Idag vaknade jag av ett konstigt, skrapande ljud. Min första fundering var att huset håller på att rasa ihop eller att en långtradare rammat oss. Men efter några sekunder kände jag igen ljudet av askskrapan i vedspisen. J är hemma idag och han ville förstås få värme i köket.

Jaja, det är bara att gilla läget och inse att jag har sovit färdigt.

Jag tycker själv att jag är duktig som inte går och lägger mig på dagarna, men det kan ju bero på att jag sover ca 10 timmar i stort sett varje natt. Det är lätt att förskjuta dygnsrytmen när man går hemma, men på kvällarna är jag så trött att jag inte orkar sitta uppe. Jag kan alltså mycket väl gå och lägga mig klockan nio, även om det visas något bra på tvn.

Andra konstigheter som kroppen uppvisar efter den senaste behandlingen, är småsår på händer och läppar som inte vill läka. Så nu har jag köpt universalmedlens universalmedel: Försvarets hudsalva, som enligt Ellen ska fungera även på det här.

Gårdagen var ju som upplagd för en riktig deppardag, efter nattens sömnlöshet och grubblerier. Men när jag sitter med frukosten och tror att dagen blir lång och tråkig, då ringer telefonen och en glad röst kvittrar ”Vad gör du? Får jag komma på fika?”

Anita, en kompis och kollega, har lämnat sina barn på sportlovsaktiviteter och vill komma ut en stund.

Oj, hon vill komma om tjugo minuter och jag har inte duschat sen i förrgår! Självklart är hon välkommen och jag slänger mig in i duschen, hinner sminka mig och städa toaletten också. Som tur är har jag en gullig son som dammsuger köket utan att klaga. Tänk att det var exakt vad som behövdes för att rycka upp mig ur deppigheten, och humöret resten av dagen var räddat. Dessutom förhöjs min sinnesstämning ytterligare av Anitas hejdlösa historier om ”finnfamiljen” i Almungeskogarna.

Dagen avslutades med barnen träning och ännu ett idogt letande efter en fin mössa. Tyvärr kammade jag noll igen, (Haha, jag kammar mig ju inte alls längre.), trots att jag nu sprang i barnklädesaffärer och letade vårmössor.