I går var jag på mammografi- och ultraljudsundersökning, med Ellen som sällskap. Jag var mycket nervös hela förmiddagen och måste erkänna att jag hade oroat mig rejält inför det här besöket. Vad skulle de se? Till min stora lättnad kunde läkaren inte upptäcka något konstigt, utan tyckte att mina ”taxöron” verkade fullkomligt normala. Lättnaden efteråt var oändligt stor, jag tror att jag till och med grät en skvätt i Ellens armar. Vilket stöd hon är i hela den här processen jag har gått och fortfarande går igenom nu!

Det händer något konstigt med mig när jag går till en vårdinrättning och träffar vårdpersonal. Jag är normalt sett ganska verbal och upplever mig inte som direkt mesig (bara lite). Men i kontakt med vården blir jag både liten och ordlös. Dessutom har jag upptäckt att jag bara tar in en bråkdel av det läkaren säger, och sedan analyserar det i evigheter, varvid jag missar massor av annan information. Många har sagt åt mig att skriva ner mina frågor i förväg, eftersom det är vanligt att man glömmer dem vid ett läkarbesök. Det har jag provat, men till och med där misslyckas jag – jag glömmer/vågar inte ta fram mitt papper. Så hädanefter ska jag försöka att alltid ha någon med mig när det är viktiga saker på gång.

Grannarna har redan återgäldat min lilla insats hos dem igår. (Nu menar jag absolut inte att man måste ”betala” tillbaka tjänster man gör varandra. Sådant jämnar ut sig i längden.)

När P kom hem från skolan igår hängde ett gulligt och välfyllt påskägg på dörren. Det är sådana trevliga småsaker som hjälper till att förgylla en annars ganska tråkig vardag. Mumselimums! (Fast P ville gärna tro att det bara var till honom, den fräcke lille rackaren.)

Jag hade också tagit med mig den nyköpta gitarren hem till grannen, för att få hjälp med att stämma den. Ms små försök att spela har låtit förskräckliga och då är det inte lätt att försöka lära sig olika låtar. Att stämma en gitarr verkade oerhört stort och svårt för mig, lite hjälp vore alltså inte fel. Så gissa om jag blev snopen när Roland berättade att det finns speciella maskiner för detta ändamål (!), och att de är ganska billiga. Så lite man vet ibland! Men nu låter gitarren bra och plinkandet här hemma kan fortsätta. Barnen får köpa en sådan där mokajäng när de åker till stan på lovet. Den kommer att behövas i det här tondöva sällskapet. (Jag avser J och mig själv, inte barnen – de kan mycket mer än vi när det gäller musik.)

I går såg jag det första strecket med tranor komma flygande över åkrarna här hemma. Det måste ha varit ett gäng som hade väldigt bråttom till häckningsplatserna norröver och hoppade över trandansen vid Hornborgasjön. Mitt humör stiger för varje vårtecken jag lägger märke till.

 

Svägerskan

1 april 2009 17:27

Om jag inte minns helt fel så har väl du slutat äta godis? Eller...? Kram på dig

 

Karin Ha

1 april 2009 17:43

Jag brukar säga att man ska vara frisk för att orka gå till doktorn. Det är bra att ha någon med sig när det är viktiga frågor.
Dety blir roligt att träffas. Vi hörs via telefonen.

 

Eva

1 april 2009 18:17

Ellen!
Jag har fuskat i dag igen. Åt en glass, men inget godis.

 

KoKlara

2 april 2009 08:30

hej
Jag har lånat sonens mp3-spelare till läkarbesök, efter att ha blivit tipsad om det. Fast det har inte varit till så stor nytta för felet jag gör är att jag struntar i att ställa vissa frågor för jag tycker de känns fåniga, fast jag har skrivit upp dem...

 

Eva

2 april 2009 08:49

Hej KoKlara!

Skönt att höra att man inte är ensam om att känna sig liten, och kanske fånig...
Ska fundera på MP3n.

 

Marie

5 april 2009 11:04

Hej Eva. Skönt att det gick bra
på undersökníngen.
Kramar från Åled

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickran...

  Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen o...

  I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar...

  Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!   Roligt var det när syrran med familj kom på be...

  J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.   De flesta dagar så här långt på semest...