Den här gången är det jobbigt. Igår sov jag i säkert tjugo timmar, och nu har jag precis orkat upp ur sängen. Det är lite svårt att hitta på något att skriva om när man bara ligger i sängen.

I morgon ska svägerskan komma på födelsedagsfika, vi får se hur det blir med det, om jag orkar… Man kan ju faktiskt köpa både kakor och tårta, så det löser sig nog.

Stämningen här hemma är ganska låg, tydligen påverkas familjen ganska mycket av min brist på engagemang och närvaro. Tjafs och irritation.

När jag inte sover lyssnar jag på en bok som heter Människohamn. En märklig historia som utspelar sig i skärgården, med ”vattenspöken” och allt. Jag är osäker på vad jag tycker om den, jag tror att det övernaturliga blir lite för mycket för mig.

M åkte skidor i torsdags, och lyckades komma hem helskinnad. Jag kände att jag blev en riktig hönsmamma när jag skickade iväg henne på morgonen. Väglaget var inte heller det bästa, och jag kan väldigt lätt få fantasin att skena iväg. Men det gick ju bra och flickungen var nöjd. Hon hade till och med varit ”slalomlärare” åt sin kompis, som aldrig hade åkt förr. Jag åkte slalom för första gången när jag var trettio, med hjälp av en utbildad skidlärare. Jag förmodar att 14-åringar kan lära sig både snabbare och bättre, även om de inte har experthjälp

P hade friluftsdag igår, och valde att åka pulka i ett litet gupp som finns i byn. Han hade så roligt att han valde att fortsätta med kompisar en stund på eftermiddagen. Vilket väl bevisar att det behöver inte var dyra saker, för att man ska ha kul.

Att gå på cytostatikabehandling är rena föryngringskuren. Tyvärr inte i så positiv mening som man skulle kunna önska. Igår och idag har jag känt mig 44 år yngre än vanligt. Jag har hamnat i trotsåldern som hos en treåring. Jag vill inte, jag vill inte, jag …

Det tar emot något så fruktansvärt att åka iväg till behandlingen. Jag vet ju att jag kommer att må urdåligt i en knapp vecka nu. Så om jag kunde slippa… fast det vill jag ju inte heller när man tänker på konsekvenserna.

Sköterskan som behandlade mig, jag har samma varje gång, berättade att vid nästa behandling byter de cytostatikatyp. Det blir alltså en del andra biverkningar än de jag har haft hittills: Man tappar håret – det kan jag redan. Man kan svullna upp i armar och ben – det kan jag sedan lång tid tillbaka. Man blir tröttare än av nuvarande behandling – oj vad bra, jag som ska börja jobba. Man kan drabbas av viktökning alternativt viktminskning – önskar att jag kan välja. Dessutom måste jag ta mycket mer kortison än vad jag gjort tidigare, och hela jag blir alldeles hispig och rastlös av den dos jag får nu. Hu vad hemskt!

Apropå viktminskning/viktökning så kan jag slå vad om vilken av dessa biverkningar jag kommer att få leva med. SUCK!

Tillbaka till parkeringseländet vid sjukhuset. Även idag höll ställningsbyggarna på med läktarna till Studenternas och bandymatcherna. Nu kunde jag se att de bara hade röjt trottoaren precis där läktarna ska stå, resten av gångbanan var lika isig som innan. Jag förstår att det är extra viktigt att marken är plan där läktarna byggs. Jag förstår också att de som utfört den här röjningen inte har med den ordinarie, kommunala snöröjningen att göra, men ändå. (Och ja, jag är en gnällspik.)

När jag försiktigt skulle ta mig förbi till fots, stod tre män och ondgjorde sig över en del bilister som kör förbi deras arbetsplats. Det förstår jag att de gjorde, för många bilförare verkar strunta i vägarbetare och andra som arbetar nära vägar. Tydligen är det speciellt förare av BMW man ska akta sig för. (Enligt deras utsagor i alla fall.)

