Egentligen hade jag inte tänkt lägga ut några bilder alls i bloggen, men den här är såå fin. När jag sitter och gnäller över hur mycket bil jag måste köra, och hur mycket ved jag måste elda och hur tusen andra saker väntar på att bli gjorda, då är det lätt att glömma varför jag ändå vill bo här.

Vi har fem olika rådjur som äter sin mat fyra meter från vårt köksfönster. De är skygga och otroligt vaksamma, men väldigt hungriga. Så fort något rör sig på gården flyr de med sina vita rumpor in i skogen bakom huset. Men inne i köket kan jag stå och titta dem rakt i ögonen och konstatera hur otroligt vackra de är. J vill förstås helst inte ha dem i trädgården, men mig stör de inte. Den lilla skada de gör står vi ut med. Vi har ändå inte enda tulpan i rabatterna, men massor av påskliljor som ratas från matsedeln.

Våra små språkliga missförstånd/diskussioner fortsätter oförtrutet här hemma.

Vi har en plan på att så småningom byta ut mitt bensinslukande bilmonster till en liten och lätthanterad miljöbil. Eftersom vi ändå måste ha två bilar, så skulle en elbil kanske vara något för oss?

Den senaste tiden har vi alltså suttit och läst diverse tidningsartiklar i ämnet. Igår föreslog min mycket uppländske man att vi borde åka till någon firma i stan, så att vi kan ”reta” ut en del frågetecken. När jag, väldigt försynt förstås, påpekar att det heter ”räta” ut frågetecknen, så har vi återigen hamnat i det eviga språkkäbblet oss emellan.

Js kommentar blir förstås något i samma stil som alltid, ”Har du inte bott tillräckligt länge i Sverige för att lära dig någonting?”