Dagen började på Akademiska sjukhuset. Både J och jag skulle lämna blodprover, inför våra respektive läkarbesök.

Egentligen var det tänkt att jag skulle hämta upp J vid hans bygge och sen köra upp till sjukhuset. Nu visade det sig att J inte skulle hinna som han tänkt, så han fick köra dit på egen hand. Den som kom först till provtagningen skulle ta en kölapp till den andre. Men jag fastnade förstås i en bilkö och kom mycket senare än J.

Han hade redan fått gå in och lämna sina prover när jag kom, så jag tog snällt en egen nummerlapp och satte mig att vänta. När han kom ut, hade han en lapp åt mig, så att jag bara skulle behöva vänta två nummer istället för åtta. Jisses, vad trött han blev på mig när jag vägrade att utnyttja den. Jag hade ju trott att det skulle handla om att vi kom sekunderna efter varandra, inte tio minuter. Självklart kunde jag inte tränga mig i kön, när det var så uppenbart att folk suttit och väntat länge.

I dag pratade jag med en kvinna från Irak, som bott i Sverige i sex år. Hon berättade att hennes föräldrar är rika och på ett sätt har det bra i hemlandet. Hennes egen familj var i alla fall tvungen att flytta hit. Trots att hon inte får arbete och måste hanka sig fram ibland, så känner hon att hon är privilegierad som får bo här med alla de rättigheter det medför. Det vi pratade om var framför allt sjukvården. I Irak måste man vara rik för att inte dö i cancer. Det är inte säkert att du kan köpa vården inom landet, men du kan åka till ett grannland och köpa den vård du behöver. Är man fattig får man vackert vänta på att dö i sin sjukdom, andra alternativ finns oftast inte.

Det är ganska många gånger som jag har känt mig djupt tacksam över att bo i Sverige. Jag känner att jag verkligen har fått valuta för mina skattepengar hittills. Jag har inte heller några problem med skattehöjningar om de säkert går till skola, vård och omsorg.

I dag blev det ingen karateträning för barnen. P kom hem och hade väldigt ont i halsen och hade dessutom blött näsblod ganska rejält under dagen. Trots det hade han sprungit terrängspåret på idrottslektionen och slagit sitt personliga rekord med en halv minut. Jag blev INTE glad när jag hörde det. Man ska inte träna så hårt när man känner sig sjuk.

M var övertrött och hade dessutom en massa skolarbete som måste göras. Det gillar jag inte heller. Hon blir så vansinnigt stressad av alla läxor och prov. Det känns som att man måste vara rädd om flickor i tonåren om de ska orka. Nu har hon en so-läxa på fjorton punkter/frågor som ska skrivas ihop till en sammanhängande berättelse. Två punkter har så här långt resulterat i en full A4-sida. När jag säger att hon får sänka ambitionerna, så tittar hon förebrående på mig och frågar ”Hur?”