En av männen stod med två ställningsrör över axeln, och när jag skulle gå förbi dem snurrade han runt. ”AKTA” skrek en av hans kompisar, medan jag duckade och klarade mig med en hårsmån. Det hade varit något det, att bli nedslagen på väg till sjukhuset, nära och bra.

Och sist ett litet GRATTIS till J!

Igår skulle jag till sjukhuset igen, för provtagning. Det tog emot något fruktansvärt. Jag ville verkligen inte köra i sammanlagt en timme, för något som tar 30 sekunder när jag väl är på plats. Men men, det var bara att bita i det sura äpplet.

På sjukhusområdet finns det absolut inte tillräckligt med parkeringsplatser, varken för personal, patienter eller besökare. Oftast parkerar jag på en parkeringsplats som ligger vid Studenternas IP, varifrån det tar 10 minuter att gå. Då slipper man cirkla i en halv timme på sjukhuset, dessutom är det billigt.

Nu är det ju så att Sirius bandy har tagit sig till SM- kvartsfinal. Deras matcher spelas på isplanen som ligger längs gångvägen från ”min” parkering till sjukhuset. För att få plats med riktigt många åskådare, så måste man nu bygga till provisoriska läktare längs vägen.

Det betyder alltså att man lägger beslag på minst 50 parkeringsplatser, som verkligen behövs. De som parkerar där tvingas köra ytterligare en bit, för att hitta någonstans att stå. Man bygger läktaren på trottoaren, så att gångtrafikanterna tvingas ut i gatan. Dessutom måste man plötsligt röja bort all snö och is, som vi gående har halkat omkring på länge. Jag tror jag blir knasig. Jag gillar sport och tycker att det är vansinnigt kul att det går bra för Sirius. Men var ska jag parkera när jag ska till sjukhuset? Det finns inga andra platser inom rimligt gångavstånd.

Jag kan ju förstås ta bussen. Men då skulle min resa, som igår tog en timme, ta minst fyra timmar och kosta 96 kronor. Nej tack!

 PRESSMEDDELANDE! 

Ytterligare ett par i släkten har, nu i helgen, ingått äktenskap. Hela svenska folket (= i det här fallet hela vår familj), gratulerar och önskar dem lycka till! Äntligen säger vi, då de varit ett par, inte bara i sju år, utan i drygt tjugo. Undrar förresten om regeringen och brudens pappa gav dem tillstånd?

På kort tid har nu tre par i vår närmaste släkt gift sig, och inte har jag fått gå på ett enda bröllop. Tusan också! Det tycks vara ett släktdrag, eftersom J och jag gjorde på exakt samma sätt en sommar för länge sedan. Jag har alltså ingen rätt att gnälla, men jag kan väl få kinka lite?

Och så vill jag kinka på den sjukliga uppmärksamhet som en viss kronprinsessa får, utan att ha gjort ett enda dugg mer än att födas i en viss familj.

Det är en seg dag i dag. Jag tycker att jag blir tröttare och tröttare för var dag som går. Undrar om det är behandlingen eller latmasken?

Make-up-kursen igår var en upplevelse på flera sätt vill jag lova.

Vi var ungefär 13 kvinnor i varierande åldrar som skulle delta. Några kom i mössa (=undertecknad och svägerskan), någon i sjal, några barhuvade utan hår, men förvånansvärt många hade hår. Jag hann tänka att de kanske bara är i början av sin behandling?

Väl inne i salen blev vi placerade runt 3 bord, men massor av saker framför oss. Kaffe och kaka serverades av tre unga, pigga tjejer som var mycket välsminkade. Det var dessa tjejer som sedan skulle ”utbilda” oss.

 En äldre, mycket barsk, dam presenterade hela idén och bakgrunden till kursen. Jag kände att ”henne skulle jag kunna bli rädd för”, även om hon var vänlig mot oss som var där.

