Den sista tiden har jag haft obehagligt mycket och svår huvudvärk. Jag har knaprat värktabletter så att jag själv blivit riktigt orolig. Ja, inte så att jag kommer upp i en full dagsdos, men ändå en del varje dag. Det kan inte vara så nyttigt. Efter någon vecka fick jag en aha-upplevelse. Eftersom jag har varit rejält snorig också, utan att vara förkyld, kunde det ju kanske vara pollenallergi? Jag hade allergitabletter hemma som funkar även mot pollen. När jag testade en tablett, slutade snoret att rinna och jag har inte haft lika mycket huvudvärk den senaste veckan. Tänk att det ska ta så lång tid att koppla ihop saker ibland. Jag vet ju att jag har reagerat mer för varje år under just björkpollensäsongen.

Onsdagen var så full av aktivitet att jag knappt hann med.

J och jag började dagen med ett läkarbesök. Nu skulle han få besked angående ettårskontrollen av njurcancern. Läkaren berättade att allt såg väldigt bra ut. Det fanns inga spår av tumörer varken i buk eller i lungor. Det är skönt att veta att de kollar noga, så att det inte finns någon spridning. När läkaren gav oss beskedet, kände jag hur tårarna steg i ögonen igen. Jag var ganska orolig för vad beskedet skulle innehålla och hade nog spänt mig en del inför det. J berättade att han hade haft ordentligt svårt för att somna, så han var också spänd fast han inte brukar erkänna sådant. Machotypen, där!

Därefter var det dags för möte på jobbet. Jag får verkligen mycket beröm för jobbet jag gör, så antagligen tillför det något även om jag inte riktigt kan inse det. Nu ska jag sammanställa cirka 350 enkäter på flera olika sätt. Hm… Hur gör man? Äsch, det löser sig väl alltid på något sätt antar jag. Det handlar ju knappast om någon vetenskaplig artikel som ska skrivas. Bara vi på skolan förstår och kan dra nytta av "eländet".

Lite senare på eftermiddagen fick jag äntligen träffa Lena, som jobbade hos oss innan. Hur man kan flytta så långt som till Östersund är för mig obegripligt. Men det är väl tur att vi är olika. (Jag vet att jag påpekat det förut, men det är ju så!) Det var härligt kul att träffa henne igen! Med vissa människor faller det sig ju så naturligt att fortsätta ett samtal eller umgänge med, att man inte alls tänker på tiden som förflutit sen senast. Jag tycker det är ett fantastiskt fenomen, och tar det som tecken på att dessa människor ska man vara rädd om.

J och jag fick dessutom en inbjudan till Östersund med helpension, undrar om man kan beställa någon spa-behandling också?

Dagen var inte slut härmed, men till det återkommer jag.

I dag har jag fått min SISTA cytostatikabehandling. Hurra! Glad Valborg!

När M väckte mig i morse, somnade jag om under tiden som hon satt bredvid mig i sängen. Det var faktiskt lite genant tyckte jag när jag vaknade till igen. Annars måste jag säga att barnen är urgulliga, de tar alltid upp tidningen åt mig, och om den inte är intagen så hämtar de in den.

P har varit hemma med sin förkylning i ytterligare två dagar nu, men i morgon ska han nog vara i sådan form att han kan gå till skolan. Vi har suttit ute på altanen och spelat Alfapet och njutit av värmen. Efter det gick jag ut på gården för att kratta ut gruset som samlats i högar längs buskar och husväggar. Det är en stor nackdel att så mycket grus följer med snön när J röjer. Det tog inte lång stund innan jag kände att det var ett riktigt tungt jobb. Jag får helt enkelt ta det i omgångar och varva med lite annat arbete. Alltså gav jag mig på rabatten på baksidan. Den har jag lovat mig själv att sköta exemplariskt. Men jag vet ju hur det har gått med andra saker som jag lovat att sköta. (Städa, rätta matteböcker, banta, rensa jordgubbslandet, motionera och så vidare i all oändlighet.)

