I dag känner jag mig ganska nöjd med mig själv. Efter en hel eldningssäsong, så brukar vedspisen i köket se ganska sjabbig ut. Muren som skiljer spisen från bänkar och skåp ska vara vit, men blir grå och ful. Mellan vedspisen och den elektriska varianten har vi en ”mineritskiva” som isolerar mot värmen, så att inte elspisen ska bli helt förstörd. Den ska också vara vitmålad, men blir förstås nedstänkt av både matfett och sot.

Idag har jag torkat, slipat, målat och svärtat. Muren och ”mineritskivan” är fräscht vita, vedspisen är kolsvart och elspisen är rengjord. Det blev ett lyft för hela köket, som förhoppningsvis håller i sig till nästa år. Eller åtminstone till september när vi börjar elda igen.

Mellan varven i mitt lilla dagsprojekt, har jag suttit ute i solen och vilat. Det har varit kallt i vinden, men i skyddade lägen var det ganska gassigt. På eftermiddagen fick jag för mig att klippa i ett av äppelträden. Det var ingen trevlig upplevelse eftersom jag frös vansinnigt mycket, så jag gav upp redan efter en halvtimme.

Jag kom i stället på att jag hade lovat mig själv att vila en stund på eftermiddagarna. En brassestol, en kudde och en annan stol att lägga upp benen på, drogs därför ut i växthuset. Där kunde jag sedan ligga och dra mig med dörren öppen, få sol i ansiktet och skydd från de iskalla vindarna. Då var det baske mig inget synd om mig!

Just nu lyssnar jag på en bok av Marjaneh Bakthiari, som heter ”Kan du säga schibbolet”. Hon berättar om en familj från Iran, som numera lever i Malmö. Den är bra och humoristiskt skriven, men jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den. Är det så i Iran? Är det så att vara invandrare i Sverige? Jag tror jag måste fråga Mina på jobbet. Men den är som sagt underhållande och dessutom är det en skånsk tjej som läser den. Av någon konstig anledning gillar jag dialekten.

Fy, tusan vad det har blåst idag. Det var inget speciellt skönt ute, fast solen sken från en klarblå himmel. Jag har mest strulat runt på tomten och gjort lite här och lite där. Jag har inte orkat fullfölja någonting, men det gör inte så mycket. Det som måste göras springer ju inte sin väg direkt…

Altanen är nästan färdig. Det kommer att bli jättefint och mycket mer ombonat än tidigare. Men som vanligt när vi ska göra saker på det här huset, så går det åt mycket mer tid än vad vi har trott från början. Nu kommer jag i alla fall att satsa på fler blomkrukor på altanen.

M har fått lite hemuppgifter i hemkunskapen. Det är läxor som jag verkligen gillar och önskar att de hade mer av på hennes skola. Den här gången skulle de baka matbröd. Det enda jag behövde göra var att tala om hur hon skulle bete sig och vilka ingredienser som skulle användas. Receptet finns bara i mitt huvud, men någon gång måste jag väl skriva ner det åt henne. Det blev i alla fall en god lunch med nybakat bröd.

Sent på eftermiddagen gav jag upp och gick och lade mig på soffan. Där låg jag och halvslumrade en stund, samtidigt som jag lyssnade på min ljudbok. Efter en dryg timme vaknade jag till av ett fasansfullt ljud från dottern. Skräckslagen och yrvaken undrade jag vad som hade hänt? Då visade det sig att M satt och skrattade åt en japansk anime på datorn. Herregud vad hon skrämdes! Och som hon låter när hon skrattar!

Det var ändå läge att börja på middagen nu, så jag såg för gott att ta mig ur soffan. Till min stora glädje var jag mycket piggare och huvudvärken var som bortblåst. Det är kanske så jag ska göra? Sova en timme varje eftermiddag och bli en snäll morsa igen.

I går åkte J, M och jag till församlingsgården, där P skulle spela med sitt band. När vi kom in höll P precis på att ringa hem för att kolla om vi tänkte komma. Kul att han verkligen ville att vi skulle vara där.

Eftersom hans band är både det yngsta åldersmässigt och det som startat senast, (av dem som håller till på fritidsgården) så var det också de som skulle inleda kvällen. Det var fyra nervösa killar som äntrade scenen, men jag blev verkligen imponerad av dem. De har hållit på i max två månader och lät riktigt bra.

Resten av publiken, som bestod av ungdomar från 11 upp till ca 20 år och supportande föräldrar, gav dem sitt bifall med applåder och busvisslingar. Klart att killarna var nöjda efteråt. Vid elvatiden hämtade J hem sonen, som då var en lycklig 12-åring.