Sen fick vi lära oss om både det ena och det andra i sminkandets konst, och jag blev mer och mer förundrad. Hur kan man tycka att detta är så intressant att man vill jobba med det dagarna i ända? Fast det är väl tur att vi är olika, annars skulle det vara svårt att hitta sysselsättning för alla människor.

Vi fick lära oss att knyta sjalar också, men där hade jag absolut velat lära mig mer. Vi fick bara lära oss en knytning som kallades ”kanelbullen”, av alla namn man nu kan hitta på. Jag tänkte genast på de historier man hört från 50-talet, om småfrallor som sattes in i håruppsättningarna. Att stoppa in en axelvadd i sjalen för att få volym på skallen var också ett knep vi fick med oss. Ja herregud, vad man får lära sig!

Det var väldigt nära att jag presenterades Js idé om mössinköp, men det var nog tur att jag inte drog den historien i just det sällskapet. Den barska damen hade nog tittat konstigt på mig då.

Här kan jag nog dra den, eftersom vi redan är så bortgjorda vi kan bli:

I förra veckan tyckte nämligen J att jag i stället för mössa skulle köpa en jättestor spetsbehå. ”Då kan du klippa av den på mitten, och vips så har du två mössor.” Om det var för att han tyckte att det skulle vara roligare att följa med mig på underklädesavdelningarna än på mössavdelningarna vet jag inte riktigt, men det kan ha en viss betydelse.

Tillbaka till sminkkursen. Eftersom jag satt vid en riktig make-up-spegel och bara tittade på mig själv, utan glasögonen på, så hade jag ingen riktig koll på vad som hände i resten av rummet. Efter en stunds kladdande satte jag på mig glasögonen igen och tittade upp på de övriga i rummet. Då upptäckte jag att alla utom två tjejer var skalliga! Jag blev alltså riktigt lurad av många av perukerna.

Jag hörde en kvinna vid ett annat bord säga till sina ”sminkkompisar” att alla ser fina ut utan hår. ”Det är ju bara jag som inte accepterar mitt eget utseende.” Precis så känner jag också. Där fanns många kvinnor som var riktigt vackra utan hår, och ingen där reagerade på att jag såg konstig ut. Men jag trivs inte med mig själv utan rufset, inte än i alla fall.

Kursen slutade med att vi fick packa ner alla produkter vi hade använt i en stor necessär, som vi sen fick ta med oss hem. Det var produkter som skulle kostat minst 1000 kronor om vi skulle köpt dem själva. Maffigt och lyxigt! Och så vacker jag kände mig när jag åkte till köpcentret och köpte tre nya sjalar.

Nu har jag egentligen inte tid att skriva. J fyller år på torsdag, och om en liten stund ska jag försöka få tag på en present.

Han är som ett litet barn, denne ”vuxne” man som jag är gift med. Födelsedagar ska firas under en hel månad, i alla fall om det är hans. Han ska naturligtvis bestämma ALLT, hela dagen och får han inte både blommor, tårta och BRA presenter, så kan man slänga sig i väggen. Suck! Det är inte alltid så lätt att leva upp till dessa krav. Men jag brukar kunna hitta på hyfsade överraskningar.

Själva firandet får vi väl se hur det blir med denna gång. Jag ska få min tredje behandling samma dag och lär vara ganska trött. M ska på skidresa med skolan, och blir nog borta en bra bit in på kvällen. Dessutom kommer jag mest att oroa mig över henne och hennes brytbara extremiteter, och kanske inte vara så engagerad i J som hans ego kanske önskar.

Om några timmar ska jag åka och hämta Ellen för en gemensam lunch. Sedan är det dags för det stora sminkevenemanget. Ska bli mycket intressant och se om de kan förändra mig till något riktigt vackert? Funderar på om ”Tokermössan” ska vara på idag? Alltid kan man göra någon glad.

