Den här värken i kroppen är inte att leka med. Antar att det var så här det kändes om man blev utsatt för rådbråkning under inkvisitionen? Kul att veta att det blir värre för var omgång, då har jag något att se fram emot också.

Jag gick faktiskt ut och fixade sälgkvistarna igår, men mycket mer blev inte gjort. Maten fick vi hjälpas åt med. Jag kunde inte ens krydda potatismoset, för smaklökarna är helt utslagna. Allt jag stoppar i munnen är bara en ÄCKLIG konsistens helt utan smak. Tvi vale!

Nu har det ju gått nästan fyra dagar sedan behandlingen och jag tog för givet att jag skulle vara fit for fight igen. I morse steppade jag därför upp ur sängen halv sju och slängde mig in i duschen. Jag svalde två Alvedon mot värken och en halv tallrik yoghurt, som jag inte kände smaken på. Klockan åtta skulle jag vara på sjukhuset och lämna prover, så det gällde att sätta fart.

J måste också lämna prover då och då, eftersom han var sjuk förra året. Nu ska han snart på någon röntgenundersökning och skulle lämna blodprov inför den. Därför passade det bra att jag plockade upp honom på jobbet, så kunde vi fixa proverna samtidigt. Det gick smidigt att hitta en parkering så tidigt på morgonen, och själva proverna var snart avklarade.

Efteråt kände jag mig fortfarande ganska alert, och jag tänkte att den här behandlingsomgången var ju lätt. Men, men, säg den glädje som varar.  När jag hade släppt av J drabbades jag av ett fruktansvärt illamående. Jag ulkade och rapade något vidrigt vid ett rödljus på väg hem. Jag trodde inte att jag skulle kunna köra en meter till, och såg framför mig en massa förbannade bilister som skällde på en stackars skallig, halvgammal och spyende kärring. Och vem tusan skulle torka rent i bilen? Som tur var fick jag fram en liten sopkorg som jag brukar ha i baksätet, den kunde jag spy i om det skulle behövas. Samtidigt blev det grönt ljus och jag kunde veva ner fönsterrutorna och få tvärdrag i bilen. Aldrig har väl den vägen hem känts så lång. Jag klarade mig utan att kräkas, men insåg också att jag kanske inte var så tuff och stark som jag hade trott.

När jag kom hem gav jag efter för tröttheten och lade mig i sängen och sov i fyra timmar. Jag som sagt att jag aldrig sover på dagtid…

 

Karin Ha

23 mars 2009 22:10

Fy, vad tråkigt med din värk. Det är svårt att ens föreställa sig hur du har det.
Jag förstår inte hur du orkar ta dig till jobbet eller har du uppehåll första tiden efter behandlingarna?

 

KoKlara

24 mars 2009 09:44

Jag blir också illamående om jag överanstränger mig. Värken satt inte i så länge på mig, men tröttheten var jobbig i många dagar.. Vila och sköt om dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickran...

  Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen o...

  I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar...

  Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!   Roligt var det när syrran med familj kom på be...

  J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.   De flesta dagar så här långt på semest...