I går kände jag hur livsandarna återvände till min stackars slitna och trötta kropp. Äntligen var det dags för mig att ta itu med att beskära mina fruktträd. Ja, egentligen är det naturligtvis hela familjens fruktträd, men just när de ska beskäras, då är de bara mina. Det är jag som klipper, sågar och skär. Jag går runt varje träd ett otal gånger och funderar på formen, hur kan trädet tänkas växa under sommaren och hur blir det riktigt vackert?

De gamla träden är lätta, de har ju redan sin form och jag ska bara trimma dem lite. Men de unga träden ska formas helt och hållet av mig, och moder Natur förstås. Sen gäller de att finklippa i de fruktbärande delarna, och att ta bort lagom mycket fruktknoppar, så att inte grenarna blir för tunga till hösten.

Och hela tiden gissar jag och arbetar på känn, men det brukar faktiskt bli ganska bra. För mig känns det som ett skapande och riktigt rogivande, nästan meditativt arbete. Jag är helt fokuserad på klippandet och kopplar verkligen bort allt annat som annars kan vara stressande. Men med många fruktträd, är det inte alltid man hinner med alla innan knopparna brister. Då får de träden stå först på tur nästa vår.

Den senaste veckans snö skulle undan från gården i går enligt J, som åter tog ut sin kära dyrgrip, det vill säga traktorn. Ni anar inte hur ful och gammal den är! Men när han väl tar fram den, så är den nyttig. Det mest chockerande var att J tyckte att jag skulle lära mig att köra den. Vilket förtroende!

Det var spakar hit och spakar dit, reglage som skulle upp och reglage som skulle ner. Gasen var en spak som satt på ratten, växellådan satt mellan fötterna och värmen bestod av en gasolflaska bakom ryggen. Att försöka styra eländet var som ett tungt träningspass på gymmet. Men med lite tålamod, mycket jävlaranamma och en stor gård kommer man långt. Jag trixade lite fram och tillbaka, och puttade lite snö hit och dit, fast inte till någon nytta. Nu kan jag alltså till nöds röja fram ett spår, så att man kan ta sig fram efter ett riktigt snöoväder. Det är ju bra att kunna nu till våren och sommaren.

Igår hade J och jag en heldag tillsammans. Han var ledig från jobbet och barnen var i skolan och med kompisar hela dagen. Gissa hur mycket olika saker vi skulle hinna med? Som vanligt segade vi hela dagen i stället och inget vettigt alls blev gjort. Fast det är ju skönt det också.

På kvällen skulle vi gå ut och ”fira” vår 20-årsdag tillsammans. Det var ju visserligen en månad sent, men ibland är det svårt att få allt att klaffa.

Väl på restaurangen hamnade vi bland idel bekanta.

Vid bordet på vår ena sida, satt en familj som bodde i byn, när våra resoektive barn gick på dagis och lågstadium. Pojken i familjen var Ms första stora kärlek och de skulle gifta sig hade M bestämt. Hon bjöd hela bekantskapskretsen till en alldeles bestämd kyrka också. Därför blir jag alltid glad och varm i hjärtat när jag möter den här killen, som dessutom går på den skola där jag jobbar. M är inte riktigt lika förtjust i att vi med jämna mellanrum påminner henne om detta. Det är riktigt pinsamt enligt henne. Om tio år förstår hon kanske det gulliga i historien?

På andra sidan om oss satt en arbetsbekant till J, och vid ytterligare ett bord bort satt en gammal elev till mig. En pojke som jag kände när han var tio år och hade det mycket trassligt hemma. Nu satt han och åt pizza tillsammans med en söt tjej och han såg ut att trivas väldigt bra.

Det är läskigt när man tänker på de elever man haft och inser att de är vuxna, en del har högkvalificerade utbildningar och många har familj och barn. Jisses vad gammal jag är!

Efter middagen gick vi och såg filmen ”Män som hatar kvinnor”. När man har läst både boken och filmrecensionerna får man ju en del förväntningar. Jag tyckte nog att filmmakarna hade lyckats riktigt bra, även om det fanns vissa konstigheter. Jag gillade att skådespelarna inte var så förskönade. De såg ut som alldeles vanliga människor, med massor av rynkor och gråa hår. Annars brukar, speciellt kvinnorna, vara så vackert sminkade och se så glassiga ut, men det här kändes äkta. Förra gången vi gick på bio var J väldigt missnöjd, men den här filmen gillade han. Fast den var rejält rå, precis som boken. M har uttryckt önskemål om att få se den, så därför kändes det riktigt bra att kunna säga till henne att det är uteslutet, innan hon har fyllt femton.

