Nu har jag varit på min NÄST SISTA behandling. Från att bara ha känts som en lång och motig uppförsbacke, börjar tillvaron luta lite utför igen. (Hm, återigen en liten logisk ordkullerbytta – om det går utför är det ju inte så bra egentligen!?) Så här menar jag förstås; i det som bara känts som ett stort mörker, börjar man nu ana en ljusning. Efter nästa behandling ska vi hitta på något sätt att fira. Dessutom blir det på Valborgsmässoafton, så då har vi dubbel anledning att celebrera.

Innan behandlingen skulle jag hinna med ett läkarbesök. Det har absolut inte varit något fel på de läkare jag hittills träffat, men den här fick jag extra förtroende för. Det kan ha varit så enkelt att hon satte sig hos mig i stället för vid skrivbordet, och hon var mer personlig när vi diskuterade behandlingen och medicineringen efteråt.

Nu har jag fått extra värktabletter och även sådana som kan hjälpa mot katarren i magen. Förhoppningsvis ska jag inte behöva vakna av smärtor på nätterna, för det var det som kändes tyngst efter förra omgången. Att ha ont på dagen är lättare, för då ska jag ju ändå vara vaken och man kan distrahera sig själv på olika sätt.

Apropå sysselsättning måste jag konstatera att jag trodde att jag skulle vara en riktig soffliggare som låg och tittade på TV hela dagarna. De timmar jag har tittat på TV eller film under dagtid kan nog räknas på båda händernas fingrar. Inte så mycket alltså. Sedan kan man förstås fundera på hur mycket tid jag har tillbringat vid datorn? Och vi som har tidsbegränsats barnens datoranvändande! Jag får nog förbereda mig på en diskussion, om de läser det här.

Idag var barnen och J med mig på sjukhuset. Jag tror att det var nyttigt för dem alla tre att se hur det går till. Jag sitter ju bekvämt tillbakalutad i en skön, avancerat inställbar fåtölj (av galon visserligen) och läser eller lyssnar på en bok. Ofta har jag köpt en kvällstidning också, så att jag får mitt behov av månadens skvallerdos uppfylld. Det brukar alltid finnas något sudoku eller korsord om man har väldigt tråkigt. Så just under behandlingen är tillvaron ganska behaglig, men det visste ju inte barnen trots att jag har försökt att beskriva det för dem.

För mig var det förstås roligt att få sällskap, då kändes tiden inte fullt så lång. Jag tog min droppställning och så gick vi ut till cafeterian och fikade tillsammans. En bra muta för att få barnen att följa med i dag. Efteråt spelade vi kort i behandlingsrummet, och då höll den snälla personalen tummarna för mig förstås. Patienten i fokus i alla lägen.

J var som vanligt en klippa och började köra ”rally” med fjärrkontrollen till min stol, varpå både droppställningen och jag höll på att fara all världens väg. Och eftersom P använder sin far som förebild när det passar honom, var han inte sen att ta efter. Generalsuck! Nåja, innan vi gick därifrån fick båda ungarna prova att sitta i stolen och mixtra lite försiktigt med kontrollen. Jag ville ju inte att personalen skulle bli arg, men samtidigt förstår jag ju hur gärna de ville testa.

Nu ska vi ha en lång och förhoppningsvis inte så smärtsam påsk.

Jag önskar GLAD PÅSK till alla er som läser det här.

Jag måste erkänna att det är skitkul (förlåt uttrycket) att så många läser mina knasiga funderingar.