Vaknade vid 4-tiden och insåg ganska snabbt att idag är en dålig dag. Dystra tankar som inte gick att släppa. Vid halv sju gav jag upp och satte mig vid datorn för att få ur mig en massa gammal skit, som inte är publicerbart. Vid 8 kom J upp och vi åt frukost.

Helgfrukostarna är sköna stunder. Nu för tiden är det också väldigt tyst vid dessa, för barnen har börjat så sova väldigt länge. Vi lever verkligen som ett gammalt stadgat medelålderspar. En gör frukost, den andra tänder i vedspisen. Sedan sitter vi och äter med varsin tidningshalva och läser högt för varandra om vi hittar något kul, eller något att uppröras över. Därefter är det dags för kaffet, och då är det korsord, sudoku eller melodikrysset som roar. Efter detta är det dags för dagens promenad, i dagsljus till skillnad från veckans övriga motionsrundor. Många vuxenpoäng blir det.

Lagom tills barnen vaknade var vi på väg till stan. Äntligen har vi köpt det som behövs till vår egenpåhittade hörnbokhylla. Dessutom har vi kollat in vad pärlsponten, takskivorna och färgen till hallen både uppe och nere kommer att kosta. Detta betyder att det kommer att bli klart, antagligen inom fem år… suck!

Idag tappar jag massor av hår. Förmodligen kommer klippmaskinen fram i morgon. Om jag är mogen för det?

Äntligen fredag! Ja, det är inte bara ni som jobbar som längtar till helgen. Visserligen är det ganska skönt att lulla runt i huset, klädd i en gammal ful t-shirt, strumpor med hål och ett par helt formlösa mysbrallor. Men det blir ju onekligen lite tråkigt också. Så jag ser fram emot helgen, när jag får ha familjen runt omkring mig.

Eftersom vi städade så bra förra helgen, och jag har varit riktigt duktig på att hålla rent i veckan, så kan vi skippa sådana där tråkiga övningar nu. Däremot har jag hunnit tänka ut en rad förbättringsåtgärder för vardagsrummet. För två år sedan fräschade vi upp rummet ordentligt, det enda som finns kvar i ursprungligt skick är kakelugnen. Men det blev inte färdigt, vilket inte ett enda rum i vårt hus har blivit på 11 år, och jag får ”spel” på att det ska vara så här.

Så nu, käre J, ska elledningar dras, så att vi slipper snubbla över lösa kablar. Kanske vi till och med kan koppla in värme OCH belysning samtidigt! Taklister ska egentligen inhandlas, men min käre make har ”råkat” låna ut släpkärran över helgen. Den skulle visst till Tyskland för något suspekt inköp, vilket visar vad J prioriterar i hushållet. Material till vår egendesignade bokhylla ska köpas. Det kommer att bli kul, för det betyder att jag får såga och bygga något som jag själv har hittat på. Nya, lite stramare och mer moderna gardiner ska också till. Det sista tillhör avdelningen onödiga inköp enligt J, men jag kan nog förhandla med Tysklandsinköpen som argument.

Jag ska också försöka få J att lära sig laga en ny maträtt. De här behärskar han redan: frukost enligt en 20-årig standard, stekt korv och potatis, fiskpinnar och ris och slutligen hamburgare av halvfabrikat med bröd och strips.

Varje gång jag hävdar att hela familjen ska hjälpas åt med matlagningen, så kommer barnen och bistår mig. Men J måste absolut gå på toaletten, tända i kakelugnen, gå ut med komposten eller ”greja” med min bil. Smart! För vad ska jag säga? Jag kan inte gärna protestera, för allt är ju nödvändigt. Däremot är han inte helt förtjust i att jag har upptäckt detta mönster, för nu kan jag förebygga det mesta. Ska bli kul att se vad han hittar på för undanflykt i morgon.

Just ja, måste betala räkningar idag.

Usch! Den här dagen fick ingen bra start. Huvudvärk och provtagning samma dag är ingen bra kombination. Men nu har jag knaprat lite piller och sussat en stund på soffan, så nu är jag nog fit for fight igen. I normala fall hade jag ju faktiskt varit tvungen att kravla mig till jobbet, trots huvudvärken.