Apropå mössor så tror jag att mitt problem har löst sig. Jag kom på att en kollega som gick i pension för ett par år sedan, syr, virkar och stickar både mössor och hattar. Jag gick in och kollade på hennes hemsida, och hittade några modeller som kan passa mig och mitt lilla huvud. Nu har jag fått en inbjudan till Harbo, där hon bor, för att prova mössorna innan jag köper dem. Det ser jag fram emot, både att få träffa henne och prata en stund och att prova lite chica huvudbonader.

För en gångs skull blev nu gården snöröjd, så att grannen kunde ta sig fram för en fikastund. Det är väldigt trevligt att sitta och prata med dem om både ditten och datten. Det är ju inte alla människor man kan hitta samtalsämnen och umgås ledigt med, men grannarna får absolut godkänt. Eftersom de dessutom gav mig en läkerolask igår, blev det med beröm godkänt. Däremot tror jag minsann att de drev med mig i kexchokladsfrågan. Rackarns!

För övrigt tycker jag att J uppförde sig ganska okej och han fick inte ett enda ”psykryck” under besöket. Men gissa vad han måste ha behärskat sig, och fundera på hur jobbigt det blev för familjen efteråt, när behärskningen släppte.

Pratade jag om vår igår? Idag har det  kommit nästan fem cm nysnö, och det fortsätter att snöa. Han som tror att han är chef, J alltså, har bestämt att vi ska ut och gå, sen ska han röja snö och därefter ska vi köra in ved.

Det där med snöröjningen har jag slutat försöka se någon logik i. J har en liten traktor med snöblad, men han är väldigt rädd om den. Den används med andra ord inte speciellt ofta. Det kanske finns något högt antikvitetsvärde på den? J har däremot utvecklat en annan ”röjningsteknik”, som går ut på att köra med bilen fram och tillbaka på gården, så att det blir riktigt platt och med tiden isigt och snorhalt.

Kortspelet som gäller här hemma nuförtiden är Chicago. En slags poker, där framför allt barnen försöker att klå sin pappa. J har en otrolig tur, jag vägrar kalla det skicklighet, och vinner nästan hela tiden.

Igår vann P två gånger och han blev överlycklig, men söndagen har inte börjat lika bra. För en stund sedan åkte han på storstryk, och deppar nu förtvivlat. J däremot fick vatten på sin kvarn och tror naturligtvis att han är oslagbar och bäst i världen.

När han sätter igång den kaxiga sidan av sig själv, förnekar framförallt M faderskapet. Igår konstaterade hon att ”farsan är knäppast i världen, men riktigt rolig när han får sina psykryck”.

Det var inte så smart sagt, för J kommer att anstränga sig för att ha ”psykryck” hela dagen. Allt för att glädja dottern. Resultatet lär snarare bli att resten av familjen, inklusive M, är desperat innan kvällen kommer. Hoppas han kan låta bli dessa ryck när grannen kommer på fika.

Nu får jag inte skriva mer, för han som tror att han är chef, har bestämt att jag ska klä på mig för ännu en ”vildmarksvandring”.

Igår fick jag ytterligare ett välkommet besök. Karin kom och åt lunch med oss och sen tog vi en promenad i solen. Jag hade tagit på mig alldeles för mycket kläder, vilket ändå måste vara ett litet vårtecken? Fast när J gick upp vid 7-tiden i morse var det 17° kallt ute och bara 16° i köket, fast det senare var faktiskt plusgrader.

Trots det kan man nämligen ana att det börjar gå mot en vår. Hasselns hängen bara väntar på att få spricka. Nästa gång jag köper tulpaner, ska jag komplettera buketten med sälgkvistar. Jag har spanat in buskarna och sett att de faktiskt blommar med små ”kissar”. Fåglarna kvittrar som galna och igår solade J nedanför köksfönstret. Bara tanken på våren gör att man blir mer hoppfull och glad till sinnes.

