Här sitter jag i min ensamhet och väntar på att dimmolnen ska lätta och solen värma, så att lusten att gå ut kommer tillbaka. Nu är det bara en grad varmt (läs ruggigt kallt) ute.

Barnen sover fortfarande eftersom det är lov, så det är lugnt och stilla i huset. Här har det blivit så att det alltid är barnen som är uppe sent på kvällarna, och som därför sover längst på dagarna också. Vi gamlingar har blivit så fast i våra sovrutiner att vi inte orkar vara uppe länge ens på helgerna. Många är de filmer som bara har blivit halvsedda av oss, innan ögonen trillat igen och snarkningarna börjat rulla.

När solen värmde så där gott i helgen som gick, fick J för sig att stänga av alla element i huset. Jag hade trott att jag skulle få vila lite från vedeldandet nu, men det blev ju ännu viktigare för att kunna hålla värme i huset. Fördelen med det ska väl synas på elräkningen i nästa månad. För det ska gudarna veta, att elräkningarna på vintern är omåttligt stora i det här gamla huset. Så förutom det där altanstaketet, så hoppas jag verkligen att tilläggsisoleringen kommer igång i sommar, att en värmepump blir installerad och att varmvattenberedaren byts ut. Den sistnämnda har nog funnits här sen i slutet på 60-talet och kan inte vara annat än en energitjuv.

Ibland kan jag inte låta bli att fundera över meningen med allt som hänt vår familj det senaste året. När jag satt hos min kurator sist, så funderade jag lite över det här tillsammans med henne.

Jag känner att jag inte bara kan gå vidare utan att det får någon konsekvens över mitt sätt att leva. Jag måste ha lärt mig något, som jag kan ha nytta av senare i livet. Kanske jag kan bli en gladare människa? Eller snällare mamma? Eller kanske en bättre lärare? Jag kan kanske se på mina medmänniskor mer generöst och låta bli att döma andra efter bara ett första intryck? (Hu, så pretentiöst det här lät!)

Men ändå, om jag inte försökte se livet så här, skulle det kännas meningslöst för mig. Mina erfarenheter från det att jag var liten till nu, måste ändå få sätta sina avtryck i mig och påverka mitt sätt att leva på ett positivt sätt. Framför allt känner jag att jag måste passa på att leva NU, och inte skjuta upp allt jag vill göra till någon annan gång. En nog så viktig insikt tror jag. (Sen kommer jag nog alltid att deppa ner mig periodvis, men sån är jag ju och det brukar gå över.)

Och nu börjar några solstrålar tränga igenom molntäcket. Mysigt! Nu väntar äppelträdet som står i ”Stora Världen”.