Ute på vår promenad i går kväll, (då vi för övrigt halkade runt som två Bambi på hal is – dock inte fullt så graciösa), konstaterade jag att den här sjukskrivningen är väldigt avstressande. När jag jobbar är jag ständigt uppe i varv, på ett sätt som antagligen inte är så hälsosamt. Men nu har jag ju lyckats förstå att jag inte ska fundera så mycket på arbetet, någon annan har ansvaret. Man kan ju också ifrågasätta hur hälsosamt det är med ett arbete där man aldrig blir färdig och aldrig känner sig helt nöjd efter en arbetsdag.

Ändå betyder läraryrket jättemycket för mig. Det är världens bästa jobb för egot. Att jobba med barn i den åldern som jag gör just nu, 6-10 år, stärker ens självkänsla helt enormt. Man får ideligen förstärkning från barnen på hur BRA man är. Fast man ska nog vara väldigt medveten om vad det handlar om. Självklart vet jag att barnen i sin tur vill få sig själva bekräftade av mig. Men jag blir i alla fall lycklig när jag får mail och brev av eleverna i klassen, där de talar om hur mycket de läääängtar efter mig, trots att de gillar Birgitta, som vikarierar för mig. (Det skriver de också, bara så du vet Birgitta.) Gulle dem!

Apropå ingenting alls! Kineserna har nyligen firat sitt nyår, vilket uppmärksammades i vår lokaltidning UNT. Nyfiket tog jag reda på vilket djur jag är enligt deras horoskop. Haha, en tiger! Mycket tjusigare än en råtta, en apa eller en get.

Följande gäller för alla tigrar: ”Du är en charmig katt i år, välsignad av Hong Luan, den mäktigaste relationsstjärnan. Alla vill smeka dig. Tigrar som redan är i fast förhållande bör rikta energin mot arbete – annars är risken stor för otrohet.”

Det är nästan så jag tycker synd om J. Antingen kommer jag att jobba hela tiden, eller så är jag otrogen. Antar att det blir jobbet som får gälla, eftersom jag är näst intill ”livrädd” för karlar. Jag vågar ju inte ens gå ut och dansa, för risken kanske finns att man blir uppbjuden. Hu! (Och till dig som nu skrattar rått åt mig och mitt horoskop säger jag bara: Du är väl en liten råtta eller apa eller get.)

Men tigrar är i alla fall vackra...

Trodde att jag gick en helt händelselös dag till mötes, men tack vare grannen blev det inte så. Roland behövde låna bilen och kom sen in en på en pratstund, som slutade med att jag bjöd på frukost. Efter ett tag kom vi att tala om en tant som växte upp i vårt hus i början på 1900-talet. Hon flyttade så småningom till ett annat hus här i vår lilla ”bondby”, och fick hjälp på ålderdomen av grannen. Tant Gunhild, (namne och årsbarn med min farmor), dog strax före jul och grannen fick ärva några saker efter henne, bl a en jättefin gammal taklampa. ”Den passar ju här!”, sa Roland. Han gick helt sonika och hämtade den, och gav mig den. Så nu har jag äntligen den taklampa jag letat efter i 7-8 år, men framför allt har jag en lampa med historia och som kanske har hängt i just det här huset en gång för länge sen. Häftigt! Tack Roland, jag hoppas du såg på mig att jag blev väldigt glad.

I går kväll var alla i familjen fånigt blödiga. Till och med katten, som varit i slagsmål och därför verkligen blodade ner överallt i huset. Vi andra fjäskade som bara den, till och med J som annars ska låtsas vara så tuff och oberörd. Nåja, mitt i allt detta fjäskande säger P ungefär så här: ”Varför måste vi drabbas av allting?” Jag trodde, självklart, att jag visste vad han menade, och att kattens skador nu skulle räknas in i ”allting”. När jag ändå bad honom att förklara hur han tänkte, fick jag ett delvis oväntat svar. ”Ja, först pappas cancer, och sen din cancer och nu finanskrisen också.” När jag, lite leende, protesterade och inte tyckte att finanskrisen berör oss så väldigt mycket, inte så länge vi har våra jobb kvar, kunde han instämma i det. Men det han bekymrade sig över är att våra fondpengar har krympt rejält. Ja, inte är det kul, men heller inget som skapar någon omedelbar oro. Däremot kan man förvånas, och glädjas, över sina barns tankar som verkligen handlar om stora saker ibland.

