Jag blir mörkrädd när jag tänker på att mina barn håller på att bli stora, till och med snart vuxna. M fyllde fjorton i november och det känns fortfarande som att hon är barn. Men många av hennes vänner har redan fyllt femton, och när jag inser att M är av samma årgång som de, så förstår jag så smått att hon är på väg mot vuxenlivet. Min lilla plutta!

Eftersom vi bor långt ut på vischan så är barnen oftast hemma när de är lediga från skolan. Det har absolut sina fördelar att bo så, vi har koll på var de är och med vilka de umgås. (Vi vill gärna tro det i alla fall.) Samtidigt har jag farhågor om att de ska bli alldeles försoffade, och kanske dessutom tafatta ute i stora världen. Här inser jag hur svårt det är att vara förälder. Man måste ju våga släppa dem lagom mycket.

Så när M ringde hem i fredags eftermiddag och frågade om hon fick åka in till stan med en kompis på fredagskvällen, visste jag inte om jag skulle få stora panikhickan eller bli glad för att hon ville aktivera sig.

När tjejerna berättade vad de tänkte göra, så blev beslutet enklare. De skulle absolut inte hänga på något suspekt ställe, de skulle minsann tillbringa kvällen på teater. Så kultiverat… och tryggt. Damerna fick ta bussen från byn, gå på föreställningen och sedan ta bussen till byn igen, där J hämtade för den sista transportsträckan hem. Halv tio var de hemma och M var verkligen på ett STRÅLANDE humör. Mest berodde det nog på föreställningen de sett, men kanske också för att hon hade fått förtroendet att åka iväg?

Jag är fullt medveten om att jag är en riktig hönsmamma, som vill ha full koll på allt vad barnen gör. Och nej, mina barn ska helst inte ha något privatliv som inte jag känner till. Och ja, jag vet någonstans i mitt förnuft att de små raringarna redan har massor av saker i sina liv som inte jag vet något om. Men jag tror jag väljer att sticka huvudet i sanden och blunda för den verkligheten. (Höna och struts samtidigt?)

Efter många om och men bestämde J och jag oss för att åka till trädgårdsmässan i Älvsjö, tillsammans med Ellen och hennes man. Det lugna tempot på söndagsförmiddagen blev förbytt till lite vanlig vardagspanikmorgon. Men vi kom iväg i hyfsad tid och fick en trevlig dag tillsammans.

Jag kan inte riktigt förklara vad jag hade för förväntningar på mässan, men verkligheten stämde inte riktigt med mina tankar. Jag hade nog trott att det skulle vara mer växter och olika arrangemang av dem, än vad det var. Nu fanns det godis, kläder och smycken som inte hade ett dugg med trädgårdar att göra. Men också jättemycket tingeltangel att sätta ut i rabatter och hänga i träd. Inte riktigt min grej. Självklart fanns det fina saker också, och en del tips och idéer att tänka på till sommaren.

När vi kom tillbaka till Uppsala, mådde jag illa av trötthet. Jag var så slut att jag inte ens orkade flytta fram till J i framsätet när vi hade släppt av Ellen och Steffe. Tur att jag kan vara hemma i morgon.