Har varit på sjukhuset igen. Att det blir så tätt nu, beror ju på att jag tackade ja till att delta i en forskningsstudie om cytostatikans biverkningar. Då var det så himla enkelt att säga ja, men jag tänkte absolut inte på allt körande det skulle innebära. Nu är det nog bara en provtagning kvar och sen ska jag fortsätta att fylla i mina rapporter efter varje behandling förstås. Det räcker så väl att behöva åka in och lämna de två standardproverna efter varje omgång.

Jag känner mig riktigt pigg idag, fast jag har sovit väldigt illa på nätterna den senaste tiden. Jag har röjt i köket, torkat av en snabbis i badrummet, hängt två maskiner tvätt och letat efter riktigt gamla dokument på datorn som vi behövde på jobbet. Klockan är bara halv tolv, så vem vet vad det kan bli av den här dagen?

Jag kanske går ut en sväng och klipper lite i äppelträden. Vädret är lite sisådär, det blåser en hel del och den riktiga vårvärmen vill inte infinna sig. Min bil skulle verkligen behöva städas ur också. J har lovat att lämna in den på ”rekond”, så att den får sig en rejäl uppfräschning, både in- och utvändigt. Så då måste jag självklart städa den innan. Jag skulle aldrig klara av att ha en städerska som kom och röjde i mitt hus. Då skulle jag bli alldeles hispig och städa själv först, annars fick man väl man ju skämmas ögonen ur sig, speciellt så illa som vi kan ställa till det emellanåt.

I förra veckan talade jag med en kollega i personalrummet. Han kom in, suckade stort och torkade svetten ur pannan. Det här var på eftermiddagen, så jag förstod att han haft en massa lektioner som sugit musten ur honom. Vi konstaterade att läraryrket är ganska likt skådespelaryrket, där man måste spela på hela sitt register och hålla igång föreställningen i fem-sex timmar varje dag. Den här kollegan har en hel del erfarenhet från artistbranschen, och sa att de spelningar han gör i olika sammanhang inte går att jämföra med anspänningen det är att hålla lektioner varje dag.

Eleverna kräver roliga lektioner som engagerar dem, uppgifter som leder dem vidare på olika sätt och någon som ser och bekräftar dem hela tiden. Man vänder sig själv ut och in ibland för att klara av alla de krav som finns. Jag tror att läraryrket fortfarande är ett kall för många, och förstår egentligen den tiden när läraren levde på skolans övervåning utan familj. Snacka om att de kunde engagera sig! Nu är det svårt att hinna med både sitt jobb och den egna familjen, utan att man känner att de hamnar i konflikt med varandra. Men så är det säkert inom många yrken…