När vi kom hem verkade det som om barnen haft en mysig kväll utan oss. De hade fixat egen pizza och sen spelat Guitar Hero, elbas och filmer på högsta volym. Stackars katt!

Förresten börjar jag få väldiga aggressioner mot alla som stirrar på mig, när jag har mössa på inomhus. Mest är det kvinnor, som jag har börjat stirra tillbaka på. Om jag tog av mig mössan, skulle de säkert undvika stirrandet och bara titta i smyg. J föreslog att jag ska ha en mössa där det står cancer med stora bokstäver, för att slippar alla som glor.

I går skulle jag försöka komma i tid till jobbet. Konstigt nog blev det nästan samma visa som i tisdags. En liten förbättring, men inte riktigt bra om jag ska vara ärlig. Jag vet inte vad jag ska skylla på, men jag gör ett försök med att lägga ansvaret på katten.

Den lille rackaren gick ut en sväng på morgonen, precis som han brukar. Efter ett tag hörde jag två katters vansinniga slagsmålsskrik, någonstans från trädgården. Eftersom jag inte ville ha katten i samma bedrövliga skick som i förra veckan, måste jag ju hjälpa honom. Jag rusade således ut iklädd morgonrock, stövlar och förstås en mössa på huvudet. Men när jag inte kunde lokalisera slagskämparna fick jag gå in med oförrättat ärende.

Efter ytterligare en stund hörde jag dem igen, den här gången på altanen. Snälla matte rusade ut igen, den här gången med en gammal toffel i högsta hugg. Min söta lilla katt satt ängsligt hopkrupen mot husväggen, medan det stora fula monstret till grannkatt hotade med stryk. Jag slängde toffeln mot skurken, missade rejält men det fick ändå avsedd effekt. Kattrackaren for iväg som ett jehu, och min lille söte misse tuffade till sig och stack efter.

Eftersom jag ville ha bort ”Elake Måns” från gården bestämde jag mig för att följa efter, denna gång tog jag en sopkvast som tillhygge. (Det måste ha varit en syn som kunde ha vunnit pris som bästa humordokumentär i någon TV-tävling.)

Katteländet rymde in under det vi kallar för gäststugan och jag kände hur jag fick riktigt mordiska planer. Kan man stänga in den där, så att den dör en riktigt kvalfylld svältdöd? Äsch, fullt så hämndlysten var jag inte, så nöjd med mig själv travade jag in för att ta itu med morgonbestyren. Således var jag nog bara fem minuter sen till jobbet i går, men det skyller jag som sagt på gårdens slagskämpar.

Mina arbetsuppgifter känns inte helt lätta att organisera och genomföra. Jag som är van vid en massa praktiskt arbete med barnen, ska nu sitta på en stol och läsa eller skriva hela arbetstiden. Det känns väldigt abstrakt och mycket flummigt. Är det här verkligen att göra nytta? Jag ska maila till chefen idag och fråga hur hon vill att ”slutprodukten” ska se ut.

När jag mår så bra som jag har gjort den senaste veckan, så blir man sugen på att ta itu med elevarbetet igen. Ändå så vet jag att det inte skulle fungera, eftersom jag inte mår bra hela tiden. I går kunde jag ändå inte låta bli att prova lite ny hi-tech utrustning som vi fått installerade i klassrummen. Vi har fått ”storbildskanoner” till klassrummen, som gör att vi kan koppla in datorerna och via dem visa filmer, PowerPoint, spel (pedagogiska förstås) och TV-program för eleverna. Ett alldeles utmärkt hjälpmedel och komplement till undervisningen. Det är ju inte helt lätt för skolan att konkurrera med all rolig teknik som barnen har tillgång till på fritiden. Men det här blir skoj och ett nyttigt tillskott i undervisningen.

När klockan var tjugo i sju på onsdagsmorgonen, ringde mobiltelefonen. Herregud, vad har hänt nu då? var min första tanke. Jag hade vaknat vid halv fem-tiden och somnat om först efter någon timme, så jag gillade inte att bli väckt.

Det var J som ringde och det första han sa var: ”Vi har haft lodjur på tomten i natt.” Den upplysningen visste var den tog. Det tog inte många sekunder förrän jag var klarvaken, och inte ett dugg sur för att jag blev väckt.

När J skulle hämta tidningen åt mig innan han körde till jobbet, hade han sett några ovanligt stora spår längs vår infart. Han kunde inte låta bli att följa dem in i trädgården, innan han var tvungen att åka hemifrån.

