Att gå på cytostatikabehandling är rena föryngringskuren. Tyvärr inte i så positiv mening som man skulle kunna önska. Igår och idag har jag känt mig 44 år yngre än vanligt. Jag har hamnat i trotsåldern som hos en treåring. Jag vill inte, jag vill inte, jag …

Det tar emot något så fruktansvärt att åka iväg till behandlingen. Jag vet ju att jag kommer att må urdåligt i en knapp vecka nu. Så om jag kunde slippa… fast det vill jag ju inte heller när man tänker på konsekvenserna.

Sköterskan som behandlade mig, jag har samma varje gång, berättade att vid nästa behandling byter de cytostatikatyp. Det blir alltså en del andra biverkningar än de jag har haft hittills: Man tappar håret – det kan jag redan. Man kan svullna upp i armar och ben – det kan jag sedan lång tid tillbaka. Man blir tröttare än av nuvarande behandling – oj vad bra, jag som ska börja jobba. Man kan drabbas av viktökning alternativt viktminskning – önskar att jag kan välja. Dessutom måste jag ta mycket mer kortison än vad jag gjort tidigare, och hela jag blir alldeles hispig och rastlös av den dos jag får nu. Hu vad hemskt!

Apropå viktminskning/viktökning så kan jag slå vad om vilken av dessa biverkningar jag kommer att få leva med. SUCK!

Tillbaka till parkeringseländet vid sjukhuset. Även idag höll ställningsbyggarna på med läktarna till Studenternas och bandymatcherna. Nu kunde jag se att de bara hade röjt trottoaren precis där läktarna ska stå, resten av gångbanan var lika isig som innan. Jag förstår att det är extra viktigt att marken är plan där läktarna byggs. Jag förstår också att de som utfört den här röjningen inte har med den ordinarie, kommunala snöröjningen att göra, men ändå. (Och ja, jag är en gnällspik.)

När jag försiktigt skulle ta mig förbi till fots, stod tre män och ondgjorde sig över en del bilister som kör förbi deras arbetsplats. Det förstår jag att de gjorde, för många bilförare verkar strunta i vägarbetare och andra som arbetar nära vägar. Tydligen är det speciellt förare av BMW man ska akta sig för. (Enligt deras utsagor i alla fall.)

En av männen stod med två ställningsrör över axeln, och när jag skulle gå förbi dem snurrade han runt. ”AKTA” skrek en av hans kompisar, medan jag duckade och klarade mig med en hårsmån. Det hade varit något det, att bli nedslagen på väg till sjukhuset, nära och bra.

Och sist ett litet GRATTIS till J!

 

Karin

26 februari 2009 22:38

Oj! Skönt att du inte blev nockad, Eva! Tänker på dig!

Grattis Janne! Ni sover nog nu men du ser imorgon att jag grattade dig på rätt sida tolvslaget :-).

 

Karin Ha

27 februari 2009 21:32

Man ska vara frisk för att orka vara sjuk. Det verkar vara grymt jobbigt. Det suger fett! (Jag hoppas att jag uttryckt mig rätt.)
Därför tror jag att den nya biverkningen kommer att vara att du blir slank.
Ni hade väl en trevlig födelsedagskväll igår.
Hälsa och gratta i efterskott.
Av Karin Ha

 

grannskapet

27 februari 2009 22:38

Grannarna tackar för senast och speciellt för uteblivna psykryck.
Dagens skjutsryck uppskattades dock mycket av sonen som hade gått tre km och fick lifta de sista 20 metrarna. GRATTIS i efterskott J!

 

Eva

28 februari 2009 12:53

J hälsar och tackar för gratulationerna. Han har sina ljusa sidor också, vilket ett "skjutsryck" kan bevisa.

Hoppas du har rätt Karin Ha, mer övervikt behövs inte här. Och vi förstår vad du menar, hihi.

Kram till er alla!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickran...

  Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen o...

  I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar...

  Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!   Roligt var det när syrran med familj kom på be...

  J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.   De flesta dagar så här långt på semest...