Nu är jag riktigt sur. Jag har precis ringt till högstadieskolan där M går. Vår förhoppning var att P också skulle komma in där, så att vi hade båda barnen samlade. Beskedet jag fick, var att han INTE kom in. Det är fullt! Så i stället för att ha båda ungarna i stan, vilket de verkligen behöver, så hamnar de på skolor med 3 mils avstånd. Nåja, vi får väl hoppas att P hamnar med goda kamrater i sin skola. Det geografiska avståndet blir väl mer ett problem för J och mig. Skit också!

Idag kommer det bara att handla om dåligt humör märker jag.

Vi var och skulle påskhandla i går. J hade bestämt att barnen skulle följa med för att hjälpa till, så då kunde kanske ett restaurangbesök göra det hela lite trevligare och mer lockande. Men den största orsaken till att äta ute, var egentligen att jag absolut inte hade lust att laga mat. Så långt var allt frid och fröjd. Men inne i affären kände jag hur något svart och surt elände i mitt inre tog överhanden. Det var för mycket folk och det gick inte att komma fram till ostdisken. Det fanns inga marsipanpåskägg från Anton Berg, men en faslig trängsel framför lösgodiset. Det fanns ingen matfantasi i mitt huvud, ungarna körde kundvagnen för sakta och stod i vägen när jag skulle scanna osv. Äsch, det blev ju handlat till slut och precis som jag hade räknat ut klarade vi oss från avstämning. Alltid något!

Av någon anledning blev sedan M på riktigt dåligt humör i bilen på väg hem. (Kan hon ha ärvt den egenheten efter sin mor?) Efter att vi hade plockat upp alla varor, så klampade hon uppför trappan till sitt rum. Sen dundrade hela huset i en timme ungefär. Hon blåste sin skalle ren från alla onda tankar med lite japansk heavy-metal. Puh! Som det låter! Jag tror att vi andra också fick skallarna rensade. Men efteråt kom hon ner och var på lite bättre humör, fast utan att kunna förklara varför det blev dåligt. Antar att det är sådant som bara händer i tonåren?

I morgon är det dags för en ny behandling. Jag hoppas verkligen att det ska fungera lika bra som förra gången. Visserligen fick jag rejält ont i kroppen och magen, men jag var mentalt närvarande och det känns viktigare för mig. Maten kommer väl inte att smaka här i påskhelgen, men det är kanske bara bra. Nu har jag gått upp massor i vikt, så lite ofrivillig bantning kan vara på sin plats. (Ännu en anledning till att vara tjurig.) Men jag vill verkligen att det här ska vara över snart.