Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!

Roligt var det när syrran med familj kom på besök. Det är otroligt hur fort tiden går. Vi insåg efter lite räknande att det var två år sedan vi sågs sist. Något som inte får upprepas. Lite turistande i Uppsala hann vi med under deras besök. Tänk att man måste få besök för att spana in de egna sevärdheterna. Vi gjorde ett besök på Gustavianum och jag såg det Augsburgska skåpet för första gången. Då har jag ändå bott här i snart 28 år och kan ganska mycket om stan. Lite kräftskiva hann vi också ha. Tyvärr har jag inte längre någon behållning av nubbedrickandet eftersom magen är ur form. Fast jag har hört att man kan ha roligt ändå?

Sista veckan på semestern tillbringade jag med P och Kerstin i det inre av Medelpad. Där har Kerstin en stuga, utan varken el eller vatten. Men båt och en sjö finns, så med fint väder har man världens chans till avkoppling. Och lyckas man få lite fisk också, så är livet perfekt. P har följt med oss fyra år på raken, men den här gången blev nog den sista? Han var inte alls road av fiskeriet på samma sätt som förut, och blev riktigt uttråkad så fort vi föredrog att meta före kastandet. Tur att en abborre fastnade på hans krok ändå. Vi andra två fick ihop till två rejäla middagar, som vi verkligen njöt av.

Nu har jag jobbat i två veckor och känt på det vanliga livet igen. Hoppas att jag håller, ibland undrar jag om det ska fungera fullt ut? Många krämpor har tillkommit som biverkningar av cytostatikan, och nu tvivlar jag på att de kommer att försvinna helt. Man får lära sig att ta det onda med det goda – jag har i alla fall livet i behåll. För det mesta tänker jag inte så mycket på det som varit, men ibland hickar jag till och blir riktigt, riktigt rädd. Usch!

När ungarna började skolan i veckan, kände jag att det var en milstolpe i livet. Båda två går nu på högstadiet i stan och frigörelsen är verkligen på väg. Ibland känns det som att man tappar kontrollen och att man inte är lika viktig för dem längre. Så därför blir jag alldeles varm i kroppen när de ”gullar” med mig. Som när M tog kommandot här hemma i torsdags då jag var helt slutkörd efter jobbet och bara orkade ligga i soffan. ”Men lilla mamma! Vi kan laga maten, så får du vila i kväll.”  Eller som när P stod och kramade mig helt spontant i affären idag, trots massor med människor runt omkring. Så visst vet jag att man är viktig som förälder nu också, men på ett annat sätt än förr.

I kväll har vi varit på restaurang igen, och firat Js äldsta grabb. Han fyllde 30 för några veckor sedan, men vi hade inte möjlighet att åka hem till honom då. Men lite käk i stan, en rejäl present och sedan en natt här hemma verkar göra honom nöjd ändå.

Men roligast hade jag när vi var på väg hem genom stan. Det har varit American Car Show i stan. En dag då city fylls av gamla kromade vrålåk som förstås slukar bensin i massor. Fast vissa är enormt vackra och lockar till och med mig.

Nåväl, vid ett rödljus kom vi ikapp en gammal häck som verkligen inte tillhörde den vackra sortens bilar, det fanns till och med en höbal på taket! Fylld av öldrickande ungdomar var den förstås och de flinade lite överlägset när jag kom i en grön, tråkig, dieseldriven Audi fylld med ”Svensson-familjen”. Varpå djävulen for i mig och jag rejsade skiten ur dem när det slog om till grönt. Hihi! Föraren av ”häcken” skrek av förbittring och försökte komma ikapp. Men när vi var tvungna att stanna vid nästa rödljus och de kom ikapp fick jag både applåder och tummen upp av hela gänget. Även medelålders tanter kan…