Jaha, så här länge kunde jag behärska mig med skrivandet. Men jag måste berätta om besöket i skolan igår. Jag åkte till affären och köpte glass för att fira sommaren med eleverna. Innan jag gick in i klassrummet satte jag på mig peruken, som ingen på jobbet hade sett mig i förut. Oj, så många frågor det blev. En del barn frågade på fullt allvar om mitt hår hade växt så mycket redan, trots att de såg mig i förra veckan. Andra kom inte alls ihåg att det var så jag såg ut innan håret trillade av. Det gjorde inte kollegorna heller för den delen.

Efteråt hämtade jag J, så att han kunde få vara med på min sista strålning. Det är ju svårt för honom att fatta vad som händer när jag bara berättar. På sjukhuset har de äntligen förstått att drop-in-systemet inte var hållbart varken för personal eller för patienter. Så mina sista två behandlingar var på bokade tider. Typiskt att jag knappt fick någon glädje av det.

När vi kom dit var det ”lugna gatan”, så J fick världens guidning av de två sköterskorna. Han fick komma med in och se när de lade mig tillrätta på britsen och kollade att jag låg rätt med hjälp av laserstrålarna. Sedan fick han se hela proceduren från monitorer utifrån. Inte visste jag att de hade övervakningskameror, där de kan kolla att jag ligger ordentligt stilla. Jag som faktiskt vickat på tårna flera gånger. Jag fick också veta att de kan höra allt jag säger när jag ligger där och filosoferar för mig själv. Tur att jag inte har fått för mig att sjunga. Däremot har jag legat och räknat hur långa stråldoserna varit. Ni vet när man räknar tusenett, tusentvå… osv. Jag hoppas innerligt att de inte hört det.

Det finns ju vansinnigt många läkare och sköterskor som man skulle vilja tacka så här efteråt. Tyvärr blir i alla fall jag alldeles konfys i hjärnan av alla namn och glömmer dem lika fort som jag hör dem. (Ja, inte alla, men nästan.) De två sköterskor som jobbade igår kväll fick representera alla som tagit hand om mig, så jag tackade med en liten chokladask. (Merci!)

Och i morgon ska vi fira här hemma. Nu finns det ju mycket att vara glad över. Jag ska betrakta mig som frisk och barnen har sommarlov. Snart kommer M hem med sitt andra betyg i livet. Hon har stora förväntningar och jag vet att det har gått bra för henne. Som hon har slitit här under åttan! P slutar ”mellanstadiet” och ska äntligen få bli stor han också. Till hösten väntar skolan i stan, även för honom.

Men innan vi slappnar av, ska jag till jobbet på konferens. Sen har jag, ”fröken dum-i-huvudet”, lovat att hålla ett tacktal till min vikarie. Hur korkad får man vara, jag är ju den som träffat henne minst!

 

Karin Ha

14 juni 2009 13:54

Härligt Eva att allt är klart och att du har sommarlov. Det är inte det bästa sommarlovsvädret, men vi får hoppas att det blir bättre nästa vecka. Nu behöver du solsken och lata dagar.

 

Anna L

26 juni 2009 10:32

Å, så glad jag blir av läsa ditt inlägg. Jag ser framför mig hur du (pustar och ) påtar i växthus och trädgårdsland. Dina jordgubbar kommer att smaka underbart, det är jag säker på!

Du har varit så himla duktig som klarat av denna tuffa tid. Och du har gjort det med höga ambitioner. Du borde få nobelpris.

I morgon inleder Gunnar och jag vår semester med att ta med alla barnen till ett hyrt hus i Varberg. Det ser vi fram emot.

Jag önskar dig och de dina en SKÖN och VILSAM sommar.

Kram från Anna

 

Eva

26 juni 2009 13:46

Hej Anna!

Jag hoppas ni får det riktigt härligt och skönt i Varberg. Den fjärde åker vi till Öland och ska bl a åka till Ottenby. Men när skolan börjat kan vi kanske ta den där fågelutflykten? (Och tack för uppmuntran!)
Hälsa familjen!
Kramar i massor!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickran...

  Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen o...

  I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar...

  Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!   Roligt var det när syrran med familj kom på be...

  J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.   De flesta dagar så här långt på semest...