en väldigt fin marknad utan en massa krimskrams. Mest gillar jag smideshantverken och keramiken, men då spelar det ingen roll om det är medeltid eller bara ”vanligt” hantverk. De enda inköpen jag gjorde där, var två påsar brända mandlar och en påse med äckligt gröna drak-snors-kolor (ett ord som knappt går att läsa utan uppdelning), till barnen.

När vi kom hem igen på lördagskvällen, hann vi pusta en timme innan vi gick över till grannen på middag. Tänk! Två kvällar på raken behövde jag inte tänka på matlagning. Så skönt!

Vi åt en god middag tillsammans, med både förrätt, varmrätt och efterrätt. Det som chockerade J och mig mest, var att våra barn åt en toast med skagenröra utan att röra en min. Hade vi varit hemma hade vi blivit halshuggna om vi serverat en sådan. Efteråt tillstod de dessutom att den var god! (Det tyckte jag också att den var, så det var absolut inte konstigt i sig. Oj, så fel det kunde tolkas!) Jag tror minsann de kära avkommorna håller på att bli stora.

Efter maten beslöt vi oss för en familjekamp i kubb. Insatsen bestod i att familjen skulle bli tvungen att lämna ifrån sig sitt hus om man förlorade. Det var inget smart drag av oss att gå med på det, eftersom vi förlorade två matcher i rask takt. Sådant har jag svårt att ta, eftersom jag vill vinna alla tävlingar jag deltar i. Men när grannpojkarna insåg att vi faktiskt inte har någon pool, så var de inte så intresserade av att ta över kåken trots allt. Puh!

Sedan var det dags för kaffe och kaka och en väldigt lång filmdiskussion tillsammans med alla barn. Jag tycker att det är vansinnigt kul att M och P följde med, för nu visade det sig ju att de kan umgås med grannkillarna. De lekte mycket med varandra när de var mindre, men under ett antal år har våra ungar valt att hålla sig för sig själva. De har blivit ganska blyga, lite osäkra och tillbakadragna de senaste åren. Men det håller nog på att gå över igen. Dessutom är det kul att som vuxen upptäcka att man kan sitta och diskutera olika saker på ett seriöst sätt med ungdomarna. Fast rackarns vad de tycker att man är gammal och försoffad.

I dag har jag mått dåligt hela dagen. Varken när klockan eller barnen försökte väcka mig i morse, gick det att få liv i mig. Jag vaknade av egen kraft vid halv nio, gick ner och åt frukost och sedan lade jag mig i sängen igen. Nästa gång jag vaknade var klockan tolv. Nu visste jag att det bara var att bita ihop och "hoppa" in i duschen för att sedan ta mig till sjukhuset för strålning. Där fick jag vänta i nästan två timmar innan allt var klart. Sen åkte jag hem och lade mig och somnade igen. Barnen fick steka falukorv och koka pasta åt oss alla. En sådan här dag finns det inte så mycket att skriva om, inte så mycket ork för att skriva heller. Så nu går jag och lägger mig och försöker sova mig i form. Hoppas att morgondagen blir bättre!