På morgonen har jag varit och lämnat blodprov. Då passade jag på att beklaga mig över värken i framför allt ena foten, värken i magen, svampen i munnen och kollapsade smaklökar. Tyvärr glömde jag att gnälla över värkande naglar. Jo, naglarna är ömma för beröring och småvärker hela tiden, dessutom spricker de på längden så fort jag stöter emot något.

Att jag har värk i kroppen rent allmänt beror på cytostatikan, många säger att det är som att bli överkörd av en bulldozer. (Hur någon nu levande person kan bedöma det?) Det bör gå över efter ungefär en vecka sa sköterskan, så jag hoppas att det släpper nu.

Ont i magen har jag på grund av kortisonet och de irriterade slemhinnorna. Eftersom jag redan har receptfri medicin hemma mot det, så är det bara att knapra i sig de kapslarna.

Svampen i munnen kan jag skrapa av och använda till en smaskig sås. (Hoppas J läser det här, så slipper jag kanske laga mat i helgen?) Nej, jag ska få medicin mot det som tur är. Jag får spykänslor av det äckliga på tungan.

De kollapsade smaklökarna är bara ett mindre förtret egentligen, men ganska intressanta. Jag har lyckats konstatera att det bara är smaklökarna som känner av sura smaker som totalstrejkar. Att äta frukt är jätteäckligt. Yoghurt, tomater och diverse andra godsaker är också bara att slänga bort. Vattnet från vår egen brunn som brukar vara så gott, smakar illa. Det enda som jag verkligen gillar att dricka är mjölk. Salta och söta saker går mestadels bra att äta. Fast jag har ingen strålande aptit direkt, vilket väl får ses som en god biverkning i mitt fall.

Förutom de rent fysiska biverkningarna har jag upptäckt att jag håller på att bli folkskygg. Lite asocial enstöring har jag väl alltid varit, men nu har jag bara lust att gömma mig i vissa lägen. Det är jobbigt att visa sig i byn. Jag undviker ställen där jag kan stöta på bekanta som inte har träffat mig sen jag blev sjuk. På jobbet går jag helst inte i korridorerna när det finns risk att där är alltför många människor. Samtidigt är det helt okej att träffa kollegorna, men de känner ju till läget. Stackars J har fått gå själv på en begravning idag, för att jag inte orkade möta de människor som skulle vara där.

Undrar om det bara beror på håret, eller är det något allvarligare fel? Och vilken tur att jag har jobbet att gå till.

Japp, det var dagens litania. Dock kan jag väl tillägga att humöret är hyfsat, det kan alltså bli en ganska trevlig helg för familjen.

Nä, förresten! En sak till: Man har gjort en hälsoundersökning av de som arbetar i riksdagen, både förtroendevalda och tjänstemän. Två tredjedelar av dessa var överviktiga.

Jag kan inte låta bli att koppla ihop detta med det jag skrev för några dagar sedan om fetma och cancer. Då hette det att folk var lågutbildade och okunniga.

Kommentaren till riksdagsundersökningen var att de ”stackarna” (min tolkning) har en mycket stressig arbetsmiljö. För inte kan det väl vara så att de är lika okunniga som ”vanligt” folk? Eller kan ”vanligt” folk ha en stressig arbetsmiljö som påverkar deras hälsotillstånd, utan att de för den skull är okunniga? Jag ifrågasätter i alla fall vinklingen i båda undersökningarna. Jag tror att folk vet hur de bör leva, men av olika anledningar orkar man inte alltid följa alla råd.