Nu ska jag gå och titta på min fina, nygamla lampa…

Vilken mysig morgon jag fick tillsammans med M. Hon hade en riktigt lång sovmorgon. Vid 8-tiden gick vi ner i köket och gjorde i ordning en frukostbricka. Sen tog vi upp den och låg i ”mammas och pappas” säng och mumsade och pratade. Efter stund var dottern nöjd med detta mys och fick en obeskrivlig dataabstinens.

Igår hade jag en riktigt aktiv dag om jag får säga det själv. Först till sjukhuset för provtagning, därefter till det STORA köpcentrat för att handla mat.

När jag åkte hem hade jag bara en sak i huvudet, och det var att lägga mig och sova en stund för att ta igen nattens sömnbrist. Men, men, så blev det inte. Jag fastnade vid datorn och gjorde det där jobbet som Lena vill ha hjälp med. Det tog ett antal timmar, så jag hoppas verkligen att hon ska bli nöjd.

Sen ringde M och ville bli hämtad i byn, eftersom hon fick sluta skolan ett par timmar tidigare än tänkt. Jag tror jag skämmer bort henne och hennes kompis med dessa taxikörningar jämt och ständigt? Efter en dryg timme hemma, skulle hon ha skjuts in till bussen igen, eftersom hon hade en tid hos kuratorn på onkologen. Miljövänligt att bo på landet – pyttsan!

Lite dammsugning var på sin plats, eftersom katten har en klösbräda i papper som han river ut över hela huset. Jag tror han är kär i den.

Kerstin kom över på en fika. Tänk vad skönt det är att få någon att prata med efter nästan en hel dag i tystnad. Samtidigt har jag ju definitivt inga problem med att vara ensam, men omväxling förnöjer. Vi provade förstås min peruk, och insåg väldigt snabbt att det inte var någon frisyr som passade henne.

(Hm… Nu känner jag hur en idé sakta föds i mitt huvud…jag kanske återkommer till den.)

Ja, sen var dagen i det närmaste slut, för familjen kom hem i samlad tropp och det var dags för middagen, som M lagade med muntligt bistånd från morsan.

J och jag tog vår (i tanken), dagliga promenad. Det har sin tjusning att gå i beckmörkret ute på landet, med bara varsin pannlampa som belysning. Men det jag inte visste då, var att jag hade en superatlet vid min sida. Det ni! När vi har en dryg kilometer kvar hem, kommer J på att han faktiskt har broddar att fälla ut på sina nya vinterstövlar. Efter att nöjt ha tagit fem steg på den isiga, men helt plana vägbanan, konstaterar han: ”Det måste vara så här Göran Kropp kände sig på Mount Everest!”  Övriga kommentarer känns överflödiga…

För övrigt mår jag prima just nu. Det känns nästan som semester att gå hemma. När jag var på provtagningen i morse, så sa sköterskan till mig att passa på att njuta, för så kommer det inte att fortsätta. Ganska självklart egentligen, eftersom kroppen inte kommer att hinna återhämta sig mellan behandlingarna framöver. Men just nu känns det bra och med det är jag nöjd.

Jag brukar ha min fina, röda mobil som sömntablett om jag råkar vakna på nätterna. Den är vanligtvis fulladdad med ljudböcker, och efter ½-3 spår har jag somnat om, utan att grunna på livets problem. Dagen efter får jag förstås lite trassel med att hitta tillbaka till det spår där jag senast var vid medvetande, men det är det definitivt värt. Att vara sömnlös är ett gissel.

Nattens problem uppstod när jag insåg att ljudböckerna var färdiglyssnade. För att komma ifrån grubblerierna, som jag tror ligger i någon sorts anfallsberedskap under sängen, satte jag på radion i stället. Det var inget bra! I stället för lite tråkigt småprat och några sövande låtar, pratade de om fågelbord och vilka olika arter man kan ha turen att se. PLING! Klarvaken! Det var ju både intressant och uppiggande.

