Idag har jag slängt in handduken. Nu orkade jag inte vara så himla duktig längre. Jag har sovit dåligt i natt och vaknat antingen med en vansinnig värk i fötterna eller med mardrömmar. Klockan tio hade jag avtalat tid med vår biträdande rektor, för att fundera över utvärderingsfrågor till elever och föräldrar. Som tur är har jag mycket fria tider, jag kan komma när det passar mig. Men jag vill ju absolut inte fuska med tiden på något sätt, så det kändes lite konstigt att ringa och säga att jag jobbar i morgon i stället. Jag har inte så många timmar att arbeta och att då inte kunna göra dem när man har tänkt, det tär på den lilla plikttrogna själen som bor i mig.

Jag skulle egentligen åkt till Östersund i helgen och träffat en kompis som flyttat dit. Stora delar av hennes kompisgäng ska åka dit i dag. De ska åka skidor, skridskor, dansa, flamsa, äta god mat och dricka vin. Jag trodde väldigt länge att jag skulle kunna åka med, men nu inser jag att jag inte skulle orka. Att åka bort, för att sedan inte kunna delta i det roliga känns ganska meningslöst. Men jag lovar, Lena, att jag kommer en annan gång.

I går åkte J till Vallentuna för att gratulera en av sina stora killar, som fyllde 28. Jag gillar honom jättemycket och träffar honom gärna, men inte hemma hos honom. Därför stannade jag hemma med våra gemensamma telningar.

Först hade jag sagt att P nog fick bereda sig på att jag var för trött för att köra honom till ”gården”, där han skulle repa med killarna i bandet. Jag hade ju varit borta nästan hela dagen och tyckte att jag behövde vila. Efter en stund fick jag lite dåligt samvete för det, så jag lovade att skjutsa ändå.

När vi kom fram till fritidsgården, kom två av hans kompisar springande emot honom, tvärs över parkeringen, och kramade honom! Så glada blev de över att han trots allt kunde komma och en av dem gav ”tummen upp” till mig för att jag körde. Det gjorde mig tårögd att se 12–13-åriga killar som vågar visa att de gillar varandra på ett sådant sätt. Dessutom kände jag att jag fick lön för mödan att skjutsa.

När jag hämtade hem sonen någon timme senare, så berättade jag hur glad och överraskad jag blev. Då säger han ungefär så här: ”Men mamma, du vet ju att det är som två gäng i min klass. Det är de coola killarna och så är det vi. Men vi är som vi är, vi har inget falskt ID, vi vågar vara oss själva”. Då blev jag alldeles varm i hjärtat och stolt som en tupp.

Nu tänker jag gå och lägga mig en stund, jag som ”aldrig” sover på dagarna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickran...

  Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen o...

  I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar...

  Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!   Roligt var det när syrran med familj kom på be...

  J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.   De flesta dagar så här långt på semest...