I morse vaknade jag mitt i en otäck dröm. Min stackars lilla katt var egentligen ett lodjur. Lodjur kan man ju inte ha i fångenskap, så vi var tvungna att släppa honom fri. Detta gjorde vi långt uppe i Norrland, mitt i en skog, mitt i smällkallaste vintern. Men det skulle han säkert klara, så lodjur han var. Det var bara jag som tvivlade på att han skulle må bra av detta.

Dessutom skulle P flytta hemifrån i samma veva. Usch, vilket ångestfyllt uppvaknande för en matte och mamma!

Dagen i övrigt har varit allt annat än ångestfylld. Jisses vilken underbar vårdag. Jag har varit ute från klockan elva fram till halv sju, då magen började kurra efter kvällsmat.

Vi har gjort en provsektion av vårt blivande altanstaket. Det kommer att bli både fint och dyrt. Trots att vi valt en synnerligen enkel variant så måste vi köpa massor av virke och skruv. Men köper vi det så hjälper vi ju till att hålla finanskrisen stången en stund till. För man ska väl konsumera?

Jag har nästan klippt färdigt vårt äppelträd, som en gång i tiden hette Lena. När barnen var riktigt små så döpte vi alla fruktträd med namn vi gillade. Ett träd fick alltså heta Lena, efter en av Js gamla flammor. (Namnet var egentligen inte sanktionerat av mig, men barnen tyckte att det var bra så då fick det väl vara så.) Nu har vi bara ett namn kvar i bruk och det är Tarzanträdet. Det har förstås varit klätterträdet framför alla andra, och fortfarande hänger det gungor och en repstege kvar i det. Och fortfarande gungar barnen i det.

J och jag åt lunchen utomhus, medan barnen var i stan och uträttade något mystiskt ärende som inte vi fick känna till. Det känns väldigt skönt att de kan åka iväg på egen hand numera. Enda nackdelen är att det är så förbaskat dyrt. Jag har inte hjärta att låta dem betala både bussbiljett och lunch själva, så där rök 200 kronor på direkten.

När middagen var färdig, var jag så trött att jag inte trodde att jag skulle orka äta utan somna med ansiktet i kantarellsåsen. Tack och lov klarade jag mig genom måltiden, men nu är det definitivt läggdags.

Idag har jag upptäckt fördelarna med att ha ett rejält fettlager på rumpan. Jag har köpt nya gardiner som jag syr fast ovanpå de gamla för effektens skull. När jag skulle sätta upp den första så ställde jag mig på soffryggen, tappade balansen, trasslade in ena foten i gardinen och föll handlöst baklänges ner på golvet. Som tur var det mest självkänslan som fick sig en smäll, och så rumpan förstås, men tack och lov bara mjukdelarna på densamma.

Vi tog en promenad i eftermiddagssolen i dag, J och jag. Syftet med att gå just idag var inte främst det hälsosamma. Nej, vi skulle ut på spionuppdrag. Vid ett rött hus längs vägen vi brukar gå, finns ett staket av en modell som vi tycker skulle passa till vår altan.

Vi har tittat på det många gånger, men har en tendens att glömma exakt hur det är konstruerat. Idag skulle jag fotografera i smyg, och J skulle memorera dimensionerna på virket som de använt.

Tror ni inte att ägaren till huset kom ut, just som J stod och vrålglodde och jag mixtrade med min mobil? Det var lika bra att säga vad vi höll på med, så att de inte skulle skicka hunden på oss. Men att jag hade fotograferat ville jag inte riktigt stå för, så jag fumlade klumpigt med mobilen och började låtsas att jag pratade med ett av barnen. Pinsamt!

Nu ska vi i alla fall mäta hur mycket virke vi behöver till altanen, och i påskhelgen så hoppas jag att ljuden av såg och skruvdragare stör vårfriden ordentligt.

P är på skoldisco och ska snart bli hämtad. Undrar om han har suttit på pizzerian och tittat på Simpsons precis som förra gången? Det är ändå ett sundhetstecken att han vill åka in till byn när det är disco. Nu umgås han ju med sina vänner och dansar tydligen också. Förr valde han alltid bort det till förmån för en hemmakväll med mamma och pappa.

Idag har jag suttit ute och solat i ett par timmar. Himlans vad skönt det var. Man blir ju en annan människa i värme och ljus. Det enda som störde var ljudet av galna, trumpetande gäss på väg norrut. (Se där kom det en fågelrapport i dag igen.) 

Jag undrar hur länge jag kommer att hinna ägna mig åt det här lilla tidsfördrivet att blogga förresten? Nu finns det massor av andra roliga saker att göra, mest i trädgården förstås.

Undrar om jag har drabbats av akut vårtrötthet? Fast tröttheten kan eventuellt vara en reaktion på den positiva läkarundersökningen i tisdags. Jag var så inställd på ett negativt resultat att hela kroppen fick en glad, men kanske tröttande chock av att inget konstigt hittades.

Nu har jag precis kommit hem från jobbet och ska ha ledigt i två veckor. Nästa vecka är det påsklov och behandling, så först på torsdag om exakt fjorton dagar ska jag vara på hugget igen – hoppas jag.

