Att gå på cytostatikabehandling är rena föryngringskuren. Tyvärr inte i så positiv mening som man skulle kunna önska. Igår och idag har jag känt mig 44 år yngre än vanligt. Jag har hamnat i trotsåldern som hos en treåring. Jag vill inte, jag vill inte, jag …

Det tar emot något så fruktansvärt att åka iväg till behandlingen. Jag vet ju att jag kommer att må urdåligt i en knapp vecka nu. Så om jag kunde slippa… fast det vill jag ju inte heller när man tänker på konsekvenserna.

Sköterskan som behandlade mig, jag har samma varje gång, berättade att vid nästa behandling byter de cytostatikatyp. Det blir alltså en del andra biverkningar än de jag har haft hittills: Man tappar håret – det kan jag redan. Man kan svullna upp i armar och ben – det kan jag sedan lång tid tillbaka. Man blir tröttare än av nuvarande behandling – oj vad bra, jag som ska börja jobba. Man kan drabbas av viktökning alternativt viktminskning – önskar att jag kan välja. Dessutom måste jag ta mycket mer kortison än vad jag gjort tidigare, och hela jag blir alldeles hispig och rastlös av den dos jag får nu. Hu vad hemskt!

Apropå viktminskning/viktökning så kan jag slå vad om vilken av dessa biverkningar jag kommer att få leva med. SUCK!

Tillbaka till parkeringseländet vid sjukhuset. Även idag höll ställningsbyggarna på med läktarna till Studenternas och bandymatcherna. Nu kunde jag se att de bara hade röjt trottoaren precis där läktarna ska stå, resten av gångbanan var lika isig som innan. Jag förstår att det är extra viktigt att marken är plan där läktarna byggs. Jag förstår också att de som utfört den här röjningen inte har med den ordinarie, kommunala snöröjningen att göra, men ändå. (Och ja, jag är en gnällspik.)

När jag försiktigt skulle ta mig förbi till fots, stod tre män och ondgjorde sig över en del bilister som kör förbi deras arbetsplats. Det förstår jag att de gjorde, för många bilförare verkar strunta i vägarbetare och andra som arbetar nära vägar. Tydligen är det speciellt förare av BMW man ska akta sig för. (Enligt deras utsagor i alla fall.)

En av männen stod med två ställningsrör över axeln, och när jag skulle gå förbi dem snurrade han runt. ”AKTA” skrek en av hans kompisar, medan jag duckade och klarade mig med en hårsmån. Det hade varit något det, att bli nedslagen på väg till sjukhuset, nära och bra.

Och sist ett litet GRATTIS till J!