Väl på jobbet pratade han med en jägare, som bekräftade Js misstankar. Visst är det ett lodjur! Kan ni tänka er så underbart och superhäftigt?!

Två minuter senare var jag påklädd, till barnens stora förvåning, och ute på gården. Mycket riktigt såg jag spåren, trots att det har snöat lite sen J såg dem. Med kameran i högsta hugg, följde jag också spåren in i trädgården. Det var så häftigt att jag fick rysningar i hela kroppen av upprymdhet. Spåren var stora och runda, och man kan se att den bara strosat förbi på väg någon annanstans. Jag fotade några spår, bara för att kunna bevisa att vi inte fantiserar.

Lon hade kommit in på vår uppfart via ett litet skogsparti, följt vår infart och passerat förbi yttertrappan på två meters avstånd. Sen hade den traskat vidare mot ladan, kollat in vedförrådet för att efter det ta sig ut från tomten och in i grannens hästhage. Jag undrar om man kan följa den baklänges och se var den kom ifrån?

Eftersom J kunde se tydliga spår, utan snö på morgonen så måste den ha varit hos oss vid fyra, halv fem på morgonen. Kvart i fem släpade jag mig ner för trapporna för att släppa ut vårt lilla, tama kattdjur. Tanken på att lodjuret varit så nära både i tid och rum, fascinerar mig. Tänk att en gång får se ett lodjur i vilt tillstånd.

När barnen åkt till skolan åt jag min frukost i lugn och ro. När jag reste mig upp för att hämta en sak i skafferiet, fick jag se en sparvhök, som precis slagit en liten gulsparv. Nu kände jag att morgonens vilddjursliv höll på att bli för mycket för mig. Man tål inte hur mycket adrenalinkickar som helst. Som tur var hann jag fotografera den också, innan den flög iväg med bytet i klorna.

Bäst jag satt och höll på med lite skrivarbete på förtroendetid, fick jag syn på en grå klump i ett träd, ca tio meter från arbetsrummet. Mycket riktigt tycks vi ha fått en ny stamgäst vid vårt fågelbord. Men det är inga frön, den fågeln vill ha. Sparvhöken har hittat ett bra matställe, och denna gång lyckades jag till och med filma den, när den satt och spanade.

Så än en gång har jag fått klargjort för mig varför jag vill bo härute i ingenting. Och domherrar, ekorrar och rådjur kan nästan, men bara nästan, slänga sig i väggen.

Gårdagen började i ett underbart, maklig tempo. Jag skulle inte börja jobba förrän 11.30, eftersom jag tänkte vara med på ett arbetsplatsmöte sent på eftermiddagen. Jag låg alltså kvar i sängen när barnen åkte till skolan halv åtta. Jag läste tidningen och började sen zappa på TVn.

Efter en stund hittade jag en taskig kärlekskomedi med Pierce Brosnan, varpå jag tog en överläggning med mig själv: Är det moraliskt försvarbart att ligga kvar i sängen ända till halv tio och titta på ett sådant förutsägbart dravel? Nej, det är det säkert inte, men vem bryr sig? Jag är ju hemma för min skull och ingen annans. Jag kommer att hinna till jobbet med god marginal ändå.

Efter filmen var jag tvungen att äta frukost och att lösa två korsord och ett sudoku, det var ju tisdag och fullt med sysselsättning i tidningen.

När det återstod en knapp halvtimme av förmiddagen, fick jag förstås panik. Men som så ofta när jag drabbas av tidspanik, så gör jag en massa irrationella saker i stället för att snabba på. Alltså var jag tvungen att sätta på kaffe som jag inte skulle hinna dricka. Jag var snabb i duschen eftersom ”håret” är väldigt lättskött. På med kläderna och sen till sminkningen. Jag måste erkänna att det tar mycket längre tid att sminka sig efter den där kursen jag gick, men om resultatet blir så mycket bättre tvivlar jag på.

Om jag hade avslutat mina bestyr nu och snabbt packat ihop mina prylar, så hade jag hunnit. Men icke sa Nicke. Nu fick jag plötsligt för mig att börja experimentera med sjalar, gummiband och smycken till min huvudbonad. Och kaffet som jag inte hade hunnit dricka, kunde jag ju ta med mig i en termosmugg.  Bilen var snötäckt och måste förstås borstas av före avfärd.

I ärlighetens namn erkänner jag att jag skämdes när jag smög in på jobbet en kvart för sent. Men det jämnade ut sig under dagen, eftersom jag faktiskt glömde att ta lunch och därmed jobbade in den kvarten igen.

