När M väckte mig i morse, somnade jag om under tiden som hon satt bredvid mig i sängen. Det var faktiskt lite genant tyckte jag när jag vaknade till igen. Annars måste jag säga att barnen är urgulliga, de tar alltid upp tidningen åt mig, och om den inte är intagen så hämtar de in den.

P har varit hemma med sin förkylning i ytterligare två dagar nu, men i morgon ska han nog vara i sådan form att han kan gå till skolan. Vi har suttit ute på altanen och spelat Alfapet och njutit av värmen. Efter det gick jag ut på gården för att kratta ut gruset som samlats i högar längs buskar och husväggar. Det är en stor nackdel att så mycket grus följer med snön när J röjer. Det tog inte lång stund innan jag kände att det var ett riktigt tungt jobb. Jag får helt enkelt ta det i omgångar och varva med lite annat arbete. Alltså gav jag mig på rabatten på baksidan. Den har jag lovat mig själv att sköta exemplariskt. Men jag vet ju hur det har gått med andra saker som jag lovat att sköta. (Städa, rätta matteböcker, banta, rensa jordgubbslandet, motionera och så vidare i all oändlighet.)

När vi som vanligt på tisdagar åkte för att veckohandla, bestämde J sig för att det var dags att köpa en ny tröja att ha som alternativ till jacka nu på våren/sommaren. Han hittade en munkjacka som var väldigt ”hipp”, men snygg. Jag råkade vara ärlig och sa uppriktigt att han faktiskt var för gammal för en sådan. Det föll inte i god jord. Nu har han lovat att hämnas varenda gång jag drar med honom till en klädaffär. Usch då! Det var ju klantigt av mig.

Av någon konstig anledning känns det som om det är behandlingsdag redan i morgon. Jag har massor av saker som jag ska göra i morgon, både roliga och en del som är mer av typen nödvändigt ont. Ändå glömmer jag hela tiden bort att det bara är onsdag i morgon och inte torsdag. Mycket märkligt! Antagligen blir jag lätt fixerad vid mig själv ju närmre behandlingen kommer. Men nu är det äntligen den sista…

PS. Inser att jag inte alltid har tid att skriva. Vi får väl se hur länge den här bloggen lever?