Måndagen blev en riktigt jämngrå, tråkig dag. Jag visste att jag var tvungen att ta mig till sjukhuset för att lämna blodprov. Det kändes så fruktansvärt meningslöst att åka två mil för bara detta. Förvisso kan man passa på att uträtta ärenden när man ändå är i stan. Men jag har ju så väldigt svårt för att hitta på ärenden som lockar. Då åker jag hellre hem, fort som attan.

En rolig, och lite gullig, sak kan jag berätta om P. Han har fått korttrick på hjärnan. I hans kompisgäng finns en kille som tydligen är ganska duktig på en rad olika trick, och P har inspirerats av honom. Här hemma tjatar han jämt och ständigt om att vi ska titta på hans nya trick. Han är verkligen duktig, och jag imponeras av hans ihärdighet, att han bara orkar öva in dem. Men efter veckor av uppvisningar blir man till slut lite mätt på fenomenet.

I förra veckan gick P och hans ”kort-kompis” till ett dagis, förlåt förskola heter det, för att hämta kompisens lillebror. När de ändå var där, passade de på att ha en liten uppvisning för barnen och fröknarna. P var mycket nöjd efteråt, för barnen hade blivit sååå imponerade. Fröknarna hade också tyckt att de var duktiga. Jag kan tänka mig hur killarna togs emot av barnen. Två STORA killar kommer och trollar för dem. Häftigt!

Jag och Karin hade en tanke på att vi kanske skulle kunna lära oss en del trick, för att senare kunna imponera på våra elever. Efter en stund med P gav vi upp. Vi hade varken tålamod, fingerfärdighet eller tillräckligt stora händer för att klara detta. Vi får kanske be killarna komma till stan och ha en uppvisning för våra elever?

Jag har ju klagat på bandyläktarna som har byggts vid ”min” parkering nära sjukhuset. Jag gillar dem fortfarande inte, men mitt intresse för bandy har ökat markant. Nu har jag upptäckt att jag är Uppsalabo på riktigt efter 28 år, eftersom lokalpatriotismen svallar även i mitt blod. I måndags kväll tittade jag för första gången med intresse på en bandymatch på TV. Och visst vann Sirius. Över Edsbyn! Hoppas det går bra i morgon kväll igen.