Igår ringde jag till onkologmottagningen på Akademiska sjukhuset, för att få svar på en del frågor. Ofta klagar man på sjukvården och att allt tar så lång tid. De människor jag har mött under de senaste månaderna har alla, utan undantag, varit helt fantastiska. De är glada och pigga, försöker alltid att svara på frågor och har de inga svar, så tar de reda på dem och återkommer väldigt fort. Igår fick jag prata med en sjuksköterska som direkt tilltalade mig med förnamn och sa att ”det var bra att du ringde”. Tänk vad lite kan göra mycket. Jag blev ju glad av att prata med henne, trots att frågetecknen fanns kvar efteråt.

Läkarna jag har haft kontakt med har varit lika bra i bemötandet. Senast sa läkaren till mig, att om försäkringskassan bråkar om sjukskrivningen, så ska jag be dem kontakta honom. ”Du ska inte behöva bråka om det, det gör jag.” Nu ska det väl inte behöva bli något tjafs, eftersom jag har en heltidssjukskrivning, men ska försöka att jobba ändå.

Hela familjen har dessutom fått kuratorskontakter på sjukhuset. Självfallet vet vi att de har många andra patienter, men ändå ger de oss känslan av att de har full koll på oss och vår situation.

För några veckor sedan ringde jag och ville anmäla mig till en ”Look Good – Feel Better”- kurs. Jag ville absolut gå på samma kurs som svägerskan och bad kuratorn att kolla om det var möjligt. Glad som en lärka meddelar hon direkt att det är redan fixat, självklart ska ni gå tillsammans. Så på måndag, ska jag få lära mig allt om ”sminkeriets” svåra konst och kanske lära mig att knyta en scarves om huvudet. Det ska bli riktigt spännande. Hoppas att det inte är sådana där modedockor, som får en att känna sig som en riktigt hopplös bondmora. Hua!

Idag vaknade jag av ett konstigt, skrapande ljud. Min första fundering var att huset håller på att rasa ihop eller att en långtradare rammat oss. Men efter några sekunder kände jag igen ljudet av askskrapan i vedspisen. J är hemma idag och han ville förstås få värme i köket.

Jaja, det är bara att gilla läget och inse att jag har sovit färdigt.

Jag tycker själv att jag är duktig som inte går och lägger mig på dagarna, men det kan ju bero på att jag sover ca 10 timmar i stort sett varje natt. Det är lätt att förskjuta dygnsrytmen när man går hemma, men på kvällarna är jag så trött att jag inte orkar sitta uppe. Jag kan alltså mycket väl gå och lägga mig klockan nio, även om det visas något bra på tvn.

Andra konstigheter som kroppen uppvisar efter den senaste behandlingen, är småsår på händer och läppar som inte vill läka. Så nu har jag köpt universalmedlens universalmedel: Försvarets hudsalva, som enligt Ellen ska fungera även på det här.

Gårdagen var ju som upplagd för en riktig deppardag, efter nattens sömnlöshet och grubblerier. Men när jag sitter med frukosten och tror att dagen blir lång och tråkig, då ringer telefonen och en glad röst kvittrar ”Vad gör du? Får jag komma på fika?”

Anita, en kompis och kollega, har lämnat sina barn på sportlovsaktiviteter och vill komma ut en stund.

Oj, hon vill komma om tjugo minuter och jag har inte duschat sen i förrgår! Självklart är hon välkommen och jag slänger mig in i duschen, hinner sminka mig och städa toaletten också. Som tur är har jag en gullig son som dammsuger köket utan att klaga. Tänk att det var exakt vad som behövdes för att rycka upp mig ur deppigheten, och humöret resten av dagen var räddat. Dessutom förhöjs min sinnesstämning ytterligare av Anitas hejdlösa historier om ”finnfamiljen” i Almungeskogarna.

Dagen avslutades med barnen träning och ännu ett idogt letande efter en fin mössa. Tyvärr kammade jag noll igen, (Haha, jag kammar mig ju inte alls längre.), trots att jag nu sprang i barnklädesaffärer och letade vårmössor.