När jag vaknade i morse låg jag en lång stund och väntade på en frukostbricka, förgäves förstås. I det här hushållet finns det inte chans att bli överraskad, inte ens på kvinnodagen. När jag äntligen orkade ta mig ner till vardagsrum och kök, låg maken på soffan och tittade på ”Bilar” – en Disneyfilm. Undrar om det säger en del om hans mentala ålder?

Katten låg på hans mage och därför kunde han förstås inte ens duka fram frukosten i köket. Men tydligen fanns det lite skam i kroppen eftersom han kom efter bara några minuter, när han hörde att jag skramlade i köket.

Så satt vi där igen, med varsin tidning och tuggade det rostade brödet. När jag påpekade att det är internationella kvinnodagen och att jag därmed borde vara befriad från alla tråkiga sysslor under dagen fick jag följande svar: ”Jag som trodde att det betydde att du verkligen ska visa vad du kan idag!”

Jag tappade för en gångs skull målföret, men J var MYCKET nöjd med sig själv. Så nöjd att han har beslutat sig för att det platsar som en bra historia på hans macho-arbetsplats i morgon.

Och jag fortsätter att undra när och var det gick så fel?

I går firade M sin 14-årsdag tillsammans med ett gäng kompisar här hemma. Vi hade lovat henne att de skulle få ha föräldrafritt en stor del av kvällen. Det handlade egentligen inte om snällhet, utan om självbevarelsedrift och överlevnad för vår del. Dessa tjejer har en benägenhet att låta ganska högt. De skulle dessutom sjunga Sing Star en stor del av kvällen, så det fanns en rimlig förklaring till varför vi rymde.

Som hispig morsa, kunde jag i alla fall inte låta bli att tänka på skräckhistorier med billaster av ungdomar som oinbjudna tar över ens hem, när man lämnar det i sina telningars vård. Eller de kanske eldar upp huset med stearinljusen? Eller de kanske skär av sig kroppspulsådern när de ska laga mat? Eller bränner sig på ugnen?

Därför ringde jag grannen som snällt lovade att vara back-up, om något akut skulle hända. Det är en stor trygghet att ha grannar som man kan lita på i alla väder.

Under tiden som tjejgänget skrålade här hemma, gick P, J och jag på bio. Det tycks bli allt svårare att enas om filmer, ju äldre barnen blir. Efter många om och men lyckades vi komma överens om att se ”Bläckhjärta”, en fantasy-skildring om böckers och ords makt och magi. Tyvärr hade de inte lyckats fånga den känsla som finns i boken, så det var med blandade omdömen vi gick från biografen. J tyckte till och med att filmen var så usel, att hade han varit själv hade han gått därifrån. Men han har ju inte läst boken, vilket både P och jag har.

För att inte komma hem för tidigt och därmed förstöra tjejkvällen, åt vi middag på en kvarterspizzeria i stan. P var mycket nöjd med arrangemanget, eftersom det var på hans rekommendationer som vi åt just där. Det är inte ofta han får bestämma sådana saker och inte heller ha föräldraduon för sig själv en hel kväll.

När vi äntligen närmade oss hemmet vid halv tio på kvällen, konstaterade vi att det fortfarande stod kvar och alla tjejer var oskadda. Skönt!