Lite konstigt kändes det allt att lämna kollegorna och morgondagens påskpyssel åt sitt öde.  Jag är så van vid att det ska pysslas innan påsk och att man ska klä ut sig till en ganska extrem påskkärring. När det visade sig att det fattades personal i morgon, så var jag bara två millimeter från att erbjuda mina tjänster. Men som tur var hejdade jag mig – jag får ju faktiskt inte jobba en sekund mer än vad jag gör. Sedan vet jag inte om jag skulle ha orkat en hel dag tillsammans med barnen heller?

Snart ska jag träffa Karin H igen och prova de nya mössorna hon gjort åt mig. Det ska bli skönt att få något lite tunnare på huvudet nu när värmen är på gång. Jag har för tillfället mellan en och tre centimeter långa hårstrån glest spridda över skallen. Av någon konstig anledning så är det bara ljusa strån, som dessutom står rakt ut som på en igelkott. Det går inte heller att avgöra om håret är grått eller blont i nuläget. De mörka strån som dyker upp, går av efterhand som de visar sig. Mycket märkligt! Nu har jag också upptäckt att mina ljusa hårstrån slits ut i nacken, precis som på bebisar som gnuggar huvudet mot madrassen och blir bitvis skalliga.

Vid lunchen på jobbet i går, satt vi och pratade om vårtecken och lite djur och natur. Vi såg vårens första tussilago precis utanför personalrummet. Samtalet fortsatte med kajorna som invaderar stan och verkligen skiter ner där de drar fram. Dem ville vi helst skjuta, eller ja… inte vi, någon annan kan få skjuta förstås.

Sniglar och snäckor i trädgårdarna var ett annat problem som vi ondgjorde oss över. Vi kom på lite olika, ganska ineffektiva, men roliga sätt att bekämpa dem på; slänga in dem i grannens hästhage så hästarna får trampa ihjäl dem, klippa dem med sax (så äckligt att man får rysningar i kroppen bara av att tänka på det och kanske inte så roligt), eller varför inte be barnen tömma hinken med sniglar på gräsmattan utanför lärarutbildningens lokaler?

Diskussionen avslutades med att vi konstaterade att naturen är ju underbar, bara det inte fanns en massa besvärliga djur i den, man kanske ska asfaltera eländet!

Dagen vårfågelrapport består av starar som pickade i åkrarna utanför Gamla Uppsala.

I går var jag på mammografi- och ultraljudsundersökning, med Ellen som sällskap. Jag var mycket nervös hela förmiddagen och måste erkänna att jag hade oroat mig rejält inför det här besöket. Vad skulle de se? Till min stora lättnad kunde läkaren inte upptäcka något konstigt, utan tyckte att mina ”taxöron” verkade fullkomligt normala. Lättnaden efteråt var oändligt stor, jag tror att jag till och med grät en skvätt i Ellens armar. Vilket stöd hon är i hela den här processen jag har gått och fortfarande går igenom nu!

Det händer något konstigt med mig när jag går till en vårdinrättning och träffar vårdpersonal. Jag är normalt sett ganska verbal och upplever mig inte som direkt mesig (bara lite). Men i kontakt med vården blir jag både liten och ordlös. Dessutom har jag upptäckt att jag bara tar in en bråkdel av det läkaren säger, och sedan analyserar det i evigheter, varvid jag missar massor av annan information. Många har sagt åt mig att skriva ner mina frågor i förväg, eftersom det är vanligt att man glömmer dem vid ett läkarbesök. Det har jag provat, men till och med där misslyckas jag – jag glömmer/vågar inte ta fram mitt papper. Så hädanefter ska jag försöka att alltid ha någon med mig när det är viktiga saker på gång.

Grannarna har redan återgäldat min lilla insats hos dem igår. (Nu menar jag absolut inte att man måste ”betala” tillbaka tjänster man gör varandra. Sådant jämnar ut sig i längden.)

När P kom hem från skolan igår hängde ett gulligt och välfyllt påskägg på dörren. Det är sådana trevliga småsaker som hjälper till att förgylla en annars ganska tråkig vardag. Mumselimums! (Fast P ville gärna tro att det bara var till honom, den fräcke lille rackaren.)

Jag hade också tagit med mig den nyköpta gitarren hem till grannen, för att få hjälp med att stämma den. Ms små försök att spela har låtit förskräckliga och då är det inte lätt att försöka lära sig olika låtar. Att stämma en gitarr verkade oerhört stort och svårt för mig, lite hjälp vore alltså inte fel. Så gissa om jag blev snopen när Roland berättade att det finns speciella maskiner för detta ändamål (!), och att de är ganska billiga. Så lite man vet ibland! Men nu låter gitarren bra och plinkandet här hemma kan fortsätta. Barnen får köpa en sådan där mokajäng när de åker till stan på lovet. Den kommer att behövas i det här tondöva sällskapet. (Jag avser J och mig själv, inte barnen – de kan mycket mer än vi när det gäller musik.)

I går såg jag det första strecket med tranor komma flygande över åkrarna här hemma. Det måste ha varit ett gäng som hade väldigt bråttom till häckningsplatserna norröver och hoppade över trandansen vid Hornborgasjön. Mitt humör stiger för varje vårtecken jag lägger märke till.