På morgonen har jag varit och lämnat blodprov. Då passade jag på att beklaga mig över värken i framför allt ena foten, värken i magen, svampen i munnen och kollapsade smaklökar. Tyvärr glömde jag att gnälla över värkande naglar. Jo, naglarna är ömma för beröring och småvärker hela tiden, dessutom spricker de på längden så fort jag stöter emot något.

Att jag har värk i kroppen rent allmänt beror på cytostatikan, många säger att det är som att bli överkörd av en bulldozer. (Hur någon nu levande person kan bedöma det?) Det bör gå över efter ungefär en vecka sa sköterskan, så jag hoppas att det släpper nu.

Ont i magen har jag på grund av kortisonet och de irriterade slemhinnorna. Eftersom jag redan har receptfri medicin hemma mot det, så är det bara att knapra i sig de kapslarna.

Svampen i munnen kan jag skrapa av och använda till en smaskig sås. (Hoppas J läser det här, så slipper jag kanske laga mat i helgen?) Nej, jag ska få medicin mot det som tur är. Jag får spykänslor av det äckliga på tungan.

De kollapsade smaklökarna är bara ett mindre förtret egentligen, men ganska intressanta. Jag har lyckats konstatera att det bara är smaklökarna som känner av sura smaker som totalstrejkar. Att äta frukt är jätteäckligt. Yoghurt, tomater och diverse andra godsaker är också bara att slänga bort. Vattnet från vår egen brunn som brukar vara så gott, smakar illa. Det enda som jag verkligen gillar att dricka är mjölk. Salta och söta saker går mestadels bra att äta. Fast jag har ingen strålande aptit direkt, vilket väl får ses som en god biverkning i mitt fall.

Förutom de rent fysiska biverkningarna har jag upptäckt att jag håller på att bli folkskygg. Lite asocial enstöring har jag väl alltid varit, men nu har jag bara lust att gömma mig i vissa lägen. Det är jobbigt att visa sig i byn. Jag undviker ställen där jag kan stöta på bekanta som inte har träffat mig sen jag blev sjuk. På jobbet går jag helst inte i korridorerna när det finns risk att där är alltför många människor. Samtidigt är det helt okej att träffa kollegorna, men de känner ju till läget. Stackars J har fått gå själv på en begravning idag, för att jag inte orkade möta de människor som skulle vara där.

Undrar om det bara beror på håret, eller är det något allvarligare fel? Och vilken tur att jag har jobbet att gå till.

Japp, det var dagens litania. Dock kan jag väl tillägga att humöret är hyfsat, det kan alltså bli en ganska trevlig helg för familjen.

Nä, förresten! En sak till: Man har gjort en hälsoundersökning av de som arbetar i riksdagen, både förtroendevalda och tjänstemän. Två tredjedelar av dessa var överviktiga.

Jag kan inte låta bli att koppla ihop detta med det jag skrev för några dagar sedan om fetma och cancer. Då hette det att folk var lågutbildade och okunniga.

Kommentaren till riksdagsundersökningen var att de ”stackarna” (min tolkning) har en mycket stressig arbetsmiljö. För inte kan det väl vara så att de är lika okunniga som ”vanligt” folk? Eller kan ”vanligt” folk ha en stressig arbetsmiljö som påverkar deras hälsotillstånd, utan att de för den skull är okunniga? Jag ifrågasätter i alla fall vinklingen i båda undersökningarna. Jag tror att folk vet hur de bör leva, men av olika anledningar orkar man inte alltid följa alla råd.

 

KoKlara

27 mars 2009 18:36

Har jag inte tipsat dig om Tyrkisk peber? Både gott och dessutom med den förvånande bieffekten att svampen i munnen bara försvann, som genom magi, i alla fall på mig..

 

Karin Ha

27 mars 2009 18:45

Eva! Du är för härlig mitt i eländet. Jag kan inte låta bli att skratta, när jag läste om din svamp. Det är tur att du har din humor. Jag hoppas att det snart är övergående biverkningar.
Mössan är klar och hatten är halvklar. Tröjmössan har jag inte börjat på än. Jag kan skicka den färdiga mössan med posten om du vill.

 

Eva

27 mars 2009 18:48

Jodå! Det har jag läst på din blogg och jag har köpt hem det. Tyvärr fungerar det inte fullt ut, jag får sår i munnen av dem efter ett par stycken. Men nu har jag både Tyrkisk peber och vichyvatten (som oxå svider) att ta till. Medicinen har jag inte hämtat ut än.

 

Eva

27 mars 2009 19:12

Hej Karin!
Du behöver inte skicka mössan med posten. Kan inte du komma hit någon dag när jag ändå är hemma, eller så kommer jag till dig?
Kram

 

KoKlara

28 mars 2009 10:06

Aj, då, trist med sår. Ja, slemhinnorna blir ju sköra. Jag hade nog tur. Jobbigt med naglarna också. Jag fick ju ha isvantar på mig medan jag fick cytobehandlingen, det ska skydda naglarna. Hittills har jag heller inte märkt något alls på dem. Hade de inte isvanterutin där du fick behandling?
Jag blir också folkskygg, mest när jag fortfarande känner mig "sluddrig" och osammanhängande efter behandling.

 

Karin Ha

28 mars 2009 17:29

Ja, jag kommer när alla tre mössorna är klara.

 

Eva

28 mars 2009 17:48

KoKlara!
Nä, isvantar har jag inte provat. Ingen har ens sagt något om att man kan få ont i naglarna. Konstigt! Skönt att veta att man inte är ensam om konstiga reaktioner.

 

Eva

28 mars 2009 17:48

Vad kul Karin!
Då har jag något mer at tse fram emot!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickran...

  Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen o...

  I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar...

  Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!   Roligt var det när syrran med familj kom på be...

  J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.   De flesta dagar så här långt på semest...