Mmm… Ibland känns det som om verkligheten kommer ifatt en. Vi såg på ett tv-program om en kvinna i USA som fått diagnosen bröstcancer. Det var som att få ett slag i magen. Ibland försöker vi leva som om ingenting har hänt under det senaste året, och det är nog bra på sitt sätt. Samtidigt behöver man nog en tankeställare då och då. Det är inte bara som vanligt längre. Ytterligare någon eller några veckor innan jag hade vågat ringa doktorn, kunde kanske  ha varit livsavgörande. Hade inte J kommit till sin doktor i tid förra julen, hade det kunnat gå väldigt illa. Så man kanske ska låta tårarna rinna… och vara tacksam.

Kvinnan i filmen valde att operera bort båda sina bröst. För mig skulle det vara en omöjlighet som det känns i dag, och som det kändes i november när läkarna gav mig provsvaren. Jag kanske skulle ha känt annorlunda om de sagt att mitt liv hängde på det? Jag var verkligen skräckslagen för att vakna upp och kanske finna att läkarna hade tagit hela bröstet. Det första jag gjorde när jag vaknade ur narkosen var att känna efter om det fanns kvar.

I filmen fick man följa hela behandlingstiden med operation, cytostatika och strålbehandling. Ångesten som kvinnan kände, kunde ha varit min, bitvis i alla fall.

Är man en riktig kvinna om ett eller båda brösten tas bort? Kommer jag någonsin att kunna känna mig snygg med ärr över båda brösten? Hur mycket kvinna är man med allt hår borta? Att klä sig i peruk känns som man är på maskerad. Håret var en del av min identitet, vad är jag när det försvinner? Kan jag tycka om mig själv, när jag ser mig i spegeln? Nu liknar jag mest en karl med taskigt rakat huvud. (Eller som Toker förstås!) Det är först när jag sminkar mig ganska rejält som jag kan se på mig själv, se att jag är tjej och känna mig hyfsat nöjd.

Nu kan jag alltså inte sova för tankarna rusar. Det var kanske lite nära i tid att se den här filmen. Men jag kan inte hela tiden låtsas som om allt är toppen. För det mesta är det bra, men att låtsas som om inget har hänt är kanske inte så nyttigt i längden?

Igår var svägerskan här och vi bakade äntligen tillsammans. Hon har allt varit lite svår att övertala. Det blev hårt jobb, mycket gott och absolut mysigt.

När vi träffas så pratar vi förstås en del om det vi båda upplever med den här sjukdomen och med behandlingarna. I går konstaterade vi att man upptäcker mycket om vänskap. Man märker att alla inte klarar av att uppträda normalt när de får veta vad som hänt. De personerna tycks på något omärkligt sätt försvinna från ens umgänge. Den mest positiva tolkningen är väl att de känner rädsla och stor osäkerhet?

Men man upptäcker också vänskap och stöd från personer, som man inte förväntade det sig av, inte i den utsträckning de nu visar. Nöden prövar vännen, sägs det. Jag är innerligt tacksam över att inte behöva känna mig ensam. Då hade det verkligen varit befogat att gråta.