När vi som vanligt på tisdagar åkte för att veckohandla, bestämde J sig för att det var dags att köpa en ny tröja att ha som alternativ till jacka nu på våren/sommaren. Han hittade en munkjacka som var väldigt ”hipp”, men snygg. Jag råkade vara ärlig och sa uppriktigt att han faktiskt var för gammal för en sådan. Det föll inte i god jord. Nu har han lovat att hämnas varenda gång jag drar med honom till en klädaffär. Usch då! Det var ju klantigt av mig.

Av någon konstig anledning känns det som om det är behandlingsdag redan i morgon. Jag har massor av saker som jag ska göra i morgon, både roliga och en del som är mer av typen nödvändigt ont. Ändå glömmer jag hela tiden bort att det bara är onsdag i morgon och inte torsdag. Mycket märkligt! Antagligen blir jag lätt fixerad vid mig själv ju närmre behandlingen kommer. Men nu är det äntligen den sista…

PS. Inser att jag inte alltid har tid att skriva. Vi får väl se hur länge den här bloggen lever?

Helgerna gör mig tydligen mer trött än vardagarna, även om jag jobbar. Antagligen är det för att J är en riktig slavdrivare. Jag vågar inte sitta ner i lugn och ro på lördagar och söndagar. Då gäller det att jobba – jobba! Nej, allvarligt talat är det nog så att vi påverkar varandra ganska mycket. Det blir mer gjort när båda är hemma, när en av oss är ensam hemma blir den personen mycket latare.

Dagens projekt blev att göra om en rabatt som vuxit igen totalt. Det blev ett provisoriskt arrangemang med plattor och krukor i stället för en vanlig plantering. När huset är färdigisolerat, får vi fixa till det lite snyggare.

Jag har också hunnit sitta en stund i solen. Då passade jag på att ta ett fotbad och snygga till fötterna så att man kan använda lite mer sommaraktiga skor. Det var både skönt och mycket välbehövligt. Vintertid slarvar jag något enormt med de stackars små fossingarna.

Jag vet inte om jag ska bli galen, eller om jag ska försöka ha tålamod med några av grannarnas ungar. I dag har de kört moped från morgon till kväll. Långa sovmorgnar kan man verkligen glömma sådana här dagar. Det har varit ett fasligt liv av mopedknatter typ cross. De kör bara en bit i skogen bredvid sitt eget hus och längs grusuppfarten, så jag gissar att killen i fråga inte har fyllt femton än. Den dagen han fyller femton åker han förhoppningsvis sin väg och kör inte lika mycket på hemmaplan. Undrar vad grannarna på andra sidan om deras hus tycker? De har nämligen små barn som gissningsvis måste sova en stund mitt på dagen också. Och vad tycker grannskapet som förser mig med godsaker? De har sin uteplats precis längs uppfarten. Tyvärr har man inte kunnat höra så mycket fågelkvitter i dag.

Tålamod är en dygd, eller hur J?

Ytterligare en odlingslåda är klar i växthuset. Den här har jag fodrat med frigolit och plast, så att jag kan sätta ut omplanterade plantor direkt och inte behöva vara rädd för eventuella frostnätter. Vi hittade en gammal rottingstol också som P bar ut åt mig, så nu kan jag sitta och mysa där och förhoppningsvis beundra växtligheten senare i sommar.

J och jag har jobbat stenhårt ute i dag. Många gånger undrar jag hur länge vi ska orka med den här enorma tomten? Fast samtidigt så kan man fundera över vad vi skulle göra på dagarna om vi inte hade det här stället? I morgon ska rabatterna och gårdsplanen snyggas till, så att man inte behöver skämmas om folk kommer in här.

När jag satt i väntrummet på sjukhuset i går, tittade jag i en trädgårdstidning och fick en ny idé. Det var en snygg träställning att ställa blomlådor i, som jag blev sugen på. Den skulle kosta ungefär tvåtusen kronor att köpa, men om jag bygger den själv kostar den kanske tvåhundra. Det är kul att ha lite småprojekt, samtidigt som jag själv skapar många ”måsten”.

När vi hade avslutat arbetet för dagen, satte vi oss i solen och drack varsin whiskey respektive punsch och bara njöt av tillvaron. Efter en stund kände jag att jag borde titta till syrenhäcken nere mot vägen, men jag orkade banne mig inte flytta mig ur fläcken. När jag bad J att hämta en skottkärra och köra ner både mig och punschen till häcken, fick jag en mycket konstig blick av honom. Det blev ingen inspektion, för jag orkade verkligen inte gå ända dit.

