Nu skäms jag nästan. I går var jag ute på restaurang för tredje gången på åtta dagar. Den här gången med Kerstin, som jag brukar träffa på olika matställen sådär 6-7 gånger per år. Jag tror vi har botaniserat i nästan varenda krog som finns på stan. Nää kanske inte riktigt, de allra dyraste går vi förbi. Men jag skäms bara nästan, för det är för trevligt för att skämmas på allvar.

På dagen ”arbetade” jag. Jag måste förresten tillägga att jag varit i tid på jobbet, både under måndagen och tisdagen. Det kanske inte är någon bedrift när man kan börja när man vill, men för mig känns det som ett fall framåt.

Jag märkte att jag inte var riktigt närvarande i mina sysslor under gårdagen. Den kommande behandlingen drar ner både koncentrationsförmågan och humöret. Jag bestämde mig för att ta en paus i utvärderingsarbetet, och inventera lite mattematerial istället. Där fanns det massor att göra. Hur man ska få ordning på allt det till en ordentlig verkstad, med vettiga uppgifter förstår jag inte. Det ger sig kanske med tiden. Jag får nog bestämma mig för ett område, som vi köper in material och gör i ordning lektionsförslag till.

I skolans värld finns det massor av mål som vi ska arbeta mot, och naturligtvis känna till. Även föräldrar och elever ska veta vilka dessa mål är, så att de kan delta ordentligt i t ex utvecklingssamtal. När jag i måndags pratade med en kollega, berättade hon om en forskare som gått igenom läroplanen och alla kursplaner i de olika skolämnena. Han har kommit fram till att det finns ca 700 mål som skolan och eleverna ska uppnå! Jag känner att jag blir lite lätt trött emellanåt.

Snart är det dags för mina egna barns utvecklingssamtal, och då måste jag bestämma mig för hur jobbig jag ska vara. Ms skola har väl ganska bra koll på elevernas mål och utveckling, även om M själv inte alltid vet målen för sitt arbete. Dessutom är hon nog väldigt trött på alla krav som ställs på henne för tillfället.

På Ps skola är det under all kritik i många avseenden. Där spelas det kort på lektionstid, det kallas ”fritt val”, men eleverna kan också välja att gå ut och ta rast. Om en elev har arbetat ut sin mattebok, så får han/hon antingen agera hjälplärare eller göra ingenting. Det enda P har behövt utveckla under sina snart tre år på ”mellanstadiet” är sin handstil. Visserligen är läraren snäll och omtyckt, men lite mer kan man väl kräva?

En gång ringde jag och ifrågasatte att P inte hade någon mattebok att arbeta i. Jag berättade att P började tycka att skolan var riktigt tråkig. Till svar fick jag att det säkert hängde ihop med puberteten och att han snart är tonåring. Nja, tyckte jag, snarare behöver han utmaningar och krav på sig. Då fick han en ny mattebok, och vips blev skolarbetet roligare igen. Men det känns väldigt svårt att ifrågasätta kollegor, så för det mesta är jag nog en snäll förälder. Det tycker barnen är skönt, för annars blir det så pinsamt.