Man ska inte vara så himla gnällig. Eftersom jag tyckte så synd om mig själv i går, så kunde jag inte ens hitta en anledning till att försöka skärpa till mig. Då är det precis som om några andra människor i mitt liv sitter och tänker att ”nu är det dags att lyfta Eva lite”. (Och eftersom jag inte är troende, så lägger jag detta helt och hållet på mina medmänniskor.)

Jag fick flera glada och roliga mail igår. Ett Power Pointspel som säger att jag inte är tjock – bara mycket lärd! Bra att veta, eventuella tumörer består säkert av tätt sammanpressad kunskap. Ha, och det har ju faktiskt inte alla.

Jag fick ett jättegulligt mail från två gamla elever, som nu går i sjuan. Jag hade dem i min klass från årskurs ett till och med fem. Tänk att de fortfarande känner att de vill ha kontakt med mig efter alla år som jag har plågat dem. De hade hört rykten om att jag är dålig och ville kolla läget.

Syrran ringde en sväng och tyckte att det var dags att se till att få en kuratorstid på sjukhuset. Jo, det tyckte väl jag också, men min kurator har inte arbetat på fyra veckor, så det har inte blivit av att träffa någon ny. "Då kan du väl ringa och ordna det", sa syster. "Ja, ja, jag får väl göra det", svarade jag. Och sköt upp det samtalet också.

Till min förvåning ringde kuratorn på eftermiddagen, hur vältajmat blev inte det? Hon var tillbaka i tjänst nu och hade en ledig tid i dag, onsdag. ”Men jag ska ju jobba”, sa jag, och ändrade mig lika snabbt. ”Jag kommer, jag vet att jag kan åka ifrån jobbet en stund mitt på dagen”. Det är nog viktigt att jag får prata av mig med någon som orkar lyssna på gnället. Sedan kan jag åka tillbaka till jobbet och förhoppningsvis må lite bättre.

Nu löste väl inte samtalet med kuratorn allt, men det är skönt att ha någon som BARA ska lyssna på mig och mina funderingar. Till andra i ens omgivning måste man ju visa lite hänsyn, och inte dra ner dem alltför långt i ens eget träsk.

Till råga på allt hade jag lönesamtal med min chef idag, och blev för första gången bekräftad på ett professionellt sätt. Förr har jag kategoriserats in i gruppen mellanpresterande och kanske lite därutöver i bästa fall. Vad som varit bra eller behövt utvecklats har jag aldrig fått veta. Nu fick jag veta exakt vad chefen har bedömt och hur jag kan arbeta vidare för att få en fortsatt bra löneutveckling. Dessutom tycker hon att jag ska tro på mig själv!

Förresten tror jag att mina kollegor och mitt jobb är den bästa terapin man kan ha. Trots att jag är jättetrött idag, så är jag glad.