Igår kunde jag inte motstå frestelsen. Jag behövde verkligen pigga upp mig själv och började titta på olika charterresor. Undrar om det går att få till en resa mellan cytostatikakurerna och strålbehandlingen? Det skulle vara så välbehövligt att göra något som bara är skööönt! Många fina bilder och tankar fanns det att frossa i. Kanske en resa till Turkiet? Det spelar i stort sett ingen roll vart resan går, bara det är varmt och något annat.

Efter att ha talat både med min syster och med en kär kollega, som nyligen varit i USA, så steg ändå humöret en aning i går. Det är nog så att jag börjar bli allvarligt uttråkad här hemma. Kanske det blir bra att jobba ändå?

Gårdagens lunch var ingen höjdare. Gammal veg-pizza sen i fredags. Men vad gör man inte för att hålla ner matkostnaderna. Efter en timme hade jag fått i mig en fjärdedel. Då ringer telefonen och återigen är det Mina, kollegan som kom hem från USA i går kväll.

”Får jag komma in, jag står här på gården?” Snacka om att en dag kan lyfta, bara av ett sådant spontanbesök. Hon kom med en disputationsinbjudan inkl. avhandling, pistagenötter från Iran och handgjord choklad från USA. Gulliga, gulliga du! Och dessa pistagenötter som är så himmelskt goda! Jag måste sätta hänglås på påsen, så att ingen annan i familjen rör dem. De är BARA mina!

Nu ni, nu blir goda råd dyra. Vad i hela fridens namn ska jag sätta på mig på den middagen? Kommer jag verkligen att orka? Jag ska ju jobba min första dag på torsdag. Kan man gå utan peruk? Kan jag gå med sjal i kanelbulleknytning, det kanske blir för ”bonnigt”? Har jag skor som passar? HJÄLP!

Fast nu blev det i alla fall liv i käringen.

Ibland känns det som att mina vänner vet när de behövs som bäst. Flera gånger under de senaste månaderna har jag varit rejält deppig, och då dyker det plötsligt upp något oväntat och roligt, som får mig att bli glad igen. TACK!