Mmm… Så var vardagen tillbaka igen. Jag mår bättre, men känner mig deppig. Det här är inte roligt och jag vill bara backa tillbaka livet ett halvår. Fast det kanske är bättre att köra det ett halvår framåt istället? Då är väl det här eländet ur världen?

I morse vaknade jag av att M hade fått ett ”panikanfall”. Hon hade glömt att göra en läxa i hemkunskapen, som bestod i att baka en kaka, fota den och ha ett skriftligt intyg från en förälder. Lite sent att fixa det, kvart i sju en måndagsmorgon, och att fejka ett intyg var det inte tal om. Nåja, hon får baka i eftermiddag i stället. Men att vakna till hennes små utbrott är inte den bästa starten på morgonen.

P är en väldigt snäll lillebror som varje morgon, utan knot, dukar fram frukost åt sin syster. Ibland undrar jag om hon uppskattar det så som hon borde. Det känns i alla fall som ganska unikt. Jag kan inte minnas att min bror gjorde så? Men det kanske fanns en del anledningar till att han inte ville det. Jag var väl inte världens snällaste storasyster. Dessutom hade vi nog slutat äta frukost när vi var i den åldern, hur bra det nu kunde vara?

Jag läste i morgontidningen att alla arbetsgivarbetyg är kodade, och att man ska akta sig för att anställa någon som ”bara” rekommenderas! Snacka om att vi arbetstagare är utlämnade åt chefernas godtycke. Min förra chef har fortfarande, efter ett år, inte gett mig det intyg jag har begärt. Jag har påmint henne säkert fyra-fem gånger nu, men fortfarande inte fått något. Dels kommer hon att glömma hur himla duktig jag är/var. (Haha!) Dels är jag ju totalt utlämnad åt hennes goda vilja. Jag kan ju knappast gå till facket, eftersom det kommer att påverka omdömet. Det kallar jag dålig stil. Nåja, jag får väl maila henne igen.

Nu ska jag koka saft och försöka vara en god mor. Snäll i både tanke och handling…(Hoppas det räcker tills barnen är hemma igen.)