I går fick jag en kallelse till den kommande strålbehandlingen. Det var tider för utprovning av en kudde som jag ska placeras i för att fixera kroppen, jag ska ”tatueras” så att strålapparaturen riktas mot exakt samma punkt varje gång, jag ska göra en datortomografi och sedan ska det göras en strålsimulering. Efter det ska själva behandlingen börja. Puh!

Det verkar som att jag måste börja jobba betydligt mer under de sista ynka två veckorna av terminen. Läkaren jag träffade på onkologen i går berättade att det är läkaren som är ansvarig för strålbehandlingen, som kommer att sjukskriva mig framöver. Men jag måste räkna med att gå upp en hel del i tjänst. Undrar hur det ska gå, både för mig och för kollegorna men framför allt för eleverna. Det känns faktiskt lite konstigt att vara sjukskriven nästan en hel termin och sedan jobba i två veckor. Eller är jag larvig när jag känner så?  

Det märks att kroppen är i bättre form nu. Jag orkar betydligt mer än för bara en vecka sedan. I kväll har jag till och med varit discovakt inne i byn. På mellanstadiet här i byn anordnar klasserna disco med jämna mellanrum. Allt för att tjäna pengar till sina klasskassor. Då måste vi föräldrar gå vakt och se till att inga högstadiebarn kommer in, kolla så att inga barn råkar illa ut och ta hand om pengarna förstås. Det var väldigt lugnt och få barn i kväll, antagligen kommer klassen att gå med förlust hörde jag. Men jag fick en trevlig pratstund med Anna, en annan förälder i klassen som jag inte träffat på länge.

Det var förstås lite synd om P, som missade discot i kväll eftersom han var hemma från skolan i dag.

Lite jobbigt är det med alla blickar som möter en när man är i byn eller på stan. Jag vet att jag ser konstig ut just nu. Men i dag var det extra jobbigt kände jag. Efter att ha varit på ett rutinläkarbesök, åkte jag till vårt vanliga köpcentrum för att handla lite mat till helgen. Samtidigt tänkte jag kolla i en ny jacka och eventuellt ett par nya jeans. Men det var ett fasligt gloende på folk idag, så efter att ha hittat en jacka gav jag upp och åkte hem så fort jag kunde. Det känns fruktansvärt obehagligt att bli betittad som om man vore från Jupiter eller något liknande ställe.

När jag klagade hos doktorn idag, på att jag bara blir större och större, sa hon att det är vanligt eftersom man kan få en väldans aptit av kortison. Det är bara att se till att låta bli att äta, tyckte hon. Jaha! Är det så enkelt? Tänk att ingen kommit på det innan!

Idag åt jag förresten mitt första äpple på flera veckor. Det var sagolikt gott. Efter behandlingarna kan jag inte äta annan frukt än banan, eftersom det smakar gräsligt illa. Jag tror minsann att jag ska prova ett glas vin i morgon, det kan ju smaka bra om jag har tur.

Jag höll på att krocka när jag körde genom stan, från sjukhuset till affären. En rackarns mopedist stannade plötsligt mitt i vägen. För att inte köra på personen ifråga, girade jag till vänster och höll på att få bilen i vänsterfilen in i dörren. Det var med centimeters marginal som vi klarade oss. Samtidigt som det var klantigt av mig, insåg jag efteråt att det ändå var rätt reaktion. På bilarna hade det bara blivit plåtskador. Den stackars mopedföraren kunde däremot ha råkat betydligt värre ut. Men jag är glad att det inte blev några skador alls, det hade ju varit synd på min nyvaxade bil.

Dagen började på Akademiska sjukhuset. Både J och jag skulle lämna blodprover, inför våra respektive läkarbesök.

Egentligen var det tänkt att jag skulle hämta upp J vid hans bygge och sen köra upp till sjukhuset. Nu visade det sig att J inte skulle hinna som han tänkt, så han fick köra dit på egen hand. Den som kom först till provtagningen skulle ta en kölapp till den andre. Men jag fastnade förstås i en bilkö och kom mycket senare än J.

