I dag känner jag mig ganska nöjd med mig själv. Efter en hel eldningssäsong, så brukar vedspisen i köket se ganska sjabbig ut. Muren som skiljer spisen från bänkar och skåp ska vara vit, men blir grå och ful. Mellan vedspisen och den elektriska varianten har vi en ”mineritskiva” som isolerar mot värmen, så att inte elspisen ska bli helt förstörd. Den ska också vara vitmålad, men blir förstås nedstänkt av både matfett och sot.

Idag har jag torkat, slipat, målat och svärtat. Muren och ”mineritskivan” är fräscht vita, vedspisen är kolsvart och elspisen är rengjord. Det blev ett lyft för hela köket, som förhoppningsvis håller i sig till nästa år. Eller åtminstone till september när vi börjar elda igen.

Mellan varven i mitt lilla dagsprojekt, har jag suttit ute i solen och vilat. Det har varit kallt i vinden, men i skyddade lägen var det ganska gassigt. På eftermiddagen fick jag för mig att klippa i ett av äppelträden. Det var ingen trevlig upplevelse eftersom jag frös vansinnigt mycket, så jag gav upp redan efter en halvtimme.

Jag kom i stället på att jag hade lovat mig själv att vila en stund på eftermiddagarna. En brassestol, en kudde och en annan stol att lägga upp benen på, drogs därför ut i växthuset. Där kunde jag sedan ligga och dra mig med dörren öppen, få sol i ansiktet och skydd från de iskalla vindarna. Då var det baske mig inget synd om mig!

Just nu lyssnar jag på en bok av Marjaneh Bakthiari, som heter ”Kan du säga schibbolet”. Hon berättar om en familj från Iran, som numera lever i Malmö. Den är bra och humoristiskt skriven, men jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den. Är det så i Iran? Är det så att vara invandrare i Sverige? Jag tror jag måste fråga Mina på jobbet. Men den är som sagt underhållande och dessutom är det en skånsk tjej som läser den. Av någon konstig anledning gillar jag dialekten.