I min bil luktar det nu jättegott. Den smarta termosmuggen, stod i mitt tycke tryggt placerad i passagerarsätet när jag körde. Det fungerade jättebra ända in till byn, då jag var tvungen att göra en 90-graders sväng. Då välte muggen, vilket jag inte upptäckte förrän allt kaffe runnit ut i sätet. Men som sagt, doften av kaffe i bilen är inte så dum.

Kvällen avslutades med en god middag tillsammans med kollegorna. Tänk vad skönt det är att ha folk runt omkring sig. Men så trött jag blev.

Måndagen blev en riktigt jämngrå, tråkig dag. Jag visste att jag var tvungen att ta mig till sjukhuset för att lämna blodprov. Det kändes så fruktansvärt meningslöst att åka två mil för bara detta. Förvisso kan man passa på att uträtta ärenden när man ändå är i stan. Men jag har ju så väldigt svårt för att hitta på ärenden som lockar. Då åker jag hellre hem, fort som attan.

En rolig, och lite gullig, sak kan jag berätta om P. Han har fått korttrick på hjärnan. I hans kompisgäng finns en kille som tydligen är ganska duktig på en rad olika trick, och P har inspirerats av honom. Här hemma tjatar han jämt och ständigt om att vi ska titta på hans nya trick. Han är verkligen duktig, och jag imponeras av hans ihärdighet, att han bara orkar öva in dem. Men efter veckor av uppvisningar blir man till slut lite mätt på fenomenet.

I förra veckan gick P och hans ”kort-kompis” till ett dagis, förlåt förskola heter det, för att hämta kompisens lillebror. När de ändå var där, passade de på att ha en liten uppvisning för barnen och fröknarna. P var mycket nöjd efteråt, för barnen hade blivit sååå imponerade. Fröknarna hade också tyckt att de var duktiga. Jag kan tänka mig hur killarna togs emot av barnen. Två STORA killar kommer och trollar för dem. Häftigt!

Jag och Karin hade en tanke på att vi kanske skulle kunna lära oss en del trick, för att senare kunna imponera på våra elever. Efter en stund med P gav vi upp. Vi hade varken tålamod, fingerfärdighet eller tillräckligt stora händer för att klara detta. Vi får kanske be killarna komma till stan och ha en uppvisning för våra elever?

Jag har ju klagat på bandyläktarna som har byggts vid ”min” parkering nära sjukhuset. Jag gillar dem fortfarande inte, men mitt intresse för bandy har ökat markant. Nu har jag upptäckt att jag är Uppsalabo på riktigt efter 28 år, eftersom lokalpatriotismen svallar även i mitt blod. I måndags kväll tittade jag för första gången med intresse på en bandymatch på TV. Och visst vann Sirius. Över Edsbyn! Hoppas det går bra i morgon kväll igen.

Igår bestämde jag mig för att prova peruken på allvar, och till och med åka till stan iklädd densamma.

Familjen reaktioner lät inte vänta på sig. J skrattade ohämmat, för han tyckte att det var chockartat att se mig skallig ena sekunden och nästan ”normal” sekunden därpå. Observera att han verkligen skrattade åt mig, men att jag tolkade det på ett snällt sätt – stackaren hade aldrig sett mig i peruken, men han tyckte faktiskt att jag blev fin.

M tittade storögt på mig och undslapp sig en enda kommentar: ”Läskigt!” Hur jag ska tolka det uttalande, funderar jag fortfarande på.

Den enda som reagerade på ett sansat och, i mitt tycke, helt solidariskt sätt var P som tyckte att jag var fin.

Nåväl, vi åkte till stan och jag smet in i en klädaffär för att köpa mig ett par nya toppar. Ingen i affären skrattade åt mig, de verkade över huvud taget inte reagera på att det var en peruk jag bar.  Det tyckte jag var skönt och såg framför mig fler situationer då jag skulle kunna känna mig riktigt fin.

Men säg det roliga som varar. Efter sammanlagt en timme iklädd hårersättningen hade jag lyckats utveckla en spänningshuvudvärk, som tenderade att övergå i migrän. När jag kom ut i bilen så drog jag därför resolut av peruken och satte på mig min numera ganska slitna mössa. En kvart senare så var huvudvärken borta och dagen räddad. Tyvärr är peruken inte bara ”kliig” och varm att ha på sig, den spänner tydligen just på det sätt som jag inte klarar av. Tur att jag ska till Karin H och prova mössor på söndag. Hon har lovat att specialtillverka dem åt mig, så att de ska sitta perfekt. Mösstorleken är nämligen inte densamma längre, utan det hår som brukar fylla ut eventuella tomrum i huvudbonaden.