Han hade redan fått gå in och lämna sina prover när jag kom, så jag tog snällt en egen nummerlapp och satte mig att vänta. När han kom ut, hade han en lapp åt mig, så att jag bara skulle behöva vänta två nummer istället för åtta. Jisses, vad trött han blev på mig när jag vägrade att utnyttja den. Jag hade ju trott att det skulle handla om att vi kom sekunderna efter varandra, inte tio minuter. Självklart kunde jag inte tränga mig i kön, när det var så uppenbart att folk suttit och väntat länge.

I dag pratade jag med en kvinna från Irak, som bott i Sverige i sex år. Hon berättade att hennes föräldrar är rika och på ett sätt har det bra i hemlandet. Hennes egen familj var i alla fall tvungen att flytta hit. Trots att hon inte får arbete och måste hanka sig fram ibland, så känner hon att hon är privilegierad som får bo här med alla de rättigheter det medför. Det vi pratade om var framför allt sjukvården. I Irak måste man vara rik för att inte dö i cancer. Det är inte säkert att du kan köpa vården inom landet, men du kan åka till ett grannland och köpa den vård du behöver. Är man fattig får man vackert vänta på att dö i sin sjukdom, andra alternativ finns oftast inte.

Det är ganska många gånger som jag har känt mig djupt tacksam över att bo i Sverige. Jag känner att jag verkligen har fått valuta för mina skattepengar hittills. Jag har inte heller några problem med skattehöjningar om de säkert går till skola, vård och omsorg.

I dag blev det ingen karateträning för barnen. P kom hem och hade väldigt ont i halsen och hade dessutom blött näsblod ganska rejält under dagen. Trots det hade han sprungit terrängspåret på idrottslektionen och slagit sitt personliga rekord med en halv minut. Jag blev INTE glad när jag hörde det. Man ska inte träna så hårt när man känner sig sjuk.

M var övertrött och hade dessutom en massa skolarbete som måste göras. Det gillar jag inte heller. Hon blir så vansinnigt stressad av alla läxor och prov. Det känns som att man måste vara rädd om flickor i tonåren om de ska orka. Nu har hon en so-läxa på fjorton punkter/frågor som ska skrivas ihop till en sammanhängande berättelse. Två punkter har så här långt resulterat i en full A4-sida. När jag säger att hon får sänka ambitionerna, så tittar hon förebrående på mig och frågar ”Hur?”

Jag tog en cykeltur i går, för att försöka komma igång och röra mig igen. Det har blivit lite skralt med det på sistone. Våra gemensamma promenader är för tillfället ett minne blott. Alla vardagskvällar är uppbokade till diverse körningar av barn. Att gå själv på dagtid är så fruktansvärt tråkigt att jag har hittat på tusen anledningar till att slippa. Förhoppningsvis kan jag cykla rundan någorlunda regelbundet i alla fall. Efter en kilometer kände jag både på andningen och ben- och rumpmusklerna (det som fanns kvar!), att kroppen har tagit rejält med stryk under den här tiden.

Jag önskar mig så vansinnigt mycket att jag ska ha ork och mental styrka för att komma i bra form igen. Jag kan ju inte fortsätta att försumma min egen hälsa efter den här pärsen som cancern inneburit. Det stavas antagligen självdisciplin och prioriteringsförmåga?

Nu ska jag berätta något RIKTIGT elakt. Trots att jag lovat att vara en snäll människa! Trots att jag höll en moralpredikan så sent som i går!

Häromdagen mötte jag en manlig bekant. När vi stötte ihop så ställdes naturligtvis frågan om hur läget är? Eftersom det syns ganska tydligt på mig att något är fel, så sa jag precis som det är. Mannen blev alldeles tyst en lång stund och funderade antagligen på hur han skulle hantera situationen. Till slut fick jag en stor kram, vilket jag tyckte var en bra och fin gest i det läget. Han beklagade förstås och hoppades att jag ska bli bra igen. Sen sa han ungefär så här:

– Jaa, själv har jag ju problem med mina bihålor. Jag är så förkyld idag att jag måste vara hemma från jobbet.

Män och deras förkylningar!

I dag har jag varit med J till Enköping. Han måste fortsätta att gå på regelbundna kontroller i fem år, efter sin cancer förra året. I dag var det alltså dags för buk- och lungröntgen. I morgon ska han lämna en massa blodprover och i nästa vecka har han en läkartid inbokad.

