Jag tog en cykeltur i går, för att försöka komma igång och röra mig igen. Det har blivit lite skralt med det på sistone. Våra gemensamma promenader är för tillfället ett minne blott. Alla vardagskvällar är uppbokade till diverse körningar av barn. Att gå själv på dagtid är så fruktansvärt tråkigt att jag har hittat på tusen anledningar till att slippa. Förhoppningsvis kan jag cykla rundan någorlunda regelbundet i alla fall. Efter en kilometer kände jag både på andningen och ben- och rumpmusklerna (det som fanns kvar!), att kroppen har tagit rejält med stryk under den här tiden.

Jag önskar mig så vansinnigt mycket att jag ska ha ork och mental styrka för att komma i bra form igen. Jag kan ju inte fortsätta att försumma min egen hälsa efter den här pärsen som cancern inneburit. Det stavas antagligen självdisciplin och prioriteringsförmåga?

Nu ska jag berätta något RIKTIGT elakt. Trots att jag lovat att vara en snäll människa! Trots att jag höll en moralpredikan så sent som i går!

Häromdagen mötte jag en manlig bekant. När vi stötte ihop så ställdes naturligtvis frågan om hur läget är? Eftersom det syns ganska tydligt på mig att något är fel, så sa jag precis som det är. Mannen blev alldeles tyst en lång stund och funderade antagligen på hur han skulle hantera situationen. Till slut fick jag en stor kram, vilket jag tyckte var en bra och fin gest i det läget. Han beklagade förstås och hoppades att jag ska bli bra igen. Sen sa han ungefär så här:

– Jaa, själv har jag ju problem med mina bihålor. Jag är så förkyld idag att jag måste vara hemma från jobbet.

Män och deras förkylningar!

I dag har jag varit med J till Enköping. Han måste fortsätta att gå på regelbundna kontroller i fem år, efter sin cancer förra året. I dag var det alltså dags för buk- och lungröntgen. I morgon ska han lämna en massa blodprover och i nästa vecka har han en läkartid inbokad.

När vi kom till Enköpings sjukhus blev vi först alldeles ställda. Vilken ingång skulle vi till? Det stod ju inget på kallelsen. Efter ett tag insåg vi, att vi har blivit så vana vid Akademiska sjukhuset att vi glömt att det finns små städer och små sjukhus. Akademiska är ju som ett helt industrikomplex i jämförelse med sjukhuset i Enköping.

När vi letat upp restaurangen för att äta lunch kom nästa upplevelse. Det var tyst och lugnt, massor av lediga platser, man fick ta mat själv, mattanten pratade med gästerna som om hon kände alla och gav personlig service om det behövdes. Vad hemskt att man blivit så van vid anonymiteten och ”löpande-band-principen” på stora ställen, att man chockas av det småskaliga och hemtrevliga.

Jag följde med i dag för att hålla J sällskap under tiden som han skulle dricka kontrastvätska. Det tog sammanlagt två timmar att få ner åtta deciliter lakritsluktande ”vatten”. Vi spelade först lite kort, men det var så tråkigt att vi snart satt djupt försjunkna i diverse damtidningar i stället. Vilken tur att jag följde med som sällskapsdam.

Det väntade förresten ett glädjebesked på posten idag. P har kommit in på skolan i stan. Tänk att det lönade sig att protestera och begära en reservplats. JIPPI!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickran...

  Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen o...

  I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar...

  Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!   Roligt var det när syrran med familj kom på be...

  J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.   De flesta dagar så här långt på semest...