Efter klädinköpen åkte vi till en butik som säljer bra saker till en billig penning. (Hoppas min bror läser detta!)

P har blivit medlem i ett hårdrocksband, och måste ju ha ett eget instrument att öva på. Han köpte därför en elbas, som han ska terrorisera familjen med.

J och jag köpte en del smått och gott, men också en gitarr. Båda barnen har uttryckt önskemål om att lära sig spela, åtminstone hjälpligt. Så nu har deras intressen utökats med ett fasligt klinkande här hemma. Det är riktigt roligt att höra deras gemensamma diskussioner runt detta, samtidigt som de tar hjälp av internet för att hitta bra låtar. Jag hittade dessutom min gamla lärobok i gitarrackompanjemang, så lite ackord ska de väl kunna lära sig med hjälp av den. De kanske är musikaliska, de små liven?

Innan vi åkte vidare för att fylla på skafferi och kylskåp, stannade vi vid en blomsteraffär. Där frossade jag i fröpåsar, sättpotatis och sålådor. Snart är det vår!

När jag vaknade i morse låg jag en lång stund och väntade på en frukostbricka, förgäves förstås. I det här hushållet finns det inte chans att bli överraskad, inte ens på kvinnodagen. När jag äntligen orkade ta mig ner till vardagsrum och kök, låg maken på soffan och tittade på ”Bilar” – en Disneyfilm. Undrar om det säger en del om hans mentala ålder?

Katten låg på hans mage och därför kunde han förstås inte ens duka fram frukosten i köket. Men tydligen fanns det lite skam i kroppen eftersom han kom efter bara några minuter, när han hörde att jag skramlade i köket.

Så satt vi där igen, med varsin tidning och tuggade det rostade brödet. När jag påpekade att det är internationella kvinnodagen och att jag därmed borde vara befriad från alla tråkiga sysslor under dagen fick jag följande svar: ”Jag som trodde att det betydde att du verkligen ska visa vad du kan idag!”

Jag tappade för en gångs skull målföret, men J var MYCKET nöjd med sig själv. Så nöjd att han har beslutat sig för att det platsar som en bra historia på hans macho-arbetsplats i morgon.

Och jag fortsätter att undra när och var det gick så fel?

I går firade M sin 14-årsdag tillsammans med ett gäng kompisar här hemma. Vi hade lovat henne att de skulle få ha föräldrafritt en stor del av kvällen. Det handlade egentligen inte om snällhet, utan om självbevarelsedrift och överlevnad för vår del. Dessa tjejer har en benägenhet att låta ganska högt. De skulle dessutom sjunga Sing Star en stor del av kvällen, så det fanns en rimlig förklaring till varför vi rymde.

Som hispig morsa, kunde jag i alla fall inte låta bli att tänka på skräckhistorier med billaster av ungdomar som oinbjudna tar över ens hem, när man lämnar det i sina telningars vård. Eller de kanske eldar upp huset med stearinljusen? Eller de kanske skär av sig kroppspulsådern när de ska laga mat? Eller bränner sig på ugnen?

Därför ringde jag grannen som snällt lovade att vara back-up, om något akut skulle hända. Det är en stor trygghet att ha grannar som man kan lita på i alla väder.

Under tiden som tjejgänget skrålade här hemma, gick P, J och jag på bio. Det tycks bli allt svårare att enas om filmer, ju äldre barnen blir. Efter många om och men lyckades vi komma överens om att se ”Bläckhjärta”, en fantasy-skildring om böckers och ords makt och magi. Tyvärr hade de inte lyckats fånga den känsla som finns i boken, så det var med blandade omdömen vi gick från biografen. J tyckte till och med att filmen var så usel, att hade han varit själv hade han gått därifrån. Men han har ju inte läst boken, vilket både P och jag har.

För att inte komma hem för tidigt och därmed förstöra tjejkvällen, åt vi middag på en kvarterspizzeria i stan. P var mycket nöjd med arrangemanget, eftersom det var på hans rekommendationer som vi åt just där. Det är inte ofta han får bestämma sådana saker och inte heller ha föräldraduon för sig själv en hel kväll.

När vi äntligen närmade oss hemmet vid halv tio på kvällen, konstaterade vi att det fortfarande stod kvar och alla tjejer var oskadda. Skönt!