I går åkte jag till min arbetsterapeut i stan, för att få ett nytt träningsprogram. Dock inte för bröstens skull, utan för att jag begåvats med en tennisarm, trots att jag aldrig tränat tennis. Hon var ganska nöjd med mig, men eftersom alla tycker så synd om mig nuförtiden, så är det svårt att säga vad hon egentligen ansåg.

Nu ska jag i alla fall lyfta en liten hink med vatten i 12 veckor, det låter tramsigt men naturligtvis ska det vara på ett väldigt speciellt sätt. I vilket fall som ska det bli oerhört skönt att bli av med den värken.

Efteråt träffade jag svägerskan och hennes "lilla" Vickipicki. Jag köpte en ny, lite tunnare mössa. Det var en stor grej, må jag säga. Det innebar att jag för första gången tog av mig den gamla mössan, och visade hela min skallighet offentligt. Kanske hela två-tre personer såg mig, hemska tanke! Det gjorde ont i magen vill jag lova. Tur att Ellen var med, för hon bangar inte trots samma situation.

Efteråt gick vi och fikade och pratade bort en ganska lång stund. När vi var färdiga med detta, avancerade vi till nästa fik och tog en ny kopp kaffe. Omväxling förnöjer som bekant. Det var skönt att komma bort ett tag, för igår hade jag inte mått bra av att gå hemma hela dagen.

Jag blev plötsligt jätteledsen för allting och satt här vid datorn och grät en skvätt. Mitt i gråtandet kan jag inte låta bli att tänka på hur fruktansvärt knäpp jag är: Jag sitter och tycker synd om mig själv och gråter för att jag inte kan jobba! I vanliga fall skulle jag gråta för att jag var tvungen att jobba (så mycket).

Så därför har jag inhandlat 20 strutar, glass och chokladsås, och om några timmar ska jag åka till jobbet och låtsas vara en god fe. Antar att jag får lite kramar för besväret.