I går kände jag hur livsandarna återvände till min stackars slitna och trötta kropp. Äntligen var det dags för mig att ta itu med att beskära mina fruktträd. Ja, egentligen är det naturligtvis hela familjens fruktträd, men just när de ska beskäras, då är de bara mina. Det är jag som klipper, sågar och skär. Jag går runt varje träd ett otal gånger och funderar på formen, hur kan trädet tänkas växa under sommaren och hur blir det riktigt vackert?

De gamla träden är lätta, de har ju redan sin form och jag ska bara trimma dem lite. Men de unga träden ska formas helt och hållet av mig, och moder Natur förstås. Sen gäller de att finklippa i de fruktbärande delarna, och att ta bort lagom mycket fruktknoppar, så att inte grenarna blir för tunga till hösten.

Och hela tiden gissar jag och arbetar på känn, men det brukar faktiskt bli ganska bra. För mig känns det som ett skapande och riktigt rogivande, nästan meditativt arbete. Jag är helt fokuserad på klippandet och kopplar verkligen bort allt annat som annars kan vara stressande. Men med många fruktträd, är det inte alltid man hinner med alla innan knopparna brister. Då får de träden stå först på tur nästa vår.

Den senaste veckans snö skulle undan från gården i går enligt J, som åter tog ut sin kära dyrgrip, det vill säga traktorn. Ni anar inte hur ful och gammal den är! Men när han väl tar fram den, så är den nyttig. Det mest chockerande var att J tyckte att jag skulle lära mig att köra den. Vilket förtroende!

Det var spakar hit och spakar dit, reglage som skulle upp och reglage som skulle ner. Gasen var en spak som satt på ratten, växellådan satt mellan fötterna och värmen bestod av en gasolflaska bakom ryggen. Att försöka styra eländet var som ett tungt träningspass på gymmet. Men med lite tålamod, mycket jävlaranamma och en stor gård kommer man långt. Jag trixade lite fram och tillbaka, och puttade lite snö hit och dit, fast inte till någon nytta. Nu kan jag alltså till nöds röja fram ett spår, så att man kan ta sig fram efter ett riktigt snöoväder. Det är ju bra att kunna nu till våren och sommaren.