Igår fick jag ytterligare ett välkommet besök. Karin kom och åt lunch med oss och sen tog vi en promenad i solen. Jag hade tagit på mig alldeles för mycket kläder, vilket ändå måste vara ett litet vårtecken? Fast när J gick upp vid 7-tiden i morse var det 17° kallt ute och bara 16° i köket, fast det senare var faktiskt plusgrader.

Trots det kan man nämligen ana att det börjar gå mot en vår. Hasselns hängen bara väntar på att få spricka. Nästa gång jag köper tulpaner, ska jag komplettera buketten med sälgkvistar. Jag har spanat in buskarna och sett att de faktiskt blommar med små ”kissar”. Fåglarna kvittrar som galna och igår solade J nedanför köksfönstret. Bara tanken på våren gör att man blir mer hoppfull och glad till sinnes.

Igår ringde jag till onkologmottagningen på Akademiska sjukhuset, för att få svar på en del frågor. Ofta klagar man på sjukvården och att allt tar så lång tid. De människor jag har mött under de senaste månaderna har alla, utan undantag, varit helt fantastiska. De är glada och pigga, försöker alltid att svara på frågor och har de inga svar, så tar de reda på dem och återkommer väldigt fort. Igår fick jag prata med en sjuksköterska som direkt tilltalade mig med förnamn och sa att ”det var bra att du ringde”. Tänk vad lite kan göra mycket. Jag blev ju glad av att prata med henne, trots att frågetecknen fanns kvar efteråt.

Läkarna jag har haft kontakt med har varit lika bra i bemötandet. Senast sa läkaren till mig, att om försäkringskassan bråkar om sjukskrivningen, så ska jag be dem kontakta honom. ”Du ska inte behöva bråka om det, det gör jag.” Nu ska det väl inte behöva bli något tjafs, eftersom jag har en heltidssjukskrivning, men ska försöka att jobba ändå.

Hela familjen har dessutom fått kuratorskontakter på sjukhuset. Självfallet vet vi att de har många andra patienter, men ändå ger de oss känslan av att de har full koll på oss och vår situation.

För några veckor sedan ringde jag och ville anmäla mig till en ”Look Good – Feel Better”- kurs. Jag ville absolut gå på samma kurs som svägerskan och bad kuratorn att kolla om det var möjligt. Glad som en lärka meddelar hon direkt att det är redan fixat, självklart ska ni gå tillsammans. Så på måndag, ska jag få lära mig allt om ”sminkeriets” svåra konst och kanske lära mig att knyta en scarves om huvudet. Det ska bli riktigt spännande. Hoppas att det inte är sådana där modedockor, som får en att känna sig som en riktigt hopplös bondmora. Hua!