I går var jag på ett kafé i stan tillsammans med några vänner. Tänk vad skönt det kan vara att bara sitta och småprata utan att ha några krav på sig. Efter en stund kändes det varmt och jag bestämde mig för att ta av lilla mössan. (Jag vet att jag tjatar om detta, men för mig är det jättejobbigt!) Eftersom vi satt bland idel okända människor så kom jag snabbt över den första känslan av obekvämhet. Men rätt vad det var dök det upp två forna kollegor som inte visste att jag är sjuk, och jag fick en nästan oemotståndlig lust att slänga på mig mössan igen. Nu gjorde jag inte det, men fy vad jag kände mig illa till mods. Det märktes också på dem att de blev lite frågande, men det var inte läge att förklara i detalj. Dessutom har jag skamkänslor över den här sjukdomen, eftersom jag tror att det är mitt eget fel att jag har den. Knäppt!

Efteråt var det dags för nästa möte. Ungarna ska på karateläger utanför Sandviken i helgen och jag var tvungen att få veta mer detaljer och få koll på vilka som ska åka med. J och jag har i ett svagt ögonblick lovat att skjutsa hela gänget i varsin bil. Tjejen som är deras tränare är ganska ung och inte så van vid att anordna allt det praktiska runt ett läger. Som tur är har jag ju en del vana både från jobbet och från scoutlederiet. Vi hjälptes helt enkelt åt att göra en packlista och bestämma restider och lite annat smått och gott. Ändå har jag lite dåligt samvete över att vi inte ställer upp som ledare på lägret, men jag orkar faktiskt inte. Den här gången får det räcka med att vi kör.

Gårdagen var en konstig dag med tanke på min form. Den började bra och jag reflekterade över att jag inte känner mig så tagen av den sista cytostatikan. Men efter lunch däckade jag totalt. Jag var vansinnigt trött och lätt illamående. Det var med knapp nöd som jag orkade genom resten av dagen, och väldigt nära att jag ställde in kvällsaktiviteterna. Jag kanske är mer sliten och medtagen än vad jag själv trott emellanåt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickran...

  Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen o...

  I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar...

  Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!   Roligt var det när syrran med familj kom på be...

  J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.   De flesta dagar så här långt på semest...