I går var jag på mammografi- och ultraljudsundersökning, med Ellen som sällskap. Jag var mycket nervös hela förmiddagen och måste erkänna att jag hade oroat mig rejält inför det här besöket. Vad skulle de se? Till min stora lättnad kunde läkaren inte upptäcka något konstigt, utan tyckte att mina ”taxöron” verkade fullkomligt normala. Lättnaden efteråt var oändligt stor, jag tror att jag till och med grät en skvätt i Ellens armar. Vilket stöd hon är i hela den här processen jag har gått och fortfarande går igenom nu!

Det händer något konstigt med mig när jag går till en vårdinrättning och träffar vårdpersonal. Jag är normalt sett ganska verbal och upplever mig inte som direkt mesig (bara lite). Men i kontakt med vården blir jag både liten och ordlös. Dessutom har jag upptäckt att jag bara tar in en bråkdel av det läkaren säger, och sedan analyserar det i evigheter, varvid jag missar massor av annan information. Många har sagt åt mig att skriva ner mina frågor i förväg, eftersom det är vanligt att man glömmer dem vid ett läkarbesök. Det har jag provat, men till och med där misslyckas jag – jag glömmer/vågar inte ta fram mitt papper. Så hädanefter ska jag försöka att alltid ha någon med mig när det är viktiga saker på gång.

Grannarna har redan återgäldat min lilla insats hos dem igår. (Nu menar jag absolut inte att man måste ”betala” tillbaka tjänster man gör varandra. Sådant jämnar ut sig i längden.)

När P kom hem från skolan igår hängde ett gulligt och välfyllt påskägg på dörren. Det är sådana trevliga småsaker som hjälper till att förgylla en annars ganska tråkig vardag. Mumselimums! (Fast P ville gärna tro att det bara var till honom, den fräcke lille rackaren.)

Jag hade också tagit med mig den nyköpta gitarren hem till grannen, för att få hjälp med att stämma den. Ms små försök att spela har låtit förskräckliga och då är det inte lätt att försöka lära sig olika låtar. Att stämma en gitarr verkade oerhört stort och svårt för mig, lite hjälp vore alltså inte fel. Så gissa om jag blev snopen när Roland berättade att det finns speciella maskiner för detta ändamål (!), och att de är ganska billiga. Så lite man vet ibland! Men nu låter gitarren bra och plinkandet här hemma kan fortsätta. Barnen får köpa en sådan där mokajäng när de åker till stan på lovet. Den kommer att behövas i det här tondöva sällskapet. (Jag avser J och mig själv, inte barnen – de kan mycket mer än vi när det gäller musik.)

I går såg jag det första strecket med tranor komma flygande över åkrarna här hemma. Det måste ha varit ett gäng som hade väldigt bråttom till häckningsplatserna norröver och hoppade över trandansen vid Hornborgasjön. Mitt humör stiger för varje vårtecken jag lägger märke till.