Nu är klockan fem på morgonen och jag har varit i vaken i två timmar. Jag är egentligen ganska trött men samtidigt så speedad av kortisonet att jag omöjligt kan koppla av. Skönt att jag kan vara hemma och kanske sova en stund mitt på dagen.

Annars tycker jag nog att jag är riktigt duktig på att hålla vettiga dagsrutiner. Jag sover aldrig på dagtid i vanliga fall. (Undantaget dagarna efter medicineringen förstås.)  När barnen går till skolbussen läser jag tidningen i sängen, zappar på TVn en stund, men kliver oftast upp vid halv nio. På kvällarna lägger jag mig tidigt förstås, mellan nio och tio. Så visst är sömnbehovet stort, men jag mår nog bäst av att inte styra om dygnsrytmen helt.

Min ångest inför behandlingen i går, känns ganska obefogad just nu i alla fall. Jag vet förstås inte hur min kropp reagerar de närmaste dagarna, men för tillfället är det bättre än vid de förra kurerna.

Ellen och jag började med att äta lunch tillsammans på sjukhuset i går. Hon skulle på läkarbesök en halv timme före min behandling, så det passade bra att träffas en stund innan. När jag precis hade påbörjat droppbehandlingen, kom Ellen in med både man och dotter. Jag blev så GLAD av att höra att de kom med positiva besked från hennes läkare.

Min behandling tog avsevärt kortare tid än vad de tidigare tre har gjort. Mindre än två timmar sammanlagt och det var riktigt skönt. För att göra det ännu lättare stannade både Ellen och Vickis under hela tiden, de kom med kaffe och fikabröd och småpratade om allt möjligt. Så det blev på det hela taget en trevlig dag.

Fast Vickis påstår att hon skolkade för min skull! Snacka om att lägga skulden på mig, vilket vi förstås smågnabbades om en stund. Men nog är det en legal frånvaro att först vara med sin mamma på läkarbesök och sen delta i sin ingifta mosters behandling?

På kvällen chockade jag nog familjen med att vara både vaken och ganska på hugget. Vi spelade kort, delade på matlagningen, diskuterade semesterplaner och jag orkade se hela antikrundan. Det känn som en stor framgång jämfört med innan.

 

Karin Ha

20 mars 2009 10:50

Skönt för dig och familjen att behandlingen gick bättre denna gång. Hoppas det håller i sig, så du inte får värk som du befarade.
Shit! Jag missade antikrundan, den som är så bra.
Har gjort första mössan nästan klar. Har gäster i helgen, så den blir inte klar förrän på måndag.

 

Eva

20 mars 2009 11:01

Det är ingen brådska m mössorna.
Men Karin! Använder du ordet SHIT? Nu blev jag chockad ;-)

Gå in på SVTs hemsida o kolla programmet du missat. Jag tycker den sida är så bra för då kan man kolla när man vill.
kramar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickran...

  Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen o...

  I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar...

  Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!   Roligt var det när syrran med familj kom på be...

  J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.   De flesta dagar så här långt på semest...