När vi kom till Enköpings sjukhus blev vi först alldeles ställda. Vilken ingång skulle vi till? Det stod ju inget på kallelsen. Efter ett tag insåg vi, att vi har blivit så vana vid Akademiska sjukhuset att vi glömt att det finns små städer och små sjukhus. Akademiska är ju som ett helt industrikomplex i jämförelse med sjukhuset i Enköping.

När vi letat upp restaurangen för att äta lunch kom nästa upplevelse. Det var tyst och lugnt, massor av lediga platser, man fick ta mat själv, mattanten pratade med gästerna som om hon kände alla och gav personlig service om det behövdes. Vad hemskt att man blivit så van vid anonymiteten och ”löpande-band-principen” på stora ställen, att man chockas av det småskaliga och hemtrevliga.

Jag följde med i dag för att hålla J sällskap under tiden som han skulle dricka kontrastvätska. Det tog sammanlagt två timmar att få ner åtta deciliter lakritsluktande ”vatten”. Vi spelade först lite kort, men det var så tråkigt att vi snart satt djupt försjunkna i diverse damtidningar i stället. Vilken tur att jag följde med som sällskapsdam.

Det väntade förresten ett glädjebesked på posten idag. P har kommit in på skolan i stan. Tänk att det lönade sig att protestera och begära en reservplats. JIPPI!

Eftersom delar av köket blev ordentligt rengjort i går, var det nu dags att ta sig an nästa stora projekt. Det låg en halvmeter stor hög med post bredvid kaffebryggaren. Högen riskerade att rasa om man bara råkade gå förbi. Så det var lika bra att rensa och sortera bort den. Nu återstår bara dagens tidning och några papper som är Js. Det är fantastiskt att man kan se både kaffebryggaren och radion som fanns där bakom.

Varför får man så mycket onödigt med posten? Fondbeskeden till exempel, det vet vi ju redan att det just nu går åt helsefyr med dem. Dessutom kan vi kolla dem på nätet.  Eller kupongerna från olika klädaffärer, som jag ändå alltid glömmer att ha med mig när jag någon gång ids shoppa. Fast det låg också en del bra-att-ha-saker i botten på högen, lite recept, trädgårdstips och ”nyttig” reklam. Men eftersom jag hade glömt att de låg där och trots detta har klarat mig ganska bra, så hamnade de bland soporna nu. Ja, inte riktigt allt förstås, det kan ju vara bra att ha…

I fredags missade jag ”Så ska det låta” eftersom vi lyssnade på Ps spelning i stället. När jag skulle titta på programmet via datorn idag i stället, råkade jag se en länk till YouTube med Susan Boyle och klickade mig fram till det klippet.  Jag antar att de flesta vet vem det handlar om, men berättar ändå:

I den engelska versionen av programmet Talang, har en 47-årig ”tant” gjort succé. Det var ingen smal, fager och stylad donna som klev ut på scenen, och hon blev fruktansvärt hånad av både publik och jury. Sen sjöng hon sin sång och det visade sig att hon hade en riktigt bra pipa. Det slutade med att hon fick stående ovationer av både publiken och juryn, som alltså gjorde en helomvändning.

När jag tittade på det här rann tårarna längs kinderna på mig, för jag har blivit så fruktansvärt lättrörd det senaste året. Jag formligen storgråter åt allt. Men efteråt kunde jag inte låta bli att fundera på hur elaka vi människor är. Vi bedömer folk efter deras utseende och hånar dem som inte passar in i mallen. Hur lång tid tar det innan man har gjort om den här kvinnan, så att hon ska passa in i artistbranschen? Finns det plats för någon som är udda, eller egentligen bara helt vanlig? Om hon nu inte hade kunnat sjunga, då hade säkert både publik och jury fortsatt att förödmjuka henne. Med vilken rätt då? Alla har väl ett värde, oavsett vad man kan? Usch, så upprörd jag blir när jag tänker på det.

Japp, det var dagens moralpredikan från en nästan 47-årig, helt vanlig ”tant”. Tyvärr har jag ingen bra sångröst, så det blir ingen talangtävling för mig.