Den här värken i kroppen är inte att leka med. Antar att det var så här det kändes om man blev utsatt för rådbråkning under inkvisitionen? Kul att veta att det blir värre för var omgång, då har jag något att se fram emot också.

Jag gick faktiskt ut och fixade sälgkvistarna igår, men mycket mer blev inte gjort. Maten fick vi hjälpas åt med. Jag kunde inte ens krydda potatismoset, för smaklökarna är helt utslagna. Allt jag stoppar i munnen är bara en ÄCKLIG konsistens helt utan smak. Tvi vale!

Nu har det ju gått nästan fyra dagar sedan behandlingen och jag tog för givet att jag skulle vara fit for fight igen. I morse steppade jag därför upp ur sängen halv sju och slängde mig in i duschen. Jag svalde två Alvedon mot värken och en halv tallrik yoghurt, som jag inte kände smaken på. Klockan åtta skulle jag vara på sjukhuset och lämna prover, så det gällde att sätta fart.

J måste också lämna prover då och då, eftersom han var sjuk förra året. Nu ska han snart på någon röntgenundersökning och skulle lämna blodprov inför den. Därför passade det bra att jag plockade upp honom på jobbet, så kunde vi fixa proverna samtidigt. Det gick smidigt att hitta en parkering så tidigt på morgonen, och själva proverna var snart avklarade.

Efteråt kände jag mig fortfarande ganska alert, och jag tänkte att den här behandlingsomgången var ju lätt. Men, men, säg den glädje som varar.  När jag hade släppt av J drabbades jag av ett fruktansvärt illamående. Jag ulkade och rapade något vidrigt vid ett rödljus på väg hem. Jag trodde inte att jag skulle kunna köra en meter till, och såg framför mig en massa förbannade bilister som skällde på en stackars skallig, halvgammal och spyende kärring. Och vem tusan skulle torka rent i bilen? Som tur var fick jag fram en liten sopkorg som jag brukar ha i baksätet, den kunde jag spy i om det skulle behövas. Samtidigt blev det grönt ljus och jag kunde veva ner fönsterrutorna och få tvärdrag i bilen. Aldrig har väl den vägen hem känts så lång. Jag klarade mig utan att kräkas, men insåg också att jag kanske inte var så tuff och stark som jag hade trott.

När jag kom hem gav jag efter för tröttheten och lade mig i sängen och sov i fyra timmar. Jag som sagt att jag aldrig sover på dagtid…