Idag har jag snickrat ihop en första odlingslåda till mitt växthus. Den blev inte helt perfekt, eftersom jag skulle snåla på skruvarna, vilket förstås straffade sig i slutändan. Jag var tvungen att skruva om en hel del brädor, med en massa extra och mycket fula skruvhål som påminnelser. Men konstruktionen i sig är jag nöjd med. Så i morgon gör jag ytterligare en till tomatplantorna.

Jag har haft mycket huvudvärk den senaste veckan, vilket tyvärr drabbar familjen. Jag är grinig som bara den emellanåt. De känner verkligen också av den här sjukdomen, även om det är på ett annat sätt för dem. Ibland tror jag att det är lättare för mig än för dem, åtminstone känslomässigt.

Ojojoj! Idag tror jag att jag ger Ellen rätt, när hon säger att jag tar i för mycket. Kroppen är otroligt sliten, fast det kanske inte ser så ut. Jag är så fasansfullt trött, att jag är mer eller mindre apatisk.

Egentligen ska man nog inte jobba alls veckan efter behandlingen. Ändå väljer jag att göra det, för att inte få för stor belastning veckan därpå. Om jag tänker efter ett tag, så är det ganska självklart att det handlar om ackumulerad trötthet. Kroppen slits ju ner efter varje behandling och hinner inte reparera sig fullt ut, innan det är dags för nästa omgång.

För mina kollegor måste det verka konstigt, förhoppningsvis sticker det inte i ögonen på dem. Jag jobbar ju så lite, och det jobb jag gör är ju inte ett dugg påfrestande jämfört med att vara i elevgrupp. I dagsläget verkar det mer eller mindre omöjligt att kunna arbeta heltid någonsin igen. Fast det vet jag ju, att det fixar sig till augusti. Jag ska verkligen försöka vårda mig själv i sommar.

Både i går och idag har det inträffat saker med eleverna som gör att jag inser vilket underbart arbete jag har.

Igår blev en kille i femman lite sur på mig, när jag lade handen på hans huvud och sa att han skulle försöka att tänka lite smartare. (Han sparkade boll på andra elever i korridoren.)

-          Måste alla ta på min nyklippta frissa, fräste han.

-          Oj, förlåt! Du får ta på min frissa, svarade jag.

Varpå han glatt klappade mig på mössan. Man kan vara stor och tuff ena sekunden, och ganska liten i nästa.

Idag var det en pojke i tvåan som hade väldigt bråttom från matsalen tillbaka till kapprummet, för att gå ut på rast. Två minuter efter att han hade ätit, så hade han glömt vad han åt. Så är det att vara åtta år gammal och ha fullt av viktigare tankar i huvudet. Efter att vi hjälpts åt en stund, så kom han på att det var nog blodiglar(!) till mat idag.

-          Aha, du menar blodpudding?

-          Japp, så var det ju!

När det är blodpudding i skolan så ska ju inte muslimerna äta av det, utan då finns det alltid andra alternativ. En gång hade jag en tjej i min klass som alltså inte fick äta blodpudding, men gjorde det ändå. Hon konstaterade nöjt efteråt, att hon faktiskt inte var allergisk alls!

Snart ska vi åka och lyssna på Ps första spelning. De ska spela EN låt! Spännande!

Gårdagen inleddes med tidningsläsning som vanligt. Även om jag läser webb-tidningen flera gånger varje dag, så tror jag att det skulle kännas tungt utan pappersexemplaret. Just nu har jag dessutom fördelen med att alltid vara först in i trycksvärtans värld, vilket absolut är att föredra jämfört med att vara läsare nummer två i ordningen.

På insändarsidan igår hade en kusin till barnen, Vickis, skrivit ett inlägg om Ipred-lagen. (Den lagen är värd ett helt eget inlägg förresten.) När jag messade till henne och uttryckte mitt stöd, hamnade vi i en intensiv demokratidebatt via sms. Riktigt uppfriskande på förmiddagen. Vi får kanske anledning att diskutera politik flera gånger, hon och jag.

När klockan var ungefär två i natt, vaknade jag av att någon stal en av våra bilar! Något ljud ute på gården hade väckt mig. Kunde det vara min nystädade bil, som blivit så attraktiv? Efter en stund insåg jag att så inte var fallet. Det var snarare en brand som började uppe på vinden, i anslutning till skorstenen. Men då borde det ha låtit lite mer kanske? Till slut kom jag på att det inte heller stämde. Förmodligen hade varmvattenberedaren sprungit läck och det som lät, var vatten som rann ut över hela badrumsgolvet.

