Att man kan bli så löjligt trött av en behandling som är så abstrakt som strålningen är. Den varken känns eller syns. I går var tröttheten så överväldigande att jag var tvungen att gå och lägga mig en stund på eftermiddagen. På kvällen skulle jag egentligen träffa kompisar på stan, men jag valde faktiskt att vara hemma och ta det lugnt. Man är nog riktigt trött när man väljer bort nöjen.

I måndags var vi som sagt på ett föräldramöte för blivande sjuor, på skolan där P ska gå till hösten. Rektorn där är verkligen en man med pondus och tydlighet. Han LOVAR att skolan kan ge eleverna vad de behöver om vi föräldrar hjälper till med vår del av fostran och stöd. Han betonade också vikten av att låta eleverna vara olika. ”Det är inte vi medelmåttor som driver samhället framåt, det gör de som vågar ta ut svängarna lite.”

Han menade även att barnen ska ha en tydlig ram att hålla sig till. Inom ramen är det fritt att vara vem man vill och göra som man vill. Man kan till och med låta en unge vara lite utanför ramen, bara han eller hon håller sin hand på ramen. Men tappar man taget om ramen, då är det fara å färde. Ganska kloka ord, tycker åtminstone jag.

Jag vet inte riktigt vad som farit i J på sistone. Han har inte varit sådär jättehjälpsam gentemot grannarna i byn förut. Nu plötsligt har han farit runt med sin maskin och hjälpt en faslig massa människor med att ta ner träd och fixa andra ”höghöjdsjobb”. Men det kanske stämmer det där talesättet att ”när fan blir gammal blir han religiös”?

Efter att J kommit hem och vi ätit middag, så tog han med barnen och mig på ett ”lyft”. Maskinen som han kör på jobbet kan lyfta två och ett halvt ton, sjutton meter upp i luften. Och även om jag var med i personkorgen, så kom vi inte riktigt upp i två tons vikt. Däremot kom vi sjutton meter upp i luften och kunde beskåda vår lilla by från ovan. En häftig blandning av fascination och höjdskräck infann sig, när topparna på de största björkarna på gården befann sig under oss. Jag beundrar dem som klarar av att jobba på höga höjder, jag tillhör definitivt inte dem.

Efteråt frågade jag barnen om det inte var rena tivoliattraktionen? Det höll de faktiskt med om. Men när jag tyckte att det kunde ställa in sina Gröna Lund-besök och istället åka pappas maskin då och då, fick de något lätt vansinnigt i blicken och jag fann för gott att retirera. Men det kunde ju gått… eller?