Man kunde ringa, maila och smsa in till programmet. Ja, jag vet att man kan det till många program, men klockan tre på natten ska man inte få de möjligheterna. Jag insåg ju på något sätt att J skulle bli liiite störd om jag låg under täcket och pratade domherrar, talltitor och gråsiskor mitt i natten. Om inte annat skulle han bli arg och kalla mig för störd. Så mycket försiktigt gömde jag telefonen under täcket för att smsa istället. Täcket behövdes för att han inte skulle väckas av ljuset från telefonen, han är ju en känslig make, gudbevars. Efter det kunde jag i alla fall inte somna om, för jag var ju tvungen att lyssna färdigt på programmet. Tänk om mitt sms kom med? Nåja, det gjorde det inte. Däremot är jag fortfarande klarvaken och om en och en halv timme ringer väckarklockan, eftersom jag så käckt och frivilligt ska till sjukhuset för att lämna blodprov igen. Gäsp…

Jaa, nu är huset städat och vi hade alltså inga ”måsten” för dagen. En lång och skön promenad har J och jag hunnit med. Vi gick och pratade om vi ska bo kvar i huset, köpa lägenhet eller sommarstuga när vi blir gamla/äldre. Ganska trevliga saker att fundera över, även om det handlar om 10-15 år framåt i tiden. Det var blöt och slaskig snö, men ett väldigt uppfriskande promenadväder idag.

Sen åkte vi till Landings konditori och tog en eftermiddagsfika hela familjen, mycket ovanligt, men ett trevligt önskemål från P.

Eftersom vi inte hade några måsten, så var vi tvungna att hitta på några. 12 liter mjölk, som räcker i 4 dagar, och lite annat smått och gott i matkassarna.

Båda barnen behövde verkligen nya jeans. P hade inga problem att hitta till sig. Ja, om man bortser från att de smalaste varianterna är alldeles för vida för honom. Stackars honom! (=ironisk avundsjuka)

Sen uppstod det vissa problem i samförståndet mellan mor och dotter, när vi sökande drog från butik till butik. Ett par DIESEL på JC föll den lilla damen för. Morsan föll också, dock avsvimmad, efter att ha läst på prislappen. Färden gick vidare från butik till butik, och herrarna i familjen började sucka allt högre. (Och då ska alla veta att varken M eller jag gillar att shoppa.) Till slut hittade hon ytterligare ett par som passade perfekt. Nu sade morsan NEJ igen, och vår relation började kännas lite spänd. Jeansen var såååå trasiga att de skulle hålla för max två veckors användning. Stackars tjej! Jag tycker hon kan använda de trasiga som hon redan har hemma, och så slutade vi dagens inköp.

Idag går hela familjen på sparlåga. Ingen vill ta tag i det vi har lovat varandra att göra – storstäda! Klockan är 13.00 och P sover fortfarande, undrar om han vill ha våfflor till frukost? Vi andra ska ha det som lunch.

Diskussionen vi hade om storstädningen, kom mest att handla om toaletten. ”Det är okej att vi städar, bara jag slipper toaletten.” sa M. När jag frågade om någon annan kunde ta den, så kryper tre personer, M, P och J, bokstavligen ner under middagsbordet och låtsas att de inte är hemma. Varför blir det alltid jag som måste ta den? Jag efterfrågar en undersökning från någon ”seriös” forskare om könsfördelningen vid toalettsanering. (Antagligen har någon ”seriös” forskare redan undersökt detta viktiga ämne?)

Frukostpratet kom att handla om hur man ska hantera ilska? Är det bra att tonåringarna lär sig behärska sin ilska på ett, för mig, civiliserat sätt? Eller mår de bäst av att få skrika, bråka och smälla i dörrar? M säger att hon visst kan få ett vansinnigt behov av dörrsmällande, men vet att det inte är okej för oss. Hon tror inte att hon mår dåligt av att behöva behärska sig, men frustrerad kan man ju få bli. Samtidigt vill jag inte få konflikträdda ungar, så hur gör man… ?

Själv är jag glad över att sällan bli riktigt arg. När jag blir det, så är det med besked. Och jag är lika glad över att det oftast går över väldigt fort. Att bli äldre känns egentligen ganska bra, eftersom jag tror jag blir lugnare och snällare med åren.