Om ingen nu har förstått det, så kan jag tala om att så här ligger jag och fantiserar på nätterna. Jag vaknar av något ljud och genast händer det otäcka saker som jag måste ta itu med. Otaliga är de gånger när jag har gått runt i huset på nattetid och spanat ut över hela trädgården för att upptäcka inbrottstjuvarna. Ibland har jag till och med klätt på mig och gått ut, bara för att ta värstingarna på bar gärning. Jag är inte mörkrädd eller rädd för att konfrontera busarna. Men jag är rädd för att inte märka vad som händer och därmed kunna göra något åt det. Jag har mycket svårt för att släppa ”tvångstankarna” och somna om, trots att jag vet att jag inbillar mig. Är det konstigt att man får för lite sömn ibland? Börjar man sedan tänka på jobbet också, så vet nog många hur tungt det är.

Apropå min attraktiva, knallröda, fräscha pärla till fortskaffningsmedel så ringde jag till J på väg hem från jobbet idag. Mycket naivt frågade jag om han låtit trimma bilen på något sätt också – den kändes så pigg.

Först fick jag bara en föraktfull fnysning till svar, sen kunde han inte låta bli att driva med mig:

– Nä, men nu kanske du kommer åt gaspedalen igen, eftersom allt grus är bortstädat.

– Åh, vad bra, tyckte jag glatt.

– Fast det kan ju bero på luftmotståndet också, sa J.

– Va? kontrade jag intelligent.

– Ja, innan var ju lacken så skrovlig, men nu är den slät och fin och nyvaxad, svarade min humoristiske lagvigde. – Det är klart den går fortare nu.

Jaa, så rolig är han…

Klockan är snart två och jag borde äta lunch, men vill inte. Det är en seg dag, där jag måste övertala mig själv att ta itu med tillvaron. Jag har varit tvungen att hitta på ett belöningssystem för mig själv. (Ungefär som när barnen var små och de skulle lära sig att städa sina egna rum.) Om jag plockar ur diskstället, så får jag sitta en stund vid datorn. Om jag hänger tvätten, så kan jag sätta mig och lösa ett korsord. Kanske jag måste hitta på någon belöning för att få mig att äta också? Det brukar ju annars vara en belöning i sig.

När M kom hem i går, var hon trött men på gott humör. Prao-platsen i en engelsk bokhandel, visade sig vara ett riktigt trevligt ställe med bra handledning. Hennes arbetsdagar är väl inte så väldigt betungande, men det ska det kanske inte vara heller när man är fjorton år och inte får betalt? Hon hade fått sopa golv och packa upp varor under gårdagen. När sysselsättningen inte räckte till, fick hon välja en bok och sätta sig att läsa. Tänk vad fantastiskt att få göra något av det man gillar mest och samtidigt träna sin engelska. Nog kan jag tänka mig sämre ställe att vara på.

M skulle också äta lunch på en närbelägen skola, där hon aldrig satt sin fot. Jag var helt övertygad om att hon skulle ”smita” undan detta obehag och hellre ta en fika på stan. (Vilket kanske säger mer om mig än henne?) Men till mammas förvåning hade hon rett ut den situationen också. Varför bekymrar jag mig så i onödan?

När J åkte till jobbet på morgonen tog han med sig min bil. Nu skulle den äntligen in på rekonditionering och bli ren och fin. När han kom hem på kvällen fick jag stränga order om att den inte fick stå i direkt solljus under några dagar! Tydligen var det något med ”lackförseglingen” som kunde bli förstörd då? Det kändes som en vansinnig lyx att inte städa sin bil själv, men det kanske är ”once-in-a-lifetime” som vi gör så här. Vanligtvis är det faktiskt jag i hushållet som försöker vårda bilens utseende. J håller bara på med rena serviceåtgärder på funktionssidan. Jag tror att den här utgiften bidrar till att jag fortsätter att vara rädd om bilen – den är en pärla trots att den är dyr i drift.

På kvällen for P till ”gården” för att repa med bandet. Det är dags för bandkvällen i byn på fredag. Undrar hur det ska gå? Sångaren kan bara två och en halv vers, trots att de övat i ett par månader. De andra killarna är något lätt irriterade på honom. Jag försöker peppa P till att de övriga i bandet lätt lär sig texten på de två dagar som är kvar. Även om det kanske bara är ett tillfälligt intresse, så tycker jag att det är kul att de har ett mål med sitt spelande. Sen återstår frågan hur länge en 12-åring får vara ute en fredagskväll i vår lilla by? De ska hålla på ända till midnatt och det kommer ungar från grannbyarna också!

M åkte plikttroget med oss till stan för att träna karate. I maj ska båda ungarna få åka med klubben till Göteborg och tävla. Antagligen tar vi det som en liten semester för hela familjen om vi bara hittar ett billigt och bra boende. Det är nog minst 15 år sedan jag var dit och barnen har aldrig varit där.

Under tiden M tränade passade vi på att veckohandla, som vanligt. (Varför prova något nytt?) Jag hängde på kundvagnen och kved av min muskelsmärta mellan varven, medan alla chica damer runtomkring rynkade näsan åt mig och mitt konstiga utseende. Jag ser faktiskt ut som ett UFO just nu! Blä!

”Huans” så tungt det var att vakna i hyfsad tid idag. Men men, nu är det vardag igen. Ungarna skulle till skola och prao-plats, så då måste ju morsan också skärpa till sig, och åtminstone försöka vakna när de ska hemifrån. Fast jag låg kvar i sängen och tittade på en film till klockan nio.

Ellen skulle komma på lunch efter sitt sjukhusbesök. Det innebar faktiskt lite lätt panik hos mig först. Toaletten behövde en akutinsats efter helgens utearbete. Själv skulle jag behöva en dusch av Anticimex kändes det som. Eftersom jag känner mig ganska rucklig just nu, så kunde jag inte förstå hur jag skulle orka med båda åtgärderna. Nåja, för en gångs skull visade det sig att jag hade fantastiskt gott om tid att hinna med både och, så det var aldrig någon fara på taket.

När jag skulle blanda dressingen till potatissalladen, insåg jag hur svårt det måste vara att leva utan fungerande smaklökar under en längre tid. Jag vet ju att det här bara är tillfälligt, men stackars de som har det så här för jämnan. Jag fick be Ellen blanda ihop röran så att det skulle gå att äta för henne också.

På förmiddagen såg inte vädret alltför lockande ut, men lagom till kaffet kunde vi sitta ute och njuta. Det blev skönt vårväder i dag igen, och jackor och koftor åkte av där vi satt och småpratade i solskenet. Mmm…

Jag köper ALDRIG veckomagasin/tidningar, men hör till dem som villigt suger i sig det senaste när jag sitter i något väntrum. Nu är frågan om inte Ellen har förstört denna princip för mig. Hon hade med sig ett M-magasin, en tidning för ”mappiesar” (Hihi – så dumt!). När jag blev ensam på eftermiddagen njöt jag av att sitta i solen och frossa i både tramsigheter och mer allvarliga fenomen.

Till exempel: HJÄLP – Håret glesnar – här finns boten! (Passar mig perfekt!) eller ”Mappiesarnas” bästa ansiktsbehandlingar – du blir snygg bara av att läsa. (Undrar om jag kan läsa mig smal också?) Men också: Så tänker män 50 + (Det har jag ofta frågat mig, visste inte ens att de tänkte?)

Nä, nu var jag ordentligt sarkastisk, det var faktiskt roligt att sitta och läsa artiklarna och jag har mer än halva tidningen kvar till i morgon.

Förresten så lönar det sig inte att vara så snäll mot J som jag var i gårdagens blogg. Han bara undrar vad som är fel och hur detta kommer att straffa sig?

I dag har jag i stort sett bara legat i soffan. Jag kände direkt på morgonen att det skulle bli tungt i dag. Knäna värker i stort sett konstant och muskelsmärtorna slår till lite överallt i kroppen med ojämna mellanrum. Tröttheten gränsar till illamående och maten smakar absolut ingenting. Trist! Så det blev faktiskt en liten sovstund mitt på dagen, trots att jag inte ville det egentligen.

Jag har ändå lyckats frisera två av familjemedlemmarna. J behövde få sitt 3 centimeter långa hårsvall klippt. Fascinerande vilket tjockt hår han har med tanke på den aktningsvärda åldern.

M fick ny, mörk färg på sina blonda hårrötter. Tänk att hon inte kan förlika sig med sin egen fina hårfärg. Suck! I morgon ska hon börja på sin prao-plats, så jag förstår att hon ville fräscha till sig. Hoppas att det ska fungera bra för henne i bokhandeln, där hon ska vara i två veckor nu.

Rapporten från altanbygget säger att det går framåt, men inte riktigt så fort som jag trodde. Däremot kommer det att bli väldigt fint. Min käre J är faktiskt otroligt duktig på att bygga så att det blir både snyggt och ordentligt gjort. (Och tänk att jag skrev något som bara var